- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
667-668

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örn. Under benämningen örnar sammanfattar man stundom en grupp bland roffoglarna - Örn, Nils - Örn, Robert Isidor - 1. Örnberg, Aurora Magdalena - 2. Örnberg, Lars Magnus Viktor - Örnbräken. Se Pteris - Örneholm, friherreskap, som d. 12 Mars 1651 gafs riksrådet Johan Adler Salvius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

örn»), åt höger vändt hufvud och vanligen
uträckt tunga samt stjerten ofta slutande med en
heraldisk lilja. Den kallas dubbelörn, när
den tillika har två hufvud och två halsar (se
fig.).

illustration placeholder


Ofta äro näbb, tunga och fötter röda,
medan kroppen merendels är svart. Den
dubbelörn, som de östromerske kejsarna togo till
riksinsignier för att beteckna sina anspråk på bägge de romerska rikena,
öfvergick jämte titeln romersk kejsare till de tyske medeltidskejsarna
och från dem till huset Österrike. Den romersk-tyska riksörnen höll i högra
foten spiran och i den venstra riksäpplet. Den skall hafva antagits till
symbol redan af Karl den store vid hans
kröning d. 25 Dec. 800, men gjordes till dubbelörn
först på 1300-talet. Den nuvarande tyska
riksörnen är ej dubbel och håller ej spira
eller äpple, men bär på sitt bröst det preussiska
riksvapnet med Svarta örns ordens kedja
ikring. Den preussiska örnen (se Preussen,
sp. 223) härstammar från Tyska ordens insignier.
Österrike har bibehållit den ofvannämnda
dubbelörnen. Ryssland antog den östromerska
dubbelörnen under Ivan Vasiljevitj för
att antyda denne tsars anspråk på att vara den
bysantinske kejsarens arftagare. Den ryska
riksörnen är trefaldigt krönt, håller spira och äpple
samt bär en bröstsköld med S:t Göran och draken
(jfr Ryssland, sp. 171). En hvit, krönt
örn var konungariket Polens vapen, och äfven
Serbiens riksvapen visar en hvit örn. Det
nordamerikanska unionsvapnet innehåller en örn med
ett pilknippe och en olivqvist i klorna (om
bröstskölden se Nord-Amerikas Förenta stater,
sp. 1239). Efter denna örn kallas tiodollar-myntet
eagle. — Örnen utgör vidare tecken för
åtskilliga riddareordnar (se Örnsordnar). Om
en heraldisk sammansättning af lejon och örn
se Lejonörn.

Örn, Nils, äfventyrare, född i Lappland,
studerade i Upsala och företog utländska resor,
bl. a. till Rom och, efter besök i hemlandet,
till Holland och Frankrike, der han, klädd i
lappdrägt, fick (enligt hans bref till kungl.
rådet grefve F. Wrede d. 3 Nov. 1706)
»uppvakta» vid hofvet i Versailles och tyckes hafva
uppträdt såsom »prins af Lappland». År 1707
var han i Tyskland. I bref från Kassel d. 20
Aug. s. å. till kungl. sekreteraren Cederhielm
hos Karl XII i Altranstädt sökte han fritaga
sig från den hos K. M:t framförda beskyllningen
att han uppträdt under nämnda titel och
förklarade sig resa endast för att utbilda sig
till en nyttig undersåte. I Astrakan blef han
1710 häktad och satt fem år under lås och
bom. 1715 bönföll han i en skrifvelse till
konung Georg I i England om dennes medling,
rymde kort derpå ur fängelset och skall hafva
dött i Astrakan »i sin blomstrande ungdom».
Han utgaf en, enligt Warmholtz, värdelös
Kurtze beschreibung des Lapplandes
(Hamburg, 1704).

Örn, Robert Isidor, finsk ämbetsman, född
i Kuolemajärvi kapell d. 2 Jan. 1824, student
1840, auskultant i Viborgs hofrätt 1847,
justitierådman i Viborg 1852, politieborgmästare i
samma stad 1855, representerade Viborg i det
s. k. Januariutskottet 1862 och vid landtdagen
1863–64, då han var talman i borgareståndet,
hvilket värf han på ett framstående sätt
fullgjorde, samt utnämndes 1865 till direktor för
generalguvernementskansliet i Helsingfors. På
sistnämnda post gjorde hans ämbetsmannaförmåga
sig så mycket mera gällande, som han
genom sitt vinnande väsende i hög grad
förvärfvat sig generalguvernören grefve
Adlerbergs förtroende, hvarför dennes åtgärder, i
synnerhet vid besättandet af högre ämbeten,
ofta torde berott på Ö:s uttalade mening. Att
han afvärjde faror, som hotade Finlands
samhällsskick, har blifvit försäkradt, men närmare
uppgifter derom föreligga icke. Ö. utnämndes
1874 till senator och vice ordförande i senatens
justitiedepartement, fick s. å. geheimeråds titel
och upphöjdes 1876 i adligt stånd. 1877
begärde han till följd af sjukdom afsked från sina
ämbeten och dog i Helsingfors d. 25 Juni
1885.
M. G. S.

1. Örnberg, Aurora Magdalena, författarinna.
Se Qvanten, Emil von.

2. Örnberg, Lars Magnus Viktor, den
föregåendes kusins son, slägtforskare, föddes i
Nyköping d. 17 Sept. 1839, blef 1858 student
i Upsala och inskref sig efter aflagd examen
1860 i Kammarkollegium, der han 1864–71
arbetade i Kammararkivet och 1872 befordrades
till kammarskrifvare, en tjenst, som indrogs 1879.
År 1878 blef han kanslist i Riksmarskalksämbetet
och Hofexpeditionen och utnämndes 1884 till
protokollssekreterare derstädes. Sedan 1868 har
han derjämte såsom e. o. amanuens tillhört
Riksarkivet. 1888 blef han historiograf vid K. M:ts
orden samt var 1885–90 sekreterare i Svenska
autografsällskapet och redaktör af dess tidskrift.
Han har redigerat och på eget förlag (anonymt)
utgifvit Svensk slägtkalender (4 årgg., 1885–88),
som följts af Svenska ättartal (hittills 5 årgg.,
1889–93), »afsedda att utgöra tidskrift för
svensk slägtkunskap och slägtforskning samt slägtbok
och slägtkalender». Med dessa publikationer
har Ö. gjort sig i hög grad förtjent om
den svenska slägtforskningen icke blott genom
de utredningar han i dem lemnat öfver en mängd
lefvande och utdöda, furstliga, frälse och framför
allt ofrälse slägter, utan äfven genom den
lust för och det arbete i ämnet, som hans egen
sällsporda ifver för detsamma framkallat i vida
kretsar. Ö. har dessutom utgifvit Samlingar
till beskrifning om Nyköping
(1862), Anteckningar
om kammarkollegiet
(1874) och Seraphimer-riddarelängd
1748–1890
(1890).

Örnbräken. Se Pteris.

Örneholm, friherreskap, som d. 12 Mars 1651
gafs riksrådet Johan Adler Salvius, omfattade
95 23/24 »ader» jord med 182 bönder i Rautus
socken, Keksholms län, samt afkastade i hufvudräntor
2,225 dlr. Den 3 Juni s. å. tillökades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free