Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äs, gods i Julita socken, Oppunda härad, Södermanlands län - Ästhetik. Se Estetik - Ätliga grodan. Se Rana - Ätliga svalbon. Se Kinesiska svalbon - Ätlig jord kallas vissa jordartade ämnen - Ätran, vattendrag i Vestergötland och Halland - Ätt. 1. Odalmannaslägt eller familj i det forntida Skandinavien och på Island - Ätt. 2. Furstlig eller adlig släkt - Ätt. 3. Hvar och en af de tre grupper, i hvilka runraden delades - Ättarbot. Se Ättebot - Ättartaflor, biografiska stamtaflor öfver ett lands adliga ätter. Se Genealogi - Ättarbot, »slägtböter», kallas i de fornsvenska landskapslagarna de böter, som af en dråpares slägtingar - eller, om dråparen var en träl, af hans egare - erlades till den dräptes slägtingar - Ättesagor. Se Fornnordiska literaturen, sp. 52 - Ättestupa, ett troligen genom misstydning af Isl. ætternisstapi, »slägtklippan», uppkommet ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taxerade till 559,300 kr. (1892). Hufvudbyggnaden,
i två våningar med två envåningsflyglar, ligger
vid en å, som bildar en damm. Ä. tillhörde under
medeltiden Julita kloster, köptes 1645 af generalen
frih. P. Khewenhüller till frälse, kom liksom Julita
till hans måg frih. Palbitsky och öfvergick med hans
dotter Kristina Beata till frih. v. Ungern-Sternberg,
inom hvars slägt det qvarstannade, tills det med
friherrinnan Kristina v. Ungern-Sternberg genom
gifte kom till generaladjutanten Stafs von Post,
hvars barnbarn 1889 sålde det till grefve W. von
Hallwyl. Det bildades 1683 till herresäte och
fick säterinatur. Fältmarskalken frih. M. A. von
Ungern-Sternberg (d. 1763) uppbyggde nuvarande
hufvudbyggnaden.
Ästhetik. Se Estetik.
Ätliga grodan. Se Rana.
Ätliga svalbon. Se Kinesiska svalbon.
Ätlig jord kallas vissa jordartade ämnen, som
i synnerhet i tropiska land flerestädes förtäras af
infödingar, t. ex. den feta lerjord af gulgrå färg,
som enligt A. von Humboldt (»Ansichten der natur»,
1826) ätes af ottomakerna, en indianstam vid Orinoco,
och som efter deras eget påstående lär bekomma
dem väl. Hos botokuderna i Brasilien fann
prins Maximilian af Wied, att barn åto jord, men
deraf fingo blekgul ansigtsfärg, mager kropp
och uppsväldt underlif. Äfven hos negerstammar
och tunguser har man funnit dylika sedvänjor,
och stenhuggarna i Kyffhäuser uppgifvas breda på
sitt bröd en fin lerart, som de kalla stensmör
(steinbutter). Vid analys af sådana ätliga
jordarter har man icke kunnat i dem upptäcka något
näringsämne. Hufvudbeståndsdelen i dem utgöres
af lefvande eller fossila diatomacéer, liksom äfven
det s. k. bergmjölet, hvilket i Norrland under
hungersnöd har användts till brödbakning, består
af kiselsyreskal efter dessa alger (se Bergmjöl och
Diatomaceae, sp. 1153). Jfr. Geofagi.
Ätran, vattendrag i Vestergötland och Halland,
upprinner vid 322 m. höjd ur en mosse å Boareds egor
i Gullereds socken, Redvägs härad, flyter till en
början norrut genom Sörsjön, Nolsjön, Vinsarpsjön
och Lönnern under sakta lopp med obetydliga fall,
vänder omkring 2 km. s. om Vartofta jernvägsstation åt
s. v. och s. samt inkommer småningom i en bred, af
branta höjder innesluten dal, genom hvilken ån, 1–2
m. djup, 6–10 m. bred, med lugnt lopp, endast afbrutet
af några qvarnforsar, slingrar sig omkr. 25 km.,
tills den utfaller i den vackra sjön Åsundens norra
ände. Efter att vid 163,8 m. höjd hafva lemnat Yttre
Åsunden fortsätter ån sitt lopp i sydvestlig riktning
genom skogstrakter och upptager vid 126 m. höjd nära
Örsås kyrka den från ö. kommande Lillån (65 km.),
som sjelf har flere, icke obetydliga tillflöden,
samt något längre ned, nära Frölunda kyrka,
äfven från ö. en annan Lillå (50 km.), aflopp
för sjöarna Visen, Gråsken, Spaden, Fegen, Kalfven
och Svansjöarna m. fl. Ån, som genom
dessa tillflöden erhållit en betydlig vattenmassa,
öfverskrider, fortfarande med jämförelsevis lugnt
lopp, vid 105 m. höjd gränsen till Halland.
Ådalen blir nu trängre och loppet stridare. Bällforsen
har ett fall af 3,5 m., Yngeredfors af omkr. 10
m. Nedanför Räfvigefors med 15 m. fall upptages från
n. Högvadsån (50 km.) vid 18,5 m. höjd, och genom
bördigare, odlade trakter fortsätter ån, der äfven
kallad Falkenbergsån, till Kattegatt, som den når
vid staden Falkenberg. Laxfiske. Längd 243 km. A. G.
Ätt (Fornnord. aett, genit. aettar). 1. Odalmannaslägt
eller familj i det forntida Skandinavien och
på Island. Ättens medlemmar voro med hvarandra
förenade till gemensamt bistånd, försvar och
ansvar. Om en af dem dräptes, var hela ätten
skyldig att hämnas honom (se Blodshämd) och egde,
om förlikning kunde åvägabringas, att mottaga och
sins emellan fördela de böter, som dråparen och
hans ätt erlade (ättebot). Jorden var visserligen
skiftad mellan ättens medlemmar, men vid försäljning
hade säljarens slägtingar bördsrätt. Genom
flere ätters sammanslutning till gemensamt skydd
uppkom häradet. — 2. Furstlig eller adlig slägt. —
3. Hvar och en af de tre grupper, i hvilka runraden
delades, och som i den äldsta runraden innehöllo 8
»mynder» (se Runor). E. Bråte anser ordet ätt i denna
betydelse icke vara Isl. aett, ätt, familj, utan en
afledning af Isl. átta, åtta, således = »antal af 8»
(se Sv. fornminnesföreningens tidskr. VII, 1; 1888).
Ättarbot. Se Ättebot.
Ättartaflor, biografiska stamtaflor öfver ett lands
adliga ätter. Se Genealogi.
Ättartal, slägtregister; stamtafla (se d. o.).
Ättebot (Fornsv. aettarbot, aettabot), »slägtböter»,
kallas i de fornsvenska landskapslagarna de
böter, som af en dråpares slägtingar — eller, om
dråparen var en träl, af hans egare — erlades
till den dräptes slägtingar. Bötesbeloppet var
direkt proportionelt mot slägtskapsgraden, så
att en slägting erlade (resp. mottog) en dess
större summa, ja närmare beslägtad han var till
dråparen (resp. den dräpte). Ätteboten afskaffades
genom Magnus Erikssons stadga i Skara 1335.
Ad. N–n.
Ättesagor. Se Fornordiska literaturen, sp. 52.
Ättestupa, ett troligen genom misstydning af Isl.
aetternisstapi, »slägtklippan», uppkommet ord. Det
isländska uttrycket förekommer blott på ett enda
ställe i hela literaturen, nämligen i den unga och
fabelaktiga Gautreks saga, der det förtäljes, att
någonstädes i Götaland fanns en klippa med detta namn,
från hvilken de af nejdens befolkning, som trycktes af
hög ålder eller sorger, störtade sig för att hastigt
och utan dödskamp få lemna lifvet. Från denna på
1600- och 1700-talen i Sverige mycket populära och
som en god historisk källa betraktade, men i sjelfva
verket fullständigt fantastiska saga förskrifver sig
den hos flere historieskrifvare och fornforskare
ända in till våra dagar gängse uppgiften att våra
förfäder plägade på nämnda sätt beröfva sig lifvet,
och man har på ytterst lösa grunder velat än här, än
der i vårt land återfinna dylika »ättestupor». De nu
litet hvarstädes i omlopp varande sägnerna om klippor,
som på sådant sätt användts, torde alla vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
