Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öronspottkörtlar. Se Spottkörtlar - Öronstenar, otoliter, små, sexsidiga kristaller af kolsyrad kalk - Öronsvampar. Se Telephoraceæ - Örontrumpeten (tuba Eustachii). Se Eustachiska röret och Hörselorgan - Örsjö, socken i Malmöhus län - Örskär, liten ö norr om Gräsön i Öregrunds skärgård - Örslösa, socken i Skaraborgs län - Örsprång, Se Öronsjukdomar, sp. 681 - Örsted. 1. Hans Kristian Ö. - Örsted. 2. Anders Sandöe Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öronspottkörtlar. Se Spottkörtlar.
Öronstenar, otoliter, små, sexsidiga kristaller af
kolsyrad kalk, som, sammanhållna af en slemliknande
substans, betäcka de s. k. hörfläckarna i örat
(jfr Hörselorgan).
Öronsvampar. Se Telephoraceae.
Örontrumpeten (tuba Eustachii). Se Eustachiska
röret och Hörselorgan.
Örsjö, socken i Malmöhus län, Vemmenhögs härad. Areal
833 har. 932 innev. (1892). Annex till Villie, Lunds
stift, Ljunits och Herrestads kontrakt.
Örskär, liten ö norr om Gräsön i Öregrunds
skärgård. På ön finnes en vigtig fyr, en af de äldsta
i Sverige, tänd första gången år 1687. Sedan det
första trä-fyrtornet förstörts af åska, anvisades
1738 35,000 dlr smt till påbörjande af ett stentorn
»efter Hårlemans ritning». Tio år senare yttrades
om denna fyr, att den är »den präktigaste fyrbåken,
ej allenast i Östersjön, utan ock på många orter
ej har sin like, och fyrar densamma nattetid med
konkava slipade stålspeglar». Fyrtornet, ombygdt
och förbättradt 1852, är ett åttkantigt, öfverst
rundt, 32,7 m. högt stentorn. Den hvita blänkfyren
har omkr. 17 minuters lysvidd. A. G.
Örslösa, socken i Skaraborgs län, Kållands
härad. Areal 2,864 har. 876 innev. (1892). Ö. bildar
med Söne, Väla och Gillstad ett regalt pastorat,
Skara stift, Kållands kontrakt.
Örsprång. Se Öronsjukdomar, sp. 681.
Örsted. 1. Hans K ristian Ö., dansk fysiker, född
d. 14 Aug. 1777 i Rudkjöbing, hvarest fadern var
apotekare, blef student 1794 och lefde under flere år
i dagligt umgänge med sin yngre broder (se Ö. 2),
vid hvilken han var innerligt fäst. Ö. egnade
sig åt kemi och fysik, men var derjämte mycket
poetiskt anlagd och kände sig på grund deraf starkt
dragen till skalden Öhlenslaeger. År 1797 erhöll
han universitetets guldmedalj för en estetisk och
1798 för en medicinsk afhandling, tog farmacevtisk
examen med utmärkelse 1797 och blef filosofie doktor
1799. Såsom universitetsadjunkt höll han föreläsningar
i kemi 1800. Hans första skrift var Grundtrækkene af
naturmetafysik (1799), i hvilken han närmast sluter
sig till Schellings naturfilosofi. Efter en utländsk
resa 1801–03 föreläste han öfver elektricitet,
magnetism och galvanisin och utnämndes till professor
1806. År 1808 offentliggjorde han sina vackra rön
om klangfigurerna och utgaf 1809 första delen af
Videnskaben om naturens almindelige love samt 1812
Ansichten der chemischen naturgesetze. År 1820 gjorde
han sin stora upptäckt om elektricitetens magnetiska
verkan (se Örsteds försök), hvilken straxt gjorde honom
verldsberömd och genom sin praktiska användning
vid den elektriska telegrafen vann en vida större
betydelse, än Ö. någonsin anat. År 1829 blef han
direktör för polytekniska skolan, vid hvars inrättande
han lagt kraftig hand, och var sedermera mycket
verksam för att få naturvetenskaperna upptagna bland
skolornas läroämnen och häfdade realundervisningens
betydelse gent emot den dittills allenaherskande
klassiska riktningen. Han arbetade likaledes för att
sprida naturkunnighet i vidare kretsar, stiftade 1824
Selskabet for naturlærens udbredelse och var
1839 en bland stiftarna af samt senare en bland
de verksammaste deltagarna i de skandinaviska
naturforskaremötena. Sedan 1815 var han sekreterare
i Videnskabernas selskab. Såsom varmt frisinnad
fosterlandsvän var han en af stiftarna af föreningen
för tryckfrihet 1835. Ö. dog d. 9 Mars 1851 såsom
geheimekonferensråd. Utom hans rent vetenskapliga
afhandlingar, intagna i tidskrifter, må nämnas den
populärt filosofiska skriften Aanden i naturen (2 bd,
1849–50; 3:dje uppl. 1856, öfversatt till flere språk,
till svenska 1850 och 1860), hvari Ö. framlägger sin
verldsåskådning, och Luftskibet (1836), en dikt, som
innehåller hans tro på luftseglingens framtid. Hans
skrifter utkommo 1850–52 i 9 band. År 1876 restes åt
honom en minnesvård af Jerichau i den efter honom
uppkallade »Örstedsparken» i Köpenhamn och 1880 en
staty, utförd af Bissen, i polytekniska skolans trädgård.
2. Anders Sandöe Ö., dansk statsman och rättslärd, den
föregåendes broder, född d. 21 Dec. 1778 i Rudkjöbing,
blef student 1794 och tog med utmärkelse juridisk
examen 1799. Derjämte studerade han grundligt Kants
och Fichtes filosofi och sökte s. å. en adjunktur
vid universitetet, ehuru utan framgång, på grund
af de filosofiska system han hyllade. Deremot blef
han assessor i hof- och stadsrätten 1801 samt i
höjesteret 1810, deputerad i kansliet 1813 (1:ste
deputerad 1834), derjämte generalprokurator 1825
och, med bibehållande af sistnämnda båda ämbeten,
geheimestatsminister 1842. Derjämte erhöll han 1832
plats bland de s. k. »erfarne män», en församling, som
hade att rådslå om införande af provinsialständer, och
var 1835–44 k. kommissarie vid ständer-församlingarna
i Roskilde och Viborg. Under de första åren åtnjöt
han ett ovanligt anseende som »konungens och folkets
man», men förlorade 1840 sympatier hos de frisinnade,
emedan han såsom regeringens representant, till en del
mot sin egen öfvertygelse, motsatte sig sträfvandena
efter en fri författning och det understöd, som
ständerna skänkte nordslesvigarna i deras nationella
strid. Efter Kristian VIII:s död, i Jan. 1848, erhöll
Ö. tillsammans med P. G. Bång och K. Moltke i uppdrag
att uppgöra ett utkast till en författning, gemensam
för konungariket och hertigdömena (Slesvig-Holstein
och Lauenburg), men knappa två månader derefter
tvangs han af allmänna meningen att afgå ur
regeringen, såsom den der motarbetade frihetens
sak. Det oaktadt invaldes han i Okt. s. å. i den
grundlagstiftande riksförsamlingen, inom hvilken
han ständigt kritiserade den nya utvecklingen och
slutligen nedlade sin protest mot grundlagen. Under
perioden 1850–53 satt han i landstinget, vald för
Köpenhamn, och i April 1853 blef han till allmän
häpnad förste minister. Då han icke dolde sin sträfvan
att omintetgöra det frisinnade arbete, som gjorts
1849, framträdde oppositionen på det häftigaste mot
honom, i synnerhet då han d. 26 Juli 1854 genom en
k. förordning oktrojerade en ny gemensam författning
för hela monarkien. Under intrycket af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
