Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Absorption. 3. Fys. Ljusets och värmets absorption
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mediko-legala undersökningar (jfr Blod). I gasernas
och ångornas, exempelvis klors, broms, jods,
salpetersyrlighets, absorptionsspektra uppträda
däremot mycket smala mörka band eller linjer,
hvilket ådagalägger, att vissa bestämda färger
blifvit mera fullständigt absorberade än det öfriga
ljuset. Solens spektrum är ett absorptionsspektrum,
uppkommet genom solljusets silning genom solens
och jordens atmosfär. På linjernas i solspektrum,
de s. k. fraunhoferska linjernas, läge (våglängd)
kan man igenkänna de gaser, som förorsakat
absorptionen och som således finnas i solens eller
jordens atmosfär. Denna viktiga användning af
spektralanalysen, hvilken blifvit utsträckt äfven
till andra himlakroppar, gjordes först af Kirchhoff.
Värmestrålning förhåller sig såsom ljus. Skillnaden
är, att värmevågorna ha större våglängd än det
synliga ljusets. Värmestrålningen absorberas
därför också delvis, då den går genom eller
återkastas från en kropp. De flesta kroppar
äro i hög grad ogenomskinliga för värmestrålar
(adiatermana). Så t. ex. släppa vatten och glas,
som äro nästan fullkomligt genomskinliga för
alla synbara ljusstrålar, genom sig endast de
värmestrålar, som ha en mycket liten våglängd, och
släcka ut den ojämförligt största delen. Stensalt,
sylvin och flusspat samt i ringare mån kvarts
och kalkspat utmärka sig för hög genomskinlighet
för värme (diatermanitet), hvarför de användas i
termiska instrument. En kropps genomskinlighet
beror i hög grad på det infallande värmets natur
(våglängd). Olika värmekällor utsända nämligen
olika värmesorter, på samma sätt som ljus, utgånget
från en ljuskälla, t. ex. den elektriska gnistan,
är sammansatt af helt andra prismatiska färger än
det ljus, som härleder sig från en annan ljuskälla,
t. ex. en stearinljuslåga. Kimrök absorberar nästan
fullständigt allt det värme, som faller därpå, från
hvilken värmekälla det än förskrifver sig. Man plägar
därför taga kimrökens absorptionsförmåga till enhet,
när man vill genom tal uttrycka absorptionsförmågan
hos andra kroppar. Pulverformiga eller ur kemisk
lösning utfällda ämnen hafva för mörka värmestrålar
en absorptionsförmåga, som närmar sig kimrökens,
och som är oberoende af deras färg och kemiska
sammansättning. Däremot är deras absorptionsförmåga
för de ljusa värmestrålarna beroende af deras färg och
kan stundom, särskildt för hvita pulver, såsom krita,
magnesia och zinkoxid, vara ytterst obetydlig. Dessa
kroppar reflektera nämligen till största delen det
på dem fallande ljusa värmet. I allmänhet hafva de
kroppar stor absorptionsförmåga, hvilkas ytor äro
ojämna, luckra och mörka. Metaller och andra kroppar
med polerade ytor hafva en stor reflexionsförmåga,
– däremot en ringa absorptionsförmåga. Det är just
af detta skäl man låter kokkärlens undre botten
behålla sitt sot, på det att eldstadens värme
lätt må absorberas af kärlet, men däremot nyttjar
blankpolerade kärl, när man vill, att ändringen i
kärlets temperatur skall försiggå långsamt. (Jfr
Strålning.) Hos adiatermana kroppar är
det absorberade värmet dess större, ju mindre det
från deras yta reflekterade värmet är. I tabellen
(se följ. spalt) upptages absorptionsförmågan hos
några ämnen för värme från olika källor efter Mellonis
experimentella bestämningar.
En kropps värmeabsorptionsförmåga är proportionell
emot dess förmåga att utstråla värme, och dessa
bägge förmågor kunna följaktligen uttryckas
genom samma tal, hvarvid man tar en fullkomligt
svart (totalt absorberande) kropps förmåga till
enhet. Denna lag var redan känd och genom experiment
ådagalagd, långt innan den motsvarande lagen för
ljusabsorptionen upptäcktes. Denna senare, som säger,
att en kropp vid en gifven temperatur utsänder
("emitterar") just samma slags strålar som de,
hvilka den förmår att absorbera, så att emissions- och
absorptionsförmågorna äro proportionella, uttalades
först med full klarhet och insikt om dess stora
betydelse af Kirchhoff. I ofullkomlig gestalt hade
denna lag förut framställts af flera fysici, bland
andra svensken A. J. Ångström. Utstrålningen från en
kropps yta är större i vinkelrät riktning mot ytan än
i andra riktningar. En glödande kula ser ut som en
likformigt lysande skifva. Två yt-element på kulan,
som upptaga lika synvinkel, äro olika stora, så att
det, som ligger närmare skifvans kant, är större än
det, som ligger närmare dess midt. I samma proportion
är emellertid det förra yt-elementets strålning
mindre, emedan den går snedt ut från yt-elementet, så
att de båda synas utsända lika mycket ljus och värme.
Lampa med skorsten
Locatellis lampa
Glödande platina
Kopparbleck 400°
Kub, fylld med
med vatten 100°
Ämnen
Kimrök 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00
Tusch 1,00 0,96 0,95 0,87 0,85
Blyhvitt 0,24 0,53 0,56 0,89 1,00
Husblås 0,45 0,52 0,54 0,64 0,91
Gummilacka 0,30 0,43 0,47 0,70 0,72
Metaller 0,17 0,14 0,135 0,13 0,13
Gaserna synas enligt Tyndalls försök absorbera
värme dess mera, ju mera komplicerad deras kemiska
sammansättning är. Så absorbera de enkla gaserna
syre, väte och kväfve (O2 H2 och N2) knappast i
märkbar grad värmestrålar; däremot äro vatten (H2O)
och kolsyra (CO2) samt i ännu högre grad ammoniak
(NH3) och ångor af organiska föreningar, såsom
alkohol, eter, petroleum, starkt värmeabsorberande
(adiatermana). Äfven luften, ehuru den är en af
de mest genomskinliga kroppar vi känna, absorberar
värme. En icke obetydlig del af solvärmet utsläckes
under sin gång genom atmosfären. Man har sökt genom
observationer utröna, huru stor del af det infallande
solvärmet framkommer till jordytan, och kommit till
det resultat, att något öfver hälften (ungefär 55
procent) af den infallande solstrålningen återhålles
i luften, hvaraf ungefär 25 procent återkastas
ut i rymden och 30 procent användas till luftens
uppvärmning. När solen står lågt, absorberas mycket
mera af dess ljus, än när den står högt uppe på
himmelen, emedan det luftlager, som ljuset i förra
fallet måste passera, är betydligt längre. Därför
kunna vi utan synnerlig olägenhet betrakta solen vid
hennes upp- eller nedgång. Emedan solljuset alltid
måste genomgå atmosfären, innan det träffar oss,
finna vi i solspektrum bland andra mörka linjer
äfven sådana, som uppkommit genom absorption i
vår atmosfär. Dessa linjer härröra från syrgas och
vattenånga, i det ultraröda spektrum äfven af kolsyra,
och kallas atmosfäriska linjer. Flere af dem äro
synliga, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
