Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brazzaville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka återgifvande af arkitektur spelar en väsentlig
rol. Han började utställa 1865 och tillbragte åren
1873–80 uti Italien, möjligen rent af med tanke på
att för framtiden bosätta sig i Rom. Efter att hafva
på allvar vinnlagt sig om aqvarellmåleriets teknik
och hemsändt vinnande arbeten inom denna målningsart
återgaf han med mycken kraft och känsla naturen
vid Isefjordens stränder och i Sönderjylland, dervid
röjande större intresse för det rent landskapliga. Den
begåfvade och verksamme konstnären afled d. 14
Febr. 1888. Ph. W.
*Bredared. 1. Socken i Elfeborgs län. 7,311 har. 1,248
innev. (1894). Hedared är numera införlifvadt
med B. — 2. Socken i Hallands län. 16,060 har. 1,664
innev. (1894).
*Bredaryd, socken. 7,927 har. 1,569 innev. (1894).
Bredarör. Se Kiviksmonumentet.
2. Bredberg, Vilhelmina, dotter af presidenten
H. V. Bredberg, målarinna. Se Carlson. Suppl.
Breddindex, ett af A. Retzius föreslaget, i
antropologien mycket användt uttryck för hufvudets
relativa bredd, vanligen ett tal, som angifver
förhållandet mellan längden och bredden, när den
förra sättes = 100. Är t. ex. en hufvudskål 185
mm. lång och 148 mm. bred, blir index 185/148 = 100/x
d. v. s. 80. Fullkomligt runda hufvudskålar, eller
sådana, hvilkas breddindex uppgår till 100 eller
t. o. m. deröfver, förekomma dels hos nord-amerikanska
indianer, dels hos några indianstammar i Syd-Amerika,
men bero alltid på artificiel sammanpressning af
hufvudskålen. Ytterligheterna anses vara 58 och
98, men vanligen varierar breddindex mellan 71 och
87. Efter storleken af breddindex betecknar man de
olika menniskoraserna som brakycefala, när breddindex
är 80 l. deröfver, som mesocefala, när den ligger
mellan 80 och 75, och som dolikocefala, när den
är mindre än 75. Vid mera omfattande undersökningar
lättas användningen af breddindex genom indextabeller
beräknade för alla förekommande värden af hufvudets
längd och bredd, upprättade af bl. a. Welcker och
Bogdanov.
Bredero (Brederôo), Gerbrant Adriaenszoon,
holländsk lustspelsdiktare, f. 1585 i Amsterdam,
d. 1618 derstädes, egnade sig först åt målarekonsten,
men kom såsom medlem af Amsterdams »rederijkkamer» i
beröring med de bästa samtida skalder och uppträdde
snart i deras led. Sinnrikhet, välljud och behag
utmärkte hans lyriska dikter Boertigh, amoreus
en aendachtigh groot liederboeck (1622), och hans
popularitet ökades genom de tre farserna Van de
koe (1612), Symen sonder soeticheydt och Van den
Molenaer (1613) samt de tre märgfulla komedierna
Het Moortje (1615), De spaanschen Brabander Ierolimo
(1618) och De stommen ridder (s. å.). Dessa pjeser
bäras af en frisk humor; scenerna äro lifliga,
karaktererna natursanna och folkliga. B. upptog
med god verkan de lägre folkklassernas dialekt,
som han träget studerade på torg och krogar. Mindre
väl lyckades han i den allvarliga genren med några
numera onjutbara tragikomedier. Hans samlade arbeten
utgåfvos bl. a. 1885–90, i 3 bd. Jfr Jan ten Brink:
»G. A. Brederô, historisch-aesthetische studie» (1859;
ny uppl. 1888).
2. Brederode, Reinoud van, friherre till Wesenberg,
herre till Veenhuizen m. m., holländsk diplomat, var
son till Lancelot B., en naturlig son till Reinoud III
af B. och halfbroder till Henrik B. (se denne). Han
föddes 1567, sändes 1615 jämte Albert Joachimi och
Amsterdamborgmästaren Dirk Bas till Ryssland för
att medla i det då pågående kriget mellan detta
land och Sverige och »bidrog i väsentlig mån genom
sin opartiska medling till fredsunderhandlingarnas
afslutande (i Stolbova 1617) på ett för Sverige
fördelaktigt sätt». Af tacksamhet utnämnde Gustaf
II Adolf d. 12 Juni 1616 B. till friherre till
Wesenberg (Estland), hvars slott och köping med
alla derunder bortförlänta gods 1631 gåfvos honom
och hans bröstarfvingar. Joachimi blef riddare och
adelsman, Bas adelsman (han fick 1629 bref på sköld
och vapen). I Aug. 1616 var ambassaden tillbaka i
Holland och öfverlemnade d. 17 Okt. s. å. en utförlig
berättelse om sin beskickning,
Verbael van de Nederlandsche Gesandten — —
van hunne legatie in Sweden en Rusland in de jaren
1615 en 1616 (tryckt i Kejserl. ryska hist. samfundets
»Sbornik», del 24, 1878; holländsk text med rysk
öfversättning). Redan 1619 trycktes i Haag en kortare
skildring af deras färd (Iovrnael der legatie ghedaen
inde Iaren 1615. en de 1616., med kopparstick,
framställande bilder från Ryssland, några äfven från
Sverige). B. vardt sedermera president i Höga rådet;
han drogs med i den förföljelse, som drabbade vännerna
till den 1619 störtade Oldenbarnevelt, hvilkens
dotter Geertruid var B:s första hustru. B. dog i
Haag i Jan. 1633. I Veenhuizens kyrka restes honom
en dyrbar minnesvård: hans bild af hvit marmor hvilar
der i kroppsstorlek på en bädd af svart marmor.
*Bredestad, socken. 3,052 har. 529 innev. (1894).
Bredius, Abraham, holländsk konstforskare, född d. 18
April 1855 i Amsterdam, egnade sig först med brinnande
ifver åt musikstudier — i synnerhet pianospel —
i syfte att utbilda sig till virtuos, men måste,
sjuk och öfveransträngd, afbryta dem och skickades
på en rekreationsresa till Italien. Der slog han sig
på konsthistoriska studier. Hans förste ledare vid
dessa studier var A. Fischer i Breslau; senare rönte
han stort inflytande af W. Bode i Berlin. Efter att
för forskningar i sitt fäderneslands konsthistoria
hafva genomrest Europa härs och tvärs tjenstgjorde
han några år såsom »onder-directeur» vid Amsterdams
Rijksmuseum, öfver hvars tafvelgalleri han 1885
utgaf en strängt vetenskapligt affattad katalog,
rik på nya tafvelkritiska, men i synnerhet nya
konstnärsbiografiska uppgifter, de senare frukter af
hans trägna arkivforskningar, som spridt ljus öfver
många dunkla punkter i det holländska måleriets
historia. Oegennyttigt har han dessutom år efter
år ställt sina nya forskningars resultat till deras
förfogande, hvilka vid Europas olika museer redigerat
tafvelkatalogerna. Han har äfven utgifvit de båda
praktverken Die meisterwerke des Rijksmuseum zu
Amsterdam (München 1886–88) och Die meisterwerke der
königl. gemäldegalerie im Haag (München 1891). Han
blef 1889 direktör för Mauritshuis (k. tafvelgalleriet
i Haag), öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
