Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adhesion, fys. - Adhesionsbana, sådan järnväg - Adhesionsprocess, jur. - Adhesiv, vidhängande, vidhäftande - Ad hominem (lat.), log. Se Argument - Ad honorem (lat), till ära för (någon) - Adhärens. Se Adherens - A di (it.), hand. - Adiabatisk, fys. - Adiabene (grek.) l. Hadjab, urspr. området mellan två östliga bifloder till Tigris - Adiafan, ogenomskinlig - Adiafon, mus. - Adiafora, likgiltiga ting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarandras ytor, äro de lättare att åtskilja. På
adhesionen mellan fasta kroppar beror målning,
limning, kittning, lödning o. s. v. Äfven vätskor
adherera vid fasta kroppar, hvilket ses däraf att,
om en fast kropp neddoppas i en vätska och sedan
därur upplyftes, fasthängande droppar af vätskan ofta
medfölja. När i ett glaskärl en gas utvecklar sig
ur en däri befintlig vätska, ser man icke sällan,
hurusom glasblåsorna längst hålla sig kvar vid
kärlets väggar, hvilket bevisar, att äfven gaserna
adherera vid fasta kroppar. Vätskors egenskap, att
fukta vissa fasta kroppar beror därpå, att adhesionen
mellan vätskan och den fasta kroppen är större än
kohesionen mellan vätskans egna partiklar. Vatten
utbreder sig öfver en ren glasskifva eller fuktar
densamma, under det kvicksilfver, som därpå uthälles,
samlar sig i droppar, emedan adhesionskraften mellan
kvicksilfret och glaset är mindre än kohesionskraften
mellan kvicksilfvermolekylerna. Adhesionen spelar
en viktig roll vid de s. k. kapillaritets-fenomenen.
R. R. (S. A–S.)
Adhesionsbana (jfr Adhesion), sådan järnväg,
vid hvilken trycket från motorns (lokomotivets)
drifhjul mot rälerna är tillräckligt stort, för att
den däraf alstrade släpfriktionen mellan hjulring
och rälshufvud skall, då motorn arbetar, kunna
öfvervinna tågmotståndet och sålunda åvägabringa
och underhålla vagnarnas (tågets) rörelse. Denna
släpfriktion är på horisontal bana störst och aftager
i stigningar, alltefter som drifhjulstryckets med banplanet
parallella kraftkomposant ökas. Då stigningen
af banan nått en viss storlek, blir adhesionen
(släpfriktionen) för ringa, för att rörelsen uppför
enbart genom den skall kunna åstadkommas, och man
måste då öfvergå till kuggstångsbana eller hissbana.
H. L.
Adhesionsprocess (jfr Adhesion), jur., den på en
brottmålsprocess grundade, därmed förenade och
densamma i formellt hänseende – t. ex. rörande
prestanda för sökande af ändring m. m. – liknande
civila process, genom hvilken en brottsling på yrkande
af målseganden eller allmänna åklagaren dömes att,
på samma gång han förklaras skyldig till straff,
ersätta den förlust, som han genom brottet tillfogat
den senare (dömes skyldig till skadestånd). Jämte
det t. ex. en tjuf dömes till straff för stölden,
dömes han att återlämna det stulna eller ersätta
den förlust den bestulne lidit genom stölden, såvida
denne sådant yrkar.
Adhesiv (jfr Adherera), vidhängande, vidhäftande.
Ad hominem (lat.), log. Se Argument.
Ad honorem (lat.), till ära för (någon); för ärans
skull. – Ad honores, efter heder och värdighet.
Adhärens. Se Adherens.
A di (it.), hand., på samma dag, på dagen (i fråga
om betalning af växlar m. m.); vid sikt.
Adiabatisk (af grek. adiabato’s, sluten,
ogenomtränglig), fys., kallas, enligt Clausius, en
sådan förändring i en kropps tillstånd, vid hvilken
kroppens volym och tryck ändras, men ingen samtidig
tillförsel eller bortledning af värme till eller från
kroppen från den yttre omgifningen eger rum. En sådan
förändring kallas äfven isentropisk. En
adiabatisk process förekommer i det s. k. pneumatiska
elddonet, där den i cylindern inneslutna gasen genom
plötslig sammanpressning upphettas så starkt, att den
antänder ett vid cylinderns stämpel anbragt stycke
fnöske. Någon fullkomligt adiabatisk process finnes
icke, emedan kroppar aldrig kunna så fullkomligt
isoleras från
omgifningen, att de ej utbyta värme med denna
genom ledning eller strålning. Iakttagandet af
de adiabatiska processerna har emellertid varit
af den allra största betydelse för den mekaniska
värmeteorien och dess många praktiska tillämpningar,
särskildt inom ångmaskinsläran. På luftens adiabatiska
utvidgning i upp- eller nedstigande luftströmmar
beror hufvudsakligen temperaturens aftagande uppåt
i luften. Vore denna torr, och spelade strålningen
ingen roll, skulle temperaturen sjunka med 1° C. vid
100 meters stigning. Temperaturändringen uppnår
emellertid endast undantagsvis detta teoretiska
värde och är i allmänhet mindre. Se Atmosfär.
S. A–S.
Adiabene (grek.) l. Hadjab, urspr. området mellan
två östliga bifloder till Tigris, öfre och nedre
Zab, de gamle geografernas Lykos och Kapros. Enär
detta område tidvis bildade en politisk enhet med
grannländerna i n., inbegrepos senare äfven dessa
under namnet A. I 1:a årh. e. Kr. styrdes A. af egna
konungar, som stodo i visst beroende af det partiska
riket och därför invecklades i dettas inre tronstrider
och i de romersk-partiska krigen. A. eröfrades 117
af Trajanus och blef under namnet Assyria romersk
provins.
Adiafan (af grek. nekande a, dia’, genom,
och fa’inein, visa), ogenomskinlig.
Adiafon (-fån; af grek. nekande a och dia’fonos,
ostämd), mus., ett i Wien 1819 uppfunnet
klaverinstrument med vibrerande stålstänger i st. f
strängar; ett 1882 i Leipzig uppfunnet liknande
instrument med stämgafflar i stället (se Melodikon).
Adiafora (grek., af nekande a och dia’foros,
olikartad, alltså likbetydande), likgiltiga ting och
handlingar, d. ä. i allmänhet sådana, som utan skada
kunna underlåtas eller iakttagas; på det moraliska
området: det hvaröfver man ej behöfver bekymra sitt
samvete. Redan den hedniska filosofien, särskildt
den stoiska skolan, fördjupade sig i hithörande
problem. Ordet fick kyrkohistorisk betydelse
genom de s. k. adiaforistiska striderna inom den
lutherska kyrkan. Den första af dessa uppstod
1548. Kejsar Karl V fordrade genom det s. k.
Augsburger-interim, att protestanterna skulle
återupptaga en mängd katolska bruk. På grund däraf
uppsatte de wittenbergske teologerna, med Melanchthon
i spetsen, det s. k. Leipziger-interim (1548),
hvaruti åtskilliga af dessa bruk förklarades för
utvärtes, för det kristliga lifvet likgiltiga ting
(adiafora), på hvilka man för åstadkommande af enhet
och fred kunde ingå utan kränkning af den evangeliska
tron. Mot dessa adiaforister uppträdde den häftige
Flacius, understödd af teologerna i Magdeburg
och Jena. Striden fördes å ömse sidor med stor
förbittring, äfven sedan religionsfreden i Augsburg
1555 undanröjt själfva tvisteämnet. Melanchthon
erkände omsider, att han gått för långt i sina
medgifvanden. 10:e art. i Formula concordiæ (1577)
afgjorde slutligen frågan emot adiaforisterna. –
Den andra adiaforistiska striden uppstod i början
af 18:e årh. emellan de ortodoxe å ena sidan och
Speners anhängare, de s. k. pietisterna, å den
andra. De senare fördömde alla världsliga nöjen, dans,
spel, teaterbesök o. s. v., såsom oförenliga med
kristligt allvar. De ortodoxe däremot, med Löscher
i spetsen, förklarade allt sådant för adiafora. Se
art. Adiaphora i "Realencyklopädie für protest.
theol. u. kirche".
(J. HDR.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
