Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alsophila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alsophila R. Br., bot., ett till
nat. fam. Cyatheaceae hörande slägte af
hufvudsakligen från Brasilien härstammande trädartade
ormbunkar, hvilka äfven i Sverige här och hvar odlas
i varmhus. Mera härdig är dock en af de oftast
odlade arterna, den från Australien härstammande
A. australis R. Br., hvilken i Medelhafslanden
ofta ses på kalljord och hos oss låter sig odla i
tempereradt hus. Dess stam kan nå ända till 10 m. i
höjd och uppbär i sin spets en stor samling ända
till 3 m. långa blad. Äfven A. elegans Mart. och
A. excelsa R. Br. odlas understundom. G. A.
*Alster, bot., är, enligt E. Fries, ett rent diktadt
namn, som af missförstånd inkommit i ordböcker
och floror. Det rätta svenska namnet på Euonymus
är benved.
*Alster, socken. 12,853 har. 1,779 innev. (1894).
Alsterån, vattendrag i Kronobergs och Kalmar län,
upprinner på 274 m. höjd ur Hjertasjön i Granhults
socken, flyter genom skogstrakter mot s. ö. till sjön
Alstern (216 m.), som det lemnar vid Säfsjöströms
gods och jernvägsstation för att fortsätta sitt
genom mossar och skogsmarker slingrande lopp mot
s. ö., hvarunder det upptager Lillån från v. och
genomflyter Ufvasjön (112 m.), der det går in i
Kalmar län, och Stora Hinsjön (107 m.), tills det
söder ifrån faller ut i sjön Allgunnen (85 m.). På sin
vestra sida upptager denna sjö ett nästan lika stort
vattendrag, som har sina källor något nordligare,
i Nottebäcks socken, och under sitt lopp genom
Nottebäcks och Åseda socknar, der det har namnet
Badebodaån, genomflyter sjöarna Hultbren, Urasjön
och Kedja- l. Krasjön, der det kommer in i Kalmar
län, m. fl. mindre. Från Allgunnen går ån först åt
s. ö., men inom kort mot n. genom några småsjöar till
Hultnässjön, hvarifrån den återtager sitt lopp mot
s. ö. genom löfskogsklädda och odlade bygder samt
faller ut i Kalmar sund nedanför Strömserum n. om
Pataholm. Vattendragets längd utgör omkr. 110 km. Ån
drifver en mängd såg-, qvarn- och andra verk.
Alston [å’lstön], Washington, amerikansk målare,
f. i Syd-Karolina 1779, d. i Cambridgeport vid Boston
1843, studerade först under West, lefde derefter
några år i Italien och sedan 1818 i Boston. Han
representerade i Amerika den riktning, som nådde sin
höjdpunkt i Ingres och Cornelius. I Rom vann han
först rykte med Jakobs dröm (1805), hvarpå följde
Uriel, Profeten Jeremias och skrifvaren, Samuels
skugga inför Saul o. s. v. Återkommen till Boston,
visade han stor mångsidighet, ty han målade bibliska
ämnen, historia, porträtt, idealfigurer, genre och
landskap. »Man prisade hans poetiska uppfattning
och kallade honom Amerikas Tizian» (Muther). Samma
auktoritet finner honom, att döma efter afbildningar,
hafva varit en stark, kraftig konstnär, med stor
teckning, enkelt och djupt innehåll och öfver
figurerna något främmande, realistiskt, kantigt,
som närmar honom till de engelska prerafaeliterna.
C. R. N.
Alstonia Scholaris, bot. Se Dita-bark.
Alstonia theoeformis L., bot., ett till Styraceae
hörande vintergrönt träd, af hvars blad erhålles
Santa-Fé-te. Detta drickes i trädets hemland,
Columbia, allmänt i stället för kinesiskt te och
anses i betydande grad underlätta matsmältningen.
G. A.
Alstringslinje l. generatris, matem., kallas en
linie, genom hvilkens rörelse i rymden en yta
kan tänkas hafva uppkommit. Vanligen förstår
man med alstringslinie en sådan rät linie,
och i detta fall hafva endast linierbara
ytor (se d. o.) alstringslinier. Ligga två
successiva alstringslinier i samma plan, är ytan
developpabel (se d. o.), eljest skef (se d. o.).
G. E.
5. Alströmer, Karl Jonas Oskar, friherre, ämbetsman,
sonson af A. 2, född d. 31 Okt. 1811, blef 1828
student i Upsala och begynte 1832 tjenstgöra i
K. M:ts kansli, der han 1856 befordrades till
expeditionssekreterare. 1860 utnämndes han till
landshöfding i Hallands län och kallades d. 15
Juni 1870 till konsultativt statsråd. Han tillhörde
konseljen till d. 4 Juli 1878 och var, enligt sin
förman De Geers omdöme, en »erfaren ämbetsman, lika
klok som redbar, en sant frisinnad statsman». A. var
1867–72 ledamot af Andra kammaren och 1873–81 ledamot
af Första. Död i Marstrand d. 10 Aug. 1888.
*Alt, musikt. Jfr Tenor.
Altaiska kalmucker (altai-kisji). Se Tatarer,
sp. 1424.
*Altaiska språk kallas numera ural-altaiska språk.
Altai-tatarer l. altajer. Se Tatarer, sp. 1424.
Altappen, lastageplats och stort, numera nedlagdt
sågverk i Neder-Luleå socken, Norrbottens län,
på de s. k. Finnklipporna i Bottniska viken, 20
km. utanför Luleå. Tillhör numera aktiebolaget
Bodträsktbrs. Gellivare aktiebolag, förut egare af A.,
hade der äfven gjuteri och valsverk, men det senare
förstördes 1889 genom vådeld.
*Altar l. Altare betecknar egentligen den upphöjning,
naturlig eller konstgjord, på hvilken offret nedlägges
åt gudomligheten. Såsom altaren hafva derför hos
naturfolken och äfven hos folk på högre bildningsgrad
tjenat, till form eller läge mera anmärkningsvärda,
stenblock o. d. De antika folkens (grekers, romares)
altaren hade vanligen en cylindrisk form och pryddes
mer eller mindre rikt med reliefer af ornamentalt
eller figuralt innehåll. — I den gammalkristna
kyrkan hade altaret ursprungligen formen af ett fritt
stående bord (mensa), vid hvilket nattvardens heliga
offerhandling egde rum, och hvarifrån nådemedlen
uppvisades eller utdelades. Denna altarform bibehölls
hela medeltiden igenom och kan väl ännu sägas
bestå inom den reformerta kyrkan. Men redan tidigt
(på 300-talet) började altaren med massiv murad
stenfot komma i bruk, och denna form blef sedan
förherskande. Skifvan (tabula) borde utgöras af en
enda stenhäll, ej sammansatt. I densamma anbringas
en liten fördjupning (sepulchrum) för förvaring af
reliker, en erinran om det gammalkristna bruket att
uppsätta altaret öfver ett helgons graf. Stundom
framdrages främre kanten af skifvan och stödes af
fristående små kolonner. Så, hvad Sverige angår,
exempelvis i Linköpings domkyrka och Varnhems
klosterkyrka. Vanligen döljes dock den konstlösa
undersatsen af en mer eller mindre rikt utstyrd
beklädnad af trä, metall, tyg (antemensale,
antependium), medan skifvan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
