Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adlersparre. 1. Karl A. - Adlersparre. 2. Georg A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
200 rdr sp. sattes A. i tillfälle att utgifva
sina "Historiska samlingar" (5 bd, 1793–1822),
genom förträfflig redigering öfverlägsna de flesta
äldre svenska urkundspublikationer. Såsom historisk
författare framträdde A. med en utmärkt Afhandling om
svenska Krigsmagtens och Krigskonstens tillstånd
ifrån Konung Gustaf den Förstes död til Konung
Gustaf Adolphs anträde til Regeringen (1788 belönad
med Vitt. hist. o. ant. akad:s skådepenning i
guld och 1793 tryckt i akademiens "Handlingar").
J. TH. W.
2. Georg A., den föregåendes broder, grefve, krigare,
statsman, författare, föddes på kaptensbostället
Hofvermo i Myssjö socken i Jämtland 28 mars 1760. Vid
14 års ålder skickades han till Upsala, men ingick
redan 1775 i tjänst vid Lifregementet till häst
och deltog såsom ryttmästare i ryska kriget 1788–90,
i hvilket han blef fången. Efter krigets slut sändes
han af Gustaf III till Norge med hemligt uppdrag att
söka uppvigla befolkningen mot Danmark. Under den nya
regeringen tog han afsked från ryttmästaretjänsten
1794 och egnade sig sedan under många år åt studier
och författarskap. Vid 1800 års riksdag var han en
af de mest framträdande oppositionsmännen och medlem
af hemliga utskottet. Hans ansökan om återinträde i
tjänst 1804 ledde ej till påföljd, men 1808 ingick
han åter i armén, tvingad därtill – som han själf
säger – af Gustaf IV Adolf. Han tjänstgjorde under
årets lopp i olika befattningar vid västra armén,
men hade äfven rådplägningar med missnöjda patrioter
i Stockholm om bästa sättet för fäderneslandets
räddning. Efter lång tvekan tog han 7 mars 1809
befälet öfver den värmländska fördelningen och
utfärdade samma dag från Karlstad sin ryktbara
proklamation samt bröt upp mot Stockholm för att med
väpnad hand göra slut på Gustaf IV Adolfs styrelse och
rikets farliga belägenhet. På vägen dit erfor A., att
konungen 13 mars tillfångatagits af Adlercreutz och
dennes vänner. En order från hertig Karl förklarade
det ock ej numera nödigt, att hela västra arméns
styrka aftågade till Stockholm. Underrättelserna,
att i riksföreståndarens nya konselj inrymts plats
för några af det forna regeringssystemets anhängare,
hade dock hos A. ingjutit farhågor, att gagnet af det
skedda skulle blifva föga eller intet utan arméns
påtryckning i motsatt riktning, och krigsbefälet
beslöt enhälligt fortsätta marschen. Förnyade order
från högsta ort uppmanade gång efter annan A. på
vägen att utan trupper infinna sig i hufvudstaden;
men A., som kände med sig, att möjligheten af en
frisinnad samhällsutveckling i icke oväsentlig mån
berodde på hans mod och fasthet, var besluten att
ej släppa sitt tag och hade lyckan att befinna sig
i fullt samförstånd med sin af patriotisk hänförelse
och frihetskärlek besjälade armé. 22 mars intågade ock
västra armén i Stockholm, hälsad af en tät folkmassas
jublande hurrarop.
Första frukten af truppernas närvaro visade
sig däri, att Ehrenheim, Stedingk och Klingspor
ersattes i konseljen med von Essen, Lagerbielke
och A. själf. Urspr, var det A :s mening att
omedelbart utropa hertigen till konung, hvilken
plan dock föll å krigsbefälets motstånd. Man skred
så till utarbetandet af en ny regeringsform, som
kunde föreläggas den utlysta riksdagen, och A. var
medlem af den för ändamålet tillsatta kommittén
samt tog initiativ till förslaget om upprättande af
justitieombudsmanna-institutionen. Sedan efter många
strider kronan öfvergått på Karl XIII:s hufvud och,
tack vare A:s inflytande och övertalningsförmåga,
äfven de bångstyrige bönderna gifvit sitt samtycke
till den nya regeringsformen, utnämndes A. af Karl
XIII till statsråd, öfverste och generaladjutant
samt ("i anseende till hans af verksam redlighet
och patriotiska dygd utmärkta förhållande vid den
timade regementsförändringen") till friherre. Det
blef nu en viktig uppgift att stadga revolutionens
verk genom att ordna tronföljden efter den åldrige
konungen. Gustavianerna ville som tronföljare
insätta den afsatte regentens son, prins Gustaf,
men A. hade under sitt armébefäl i Värmland knutit
förbindelse med prins Kristian August af Augustenburg,
som förde befälet öfver den danska armén å norska
sidan. Han hade därvid tjusats af prinsens vinnande,
bestämda och anspråkslösa personlighet, hvarjämte
den popularitet, prinsen vunnit i Norge, syntes
honom särskildt egnad att befordra Sveriges och
Norges förening. A. lyckades ock slutligen att,
trots gustavianernas hätska motstånd, göra sin tanke
till riksdagens beslut. Han mottog vid Svinesund i
jan. 1810 Sveriges nye kronprins, som antog namnet
Karl August, och ledsagade honom till Stockholm. A.,
som under tiden närmast efter statshvälfningen utöfvat
ett synnerligen stort inflytande, tog redan 1810,
på grund af meningsskiljaktigheter i statsrådet,
afsked från statsrådsämbetet och utnämndes s. å. till
landshöfding i Skaraborgs län. 1812 upphöjd till
generalmajor och 1816 till grefve, tog han 1824
afsked från det offentliga lifvet och bosatte sig
på Gustafsvik bredvid Kristinehamn, där han dog
23 sept. 1835. En minnessten öfver honom restes i
Myssjö 1903.
Adlersparre, hvilken med Adlercreutz fått dela
äran af 1809 års revolution, var enligt Tegnér "den
man vi egentligen hafva att tacka för att vi ännu
äro svenskar". Ehuru icke utan fel, lidelsefullhet,
misstänksamhet, brist på uthållighet, hade han en stor
karaktär. "Enkelhet, kraft, allvar och godhet utgjorde
grunddragen i hans själ" (P. A. Sondén). Han var ej
lärd, men hade vidsträckt bildning. I sällskapet
Utile dulci fick, 1782, ett af honom författadt
skaldestycke, De två naturerna, "accessit"
på samma gång som Thorilds "Passionerna". Hans
skaldegåfva var dock ej betydande. Såsom prosaist
var han ypperlig: han hade en kraftfull, klar och
träffande stil. Rosenstein, en utmärkt kännare af
sådant, förklarade hans prosa för klassisk. Under en
till det yttersta frihetsskygg tid utgaf han 1797–
1801 tillsammans med Leopold, A. G. Silfverstolpe
m. fl. den på sin tid ansedda tidskriften "Läsning
i blandade ämnen" (af hofvet kallad "läsning i
brännbara ämnen"). A. utgaf vidare "Krigssamlingar"
och "Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och
nyaste historia" (bd 1–9, 1830–33). I dessa senare
är intagen bl. a. hans Berättelse om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
