Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abel de Pujol, Alexandre Denis - Abelia R. Br., bot. Se Linnæa - Abelianer. Se Abeliter - Abelin, eg. Abele (lat. Abelinus), Johan Philipp - Abelin, svensk släkt. 1. Hjalmar August A. - Abelin. 2. Gustaf Rudolf A. - Abelin. 3. Rudolf A. - Abeliter (äfven Abelonier, Abelianer och Abeloniter). 1. Kristen sekt - 2. Abeliter kallades i midten af 18:de årh. ett ordenssällskap (Abels-orden) - Abella (no Avella vecchia), fordom stad i Kampanien - Abellinum. Se Avellino 2 - Abelmoschus, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels i franska provinsstäder. Bland de mera berömda
må nämnas: Britannicus’ död (1814, i Dijon), den
Hel. Stefan (1817, i S:t Etienne, Paris), Cæsar på
väg till senaten (1819) samt Marias begrafning (s. å.,
i Notre Dame, Paris). I sina försök att gifva nytt
lif åt freskomåleriet (t. ex. i S:t Rochuskapellet i
S:t Sulpice. Paris) var han mindre lycklig. (G–G N.)
Abelia R. Br., bot. Se Linnæa.
Abelianer. Se Abeliter.
Abelin, eg. Abele (lat. Abelinus), Johan Philipp,
tysk skriftställare, bördig från Strassburg, omtalas
på 1620-talet som gymnasieadjunkt i Frankfurt, från
hvilken befattning han afskedades 1630. Från våren
1628 till hösten 1634 redigerade han de historiskt
politiska halfårsberättelser, som till den stora
Frankfurt-mässan plägade utkomma dels utan fortlöpande
titel på tyska, dels på latin under titeln Mercurius
gallo-belgicus. Mest bekant är A. som författare eller
rättare sagdt kompilator af de båda första delarna af
tidskrönikan Theatrum Europæum (se d. o.). A. dog i
Frankfurt 12 sept. 1634. På G. Droysens auktoritet
har han ansetts som författare till två andra för
Sveriges historia viktiga arbeten, Arma suecica
(se d. o.) och Inventarium Sueciæ (jfr G. Droysen,
"Arlanibæus, Godofredus, Abelinus sive scriptorum
de Gustavi Adolphi expeditione princeps", 1864),
men grundlösheten af denna hypotes har uppvisats
af Frieda Gallati i "’Der königlich schwedische
in Teutschland geführte krieg’ des Bogislaus
Philipp von Chemnitz und seine quellen" (1902).
V. S–G.
Abelin, svensk släkt, hvars äldste kände medlem är
Matts Hansson Mariager, kyrkoherde i Asarum. Från
dennes son Hans Matsson A., kyrkoherde i Karlshamn
(d. 1686), härstammar den ännu lefvande ättegrenen.
1. Hjalmar August A., läkare, född i
Linköping 22 maj 1817, blef 1846 med.
licentiat i Uppsala och 1847 kir. magister vid
Karolinska institutet i Stockholm. Efter en
sjökommendering till Godahopps-udden blef han
s. å. amanuens vid kliniken å Allmänna barnhuset i
Stockholm. A. egnade sig därefter hufvudsakligen åt
studiet af barnsjukdomar och barnvård och företog för
detta ändamål flere utländska resor. Han blef 1856
öfverläkare vid Allmänna barnhuset och 1858 tillika
professor i pediatrik vid Karolinska institutet samt
valdes 1866 till ledamot af Vetenskaps-akademien.
I flere tidskrifter meddelade han sina iakttagelser
i pediatrik och utgaf särskildt en förtjänstfull
skrift Om vården af barn under de första
lefnadsåren (1874), ett ämne, för hvilket han äfven
genom offentliga föredrag sökte utbreda intresse.
Han tog 1882 afsked från sina befattningar och dog
i Stockholm 13 sept. 1893.
2. Gustaf Rudolf A., den föregåendes broder,
militär, född i Linköping 17 maj 1819, utnämndes
1839 till underlöjtnant vid Närkes regemente,
där han blef kapten 1855. År 1862
befordrades han till öfverstelöjtnant vid Södra
skånska infanteriregementet. Under de följande
åren arbetade han som ledamot i flere kommittéer,
bl. a. i den, som tillsattes för afgifvande af förslag
till bakladdningsgevär för armén. 1867 förflyttades
han till öfverste och chef för Norra skånska
infanteriregementet, men redan s. å. utnämndes han
till generalmajor i armén samt kallades till statsråd
och chef för landtförsvarsdepartementet. På grund
af 1867 års riksdags anhållan, att ett förslag till
härordning måtte uppgöras på en
sådan grund, "att svenska armén skulle bestå af
stam, innefattande befäl och trupp, samt beväring",
utarbetade A. ett sådant till 1869 års riksdag, men
det vann ej riksdagens bifall. Han framlade därefter
för lagtima riksdagen 1870 samt för lag- och urtima
riksdagarna 1871 olika modifikationer af sitt första
förslag, men ej heller någon af dessa blef i sin
helhet antagen af båda kamrarna. Däremot bifölls på
lagtima riksdagen 1871 det viktigaste af hvad som
det för samma riksdag framlagda förslaget innehöll
rörande artilleriets och fortifikationstruppernas
organisation. Efter urtima riksdagens beslut utnämndes
A. till generallöjtnant och återgick till chefskapet
för Norra skånska infanteriregementet. 1872–87 var
han generalbefälhafvare i andra militärdistriktet
och deltog 1874–75 i kommittén för uppgörande af
förslag till öfvergång till ny härordning. A. var
1871–98 ledamot af Första kammaren för Östergötlands
län och satt därunder i försvarsutskottet 1875,
1877, 1878 och 1883 samt var 1895 ledamot af hemliga
utskottet. 1900 tog han afsked ur krigstjänsten. Sedan
1867 är A. led. af Krigsv. akad.
3. Rudolf A., den föregåendes son, trädgårdsodlare,
f. 30 maj 1864 i Malmö, student 1884, utbildade
sig vid Rosenborgs slottsträdgård i Danmark till
hortikultör och anlade å Norrviken, innerst vid
Bråviken, en ekonomiträdgård samt hade därstädes
1889–96 en kvinnlig trädgårdsskola, hvilken snart
utvecklades till samskola. Under A:s ledning
fortgår nu en dylik vid Adelsnäs. Genom Norrvikens
trädgårdsanläggningar har han blifvit banbrytande
för en rationell fruktodling i Sverige, och äfven
genom föredrag i olika landsdelar har han energiskt
verkat för sina åsikters spridning. Norrviken är
nu en af de största och yppersta fruktodlingar i
Norden. Med sina mönstersamlingar af jättefrukter
vann A. guldmedalj och danskarnas hederspris vid
nordiska utställningen i Malmö 1900 och högsta
priset vid världsutställningen i Paris s. å. A. har
ifrat äfven för den naturförskönande sidan af
trädgårdskonsten. Skr.: Fruktodlingsfrågan 1899
(1900), Den mindre trädgården. En bok för
täppan och torpet (två uppl. 1902), Om frukt och
fruktträdsodling (s. å.), Villaträdgården (1903)
m. fl.
Abeliter (äfven Abelonier, Abelianer och
Abeloniter). 1. Kristen (troligen gnostisk) sekt
i trakten af Hippo Regius i norra Afrika, omnämnd
af Augustinus ("De hæresibus". 87), men utdöd
före hans tid. Den bestod af män och kvinnor, som
för att ej fortplanta arfsynden i världen ingingo
blott andliga äktenskap. De ville däruti likna Adams
son Abel, som de antogo hafva lefvat så, då ingen
afkomma tillägges honom i bibeln. Orden uppehölls
därigenom att barn upptogos och uppfostrades i dess
grundsatser. – 2. Abeliter kallades i midten
af 18:de årh. ett ordenssällskap (Abels-orden) i
Greifswald. Dess medlemmar förpliktade sig att likna
Abel i redlighet och uppriktighet samt begagnade sig
liksom frimurarna af hemliga tecken och symboler. De
framlade sina åsikter i skriften "Der abelit" (1746).
(J. HDR.)
Abella (nu Avella vecchia), fordom stad i
Kampanien. Om den s. k. cippus abellanus se
Oskiska språket.
Abellinum. Se Avellino 2.
Abelmoschus, bot., växtsläkte af nat. fam. Malvaceæ,
hvaraf A. esculentus odlas i varmare länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
