Print (PDF) - On this page / på denna sida - Äs, gods i Julita socken, Oppunda härad, Södermanlands län - Ästhetik. Se Estetik - Ätliga grodan. Se Rana - Ätliga svalbon. Se Kinesiska svalbon - Ätlig jord kallas vissa jordartade ämnen - Ätran, vattendrag i Vestergötland och Halland - Ätt. 1. Odalmannaslägt eller familj i det forntida Skandinavien och på Island - Ätt. 2. Furstlig eller adlig släkt - Ätt. 3. Hvar och en af de tre grupper, i hvilka runraden delades - Ättarbot. Se Ättebot - Ättartaflor, biografiska stamtaflor öfver ett lands adliga ätter. Se Genealogi - Ättarbot, »slägtböter», kallas i de fornsvenska landskapslagarna de böter, som af en dråpares slägtingar - eller, om dråparen var en träl, af hans egare - erlades till den dräptes slägtingar - Ättesagor. Se Fornnordiska literaturen, sp. 52 - Ättestupa, ett troligen genom misstydning af Isl. ætternisstapi, »slägtklippan», uppkommet ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547 Ästhetik-Ättestupa. 548 rade till 559,300 kr. (1892). Hufvudbyggna-den, i två våningar med två en våningsflyglar, ligger vid en å, som bildar en damm. Ä. tillhörde under medeltiden Julita kloster, köptes 1645 af generalen frih. P. Khewenhiiller till frälse, kom liksom Julita till hans måg frih. Palbitsky och öfvergick med hans dotter Kristina Beata till frih. v. Ungern-Sternberg, inom hvars slägt det qvarstannade, tills det med friherrinnan Kristina v. Ungern-Sternberg genom gifte kom till generaladjutanten Stafs von Post, hvars barnbarn 1889 sålde det till grefve W. von Hallwyl. Det bildades 1683 till herresäte och fick säterinatur. Fältmarskalken frih. M. A. von Ungern-Sternberg (d. 1763) uppbyggde nuvarande hufvudbyggnaden. thetik. Se Estetik. tliga grodan. Se Kana. tliga svalbon. Se Kinesiska svalbon. tlig jord kallas vissa jordartade ämnen, som 1 synnerhet i tropiska land flerestädes förtäras af infödingar, t. ex. den feta lerjord af gulgrå färg, som enligt A. von Humboldt (»Ansichten der natur», 1826) ätes af ottomakerna, en indianstam vid Orinoco, och som efter deras eget påstående lär bekomma dem väl. Hos boto-kuderna i Brasilien fann prins Maximilian af Wied, att barn åto jord, men deraf fingo blekgul ansigtsfärg, mager kropp och uppsväldt underlif. Äfven hos negerstammar och tungu-ser har man funnit dylika sedvänjor, och stenhuggarna i Kyffhäuser uppgifvas breda på sitt "bröd en fin lerart, som de kalla stensmör (stein-butter). Yid analys af sådana ätliga jordarter har man icke kunnat i dem upptäcka något näringsämne. Hufvudbeståndsdelen i dem utgöres af lefvande eller fossila diatomaccer, liksom äfven det s. k. bergmjölet, hvilket i Norrland under hungersnöd har användts till brödbak-ning, består af kiselsyreskal efter dessa alger (se Bergmjöl och Diatomacese, sp. 1153). Jfr.Geofagi. Ätran, vattendrag i Vestergötland och Halland, upprinner vid 322 m. höjd ur en mosse å Boareds egor i Gullereds socken, Redvägs härad, flyter till en början norrut genom Sör-sjön, NolsjÖn, Vinsarpsjön och Lönnern under sakta lopp med obetydliga fall, vänder omkring 2 km. s. om Yartofta jern vägsstation åt s. v. och s. samt inkommer småningom i en bred, af branta höjder innesluten dal, genom hvilken ån, l-2 m. djup, 6-10 m. bred, med lugnt lopp, endast afbrutet af några qvarnforsar, slingrar sig omkr. 25 km., tills den utfaller i den vackra sjön Asundens norra ände. Efter att vid 163,8 m. höjd hafva lemnat Yttre Åsunden fortsätter ån sitt lopp i sydvestlig riktning genom skogstrakter och upptager vid 126 m. höjd nära Örsås kyrka den från ö. kommande Lillan (65 km.), som sjelf har flere, icke obetydliga tillflöden, samt något längre ned, nära Frölunda kyrka, äfven från ö. en annan Lilla (50 km.), aflopp för sjöarna Yisen, Gråsken, Spaden, Fegen, Kalf-ven och Svansjöarna m. fl. Ån, som genom dessa tillflöden erhållit en betydlig vattenmassa, öfverskrider, fortfarande med jämförelsevis lugnt lopp, vid 105 m. höjd gränsen till Halland. Ådalen blir nu trängre och loppet stridare. Bällforsen har ett fall af 3,s m., Yngeredfors af omkr. 10 m. Nedanför Räfvigefors med 15 m. fall upptages från n. Högvadsån (50 km.) vid 18,5 m. höjd, och genom bördigare, odlade trakter fortsätter ån, der äfven kallad Falken-bergsån, till Kattegatt, som den når vid staden Falkenberg. Laxfiske. Längd 243 km. A. G. Ätt (Fornnord. cett, genit. attar). 1. Odal-mannaslägt eller familj i det forntida Skandinavien och på Island. Ättens medlemmar voro med hvarandra förenade till gemensamt bistånd, försvar och ansvar. Om en af dem dräptes, var hela ätten skyldig att hämnas honom (se Blodshämd) och egde, om förlikning kunde åvägabringas, att mottaga och sins emellan fördela de böter, som dråparen och hans ätt er-lade (ättebot). Jorden var visserligen skiftad mellan ättens medlemmar, men vid försäljning hade säljarens slägtingar bördsrätt. Ge- * nom flere ätters sammanslutning till gemensamt skydd uppkom häradet. - 2. Furstlig eller adlig slägt. - 3. Hvar och en af de tre grupper, i hvilka runraden delades, och som i den äldsta runraden innehöllo 8 »mynder» (se Runor). E. Bråte anser ordet ätt i denna betydelse icke vara Isl. cett, ätt, familj, utan en afledning af Isl. åtta, åtta, således = »antal af 8» (se Sv. fornminnesföreningens tidskr. VII, 1; 1888). Ättarbot. Se Ättebot. Ättartaflor, biografiska stam taflor öfver ett lands adliga ätter. Se Genealogi, Ättartal, slägtregister; stamtafla (se d. o.). Ättebot (Fornsv. cettarbot, attabot], »slägtbö-ter», kallas i de forns venska landskapslagarna de böter, som af en dråpares slägtingar - eller, om dråparen var en träl, af hans egare - er-lades till den dräptes slägtingar. Bötesbeloppet var direkt proportionel! mot slägtskapsgra-den, så att en slägting erlade (resp. mottog) en dess större summa, ja närmare beslägtad han var till dråparen (resp. den dräpte). Ätteboten afskaffades genom Magnus Erikssons stadga i Skara 1335. Ad. N-n. Ättesagor. Se Fornordiska literaturen, sp... 52. Ättestupa, ett troligen genom misstydning af Isl, cetternisstapi, »slägtklippan», uppkommet ord. Det isländska uttrycket förekommer blott på ett enda ställe i hela literaturen, nämligen i den unga och fabelaktiga Gautreks saga, der det förtäljes, att någonstädes i Götaland fanns en klippa med detta namn, från hvilken de af nejdens befolkning, som trycktes af hög ålder eller sorger, störtade sig för att hastigt och utan dödskamp få lemna lifvet. Från denna på 1600- och 1700-talen i Sverige mycket populära och som en god historisk källa betraktade, men i sjelfva verket fullständigt fantastiska saga förskrifver sig den hos flere historieskrifvare och fornforskare ända in till våra dagar gängse uppgiften att våra förfäder plägade på nämnda sätt beröfva sig lifvet, och man har på ytterst lösa grunder velat än här, än der i vårt land återfinna dylika »ättestupor». De nu litet hvarstädes i omlopp varande sägnerna om klippor, som på sådant sätt användts, torde alla vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
