Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adonis, grek. myt. - Adonis L., bot. - Adonisk vers, versslag - Adoptera, utvälja, upptaga såsom egen - Adoptianer kallades anhängarna af den s. k. adoptianismen - Adoptianism. Se Adoptianer - Adoption, upptagande såsom egen - Adoptiv-, som genom adoption kommit i förhållande till någon - Adorabel, tillbedjansvärd, dyrkansvärd - Adoral, i närheten af munnen - Adorant, bedjare; konstverk, föreställande en bedjande - Adoration, tillbedjan, dyrkan. 1. I romersk-katolska kyrkan - Adoration. 2. I lutherska kyrkan - Adoratör, tillbedjare (särskildt en kvinnas)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva fått samma betydelse. Festerna varade tvenne
dagar, af hvilka den ena firades med sorg öfver A:s
försvinnande i underjorden, den andra med glädje
och jubel öfver hans återkomst. Vid dessa fester
förekommo s. k. Adonis-trädgårdar, lådor eller
krukor, i hvilka man med konst uppdragit plantor,
som hastigt frodades, men snart vissnade: bilder af
den i sin ynglingaålder bortryckte A. – Figurligt
betecknar A. en mycket vacker ung man, i synnerhet
om han för kvinnornas skull är öfverdrifvet mån
om sitt utseende.
Adonis L., bot., växtsläkte af
fam. Ranunculaceæ, utmärkt af vackra blommor och
hårda småfrukter i lång gyttring. De europeiska arter,
som hos oss mest odlas på kalljord, äro A. æstivalis,
med scharlakansröda, A. autumnalis ("Gossen i det
gröna"), med mörkröda, och A. vernalis, med stora,
gula, tidigt utvecklade blommor. Sistnämnda art
finns äfven vild på Öland och Gottland och kallas på
den förstnämnda ön kastlöser eller Aronstorp-rosor
(efter socknen Kastlösa och byn Aronstorp).
A-N. (G. L-M.)
[bildtext]
A. autumnalis.
Adonisk vers, versslag, som består af en daktyl
(- * *) och en spondé (- -) eller troké (- *).
Står som slutvers i den sapfiska strofen.
Adoptera (lat. adoptare), utvälja, upptaga såsom
egen (t. ex. en åsikt); upptaga till eget barn;
på riddarhuset upptaga adlad person (och hans
afkomlingar) under en äldre ätts namn, vapen och
nummer.
Adoptianer (jfr Adoptera) kallades anhängarna af den
s. k. adoptianismen, en lära, som först
framställdes af ärkebiskop Elipandus i Toledo och
biskop Felix i Urgellis, och som innehöll, att Kristus
väl till sin gudomliga natur är Guds verklige son,
men till sin mänskliga natur blott en Guds tjänare,
som af nåd blifvit upptagen (adopterad) till Guds
son. Med anledning däraf uppstod den adoptianska
striden, i hvilken Karl den store och hans vän den
lärde teologen Alkuin deltogo. De förmådde Felix
att återkalla sin lära, och adoptianismen blef,
såsom utgörande ett förnyande af det nestorianska
kätteriet, fördömd på kyrkomötena i Regensburg
(792), Frankfurt a. M. (794) och Aachen (799). Jfr
Grössler, "Die ausrottung des adoptianismus im reiche
Karls des grossen" (1879).
J. HDR.
Adoptianism. Se Adoptianer.
Adoption (jfr Adoptera), upptagande såsom
egen, särskildt upptagande i barns ställe. – Bruket
att upptaga i barns ställe går synnerligen långt
tillbaka i tiden och har förekommit hos de flesta
folk. Den moderna etnologiska rättsforskningen
har stundom ställt detsamma i visst samband
med de s. k. gruppäktenskapen, där barnen
tillhörde hela gruppen gemensamt, men efter hand
upptogos i dess särskilda familjer utan hänsyn till
blodsförvantskapen. Grunden till ett dylikt upptagande
vid den senare rättsutvecklingen var ej blott önskan
att hafva barn, utan framför allt att förplikta den
adopterade till utförande af den offertjänst, som
tillhörde familjen och som ofta stod i sammanhang
med föreställningarna om
lifvet efter detta och den aflidnes ro i grafven:
så både hos östasiater (kineser m. fl.) och hos
indogermaner (hinduer, greker, romare o. s. v.). Hos
romarna särskildt öfvergick adoptivsonen fullkomligt
till adoptivfaderns familj, fick barnaställning och
arfsrätt i förhållande till honom samt antog hans
namn, stånd och offertjänst, men bibehöll därjämte
sitt förra släktnamn (nomen) med förändrad ändelse
såsom ett andra tillnamn (cognomen); så kallades
sonen af C. Octavius efter adoptionen genom Cæsar
för C. Julius Cæsar Octavianus. Den romerska rätten
skilde mellan adoption i inskränkt mening eller
upptagande i barns ställe af en person, som förut
stod under annans fadersvälde (en filiusfamilias)
oafsedt åldern, och arrogation eller sådant upptagande
af en person, som redan blifvit i rättsligt afseende
sin egen (sui juris), oafsedt om han tillika var
myndig eller omyndig – i sistnämnda fall kräfdes
dock för arrogationen särskilda villkor och
förutsättningar. Enligt den justinianska rätten är
det endast arrogationen, som fortfarande grundar
verkligt upptagande i barns ställe, hvaremot
adoptionen i inskränkt mening vanligen är minus
plena, d. v. s. endast medför arfsrätt för den
adopterade i förhållande till adoptivfadern. Då
emellertid sådan arfsrätt numera kan gifvas lika väl
genom t. ex. testamente, har adoptionen mer och mer
förlorat i praktisk betydelse och användning, ehuru
den alltjämt finnes kvar i de länders lagstiftning,
för hvilka den romerska rätten varit mer eller mindre
bestämmande; så äfven i den nya tyska borgerliga
lagboken. För svensk och i allmänhet rent germansk
– engelsk liksom forngermansk och feodal – rätt är
adoptionen okänd, om än i äldsta tider vissa därmed
besläktade rättsinstitut funnits (se Ättledning). Hos
oss saknar sålunda det ännu stundom förekommande
fosterföräldraskapet all rättslig betydelse såsom
form för adoption och grundar icke ens arfsrätt,
hvaremot det framkallar ett visst vårdnadsförhållande
enligt tjänstehjonsstadgans närmare föreskrifter (se
Winroth, "Svensk civilrätt" III s. 128 ff). Någon
verklig adoption föreligger ej heller, när inom en
svensk adlig ätt finnas s. k. adopterade grenar,
hvilket blott betyder, att de introducerats å
riddarhuset under äldre ätts namn, vapen och nummer.
RLD.
Adoptiv-, som genom adoption kommit i förhållande
till någon (t. ex. adoptiv-fader, adoptiv-son). Se
Adoptera och Adoption.
Adorabel (se Adorera), tillbedjansvärd, dyrkansvärd.
Adoral (af lat. ad, till, vid, och os, mun), i
närheten af munnen (befintlig).
Adorant (af lat. adorare, tillbedja), bedjare;
konstverk, föreställande en bedjande.
Adoration (se Adorera), tillbedjan, dyrkan. 1. I
romersk-katolska kyrkan: dels den tillbedjan,
som egnas den invigda oblaten (hostian) såsom
Kristi lekamen, dels den ceremoni, som eger rum på
långfredagen, då såväl prästerna som församlingen
kyssa korset; äfven den hyllning, som kardinalerna
hembära en nyvald påfve. – 2. I lutherska kyrkan
förstås med adoration den del af gudstjänsten, som är
afsedd att påkalla församlingens verksamma deltagande
och som består i gemensam sång och bön.
J. HDR.
Adoratör (fr. adorateur, jfr Adorera),
tillbedjare (särskildt en kvinnas).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
