- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
239-240

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aflagringsbassäng - Aflat l. Indulgens (lat. indulgentia) - Afledande medel, med., äfven kallade Derivantia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vid rening af kloakvatten användas
aflagringsbassänger af flera slag, hvilka i allmänhet
äro så inrättade, att vattnet hålles i oafbruten, men
långsam rörelse. Den mekaniska reningens effekt kan
förstärkas genom kemiska eller biologiska processer. I
förra fallet tillmättas vissa ämnen, såsom kalk,
svafvelsyrad lerjord, järnvitriol m. fl., hvilka dels
äro bakteriedödande och dels åstadkomma organiska
ämnens sönderdelning och ombildning till oskadliga
produkter; i senare fallet sker under inverkan
af bakterier den sönderdelning af kväfvehaltiga
ämnen, som i dagligt tal benämnes förruttnelse.
J. G. R.

Aflat l. Indulgens (lat. indulgentia) betecknade
urspr. minskning i eller efterskänkande af de
straff och botöfningar (penitenser), som kyrkan
ålade exkommunicerade medlemmar och genom hvilka
dessa skulle ådagalägga sin ånger, innan de
kunde återupptagas i församlingens gemenskap. Den
nytestamentliga förebilden härtill var Paulus’
förfarande med syndaren i Korint. Fornkyrkans
stränga botdisciplin gjorde det i många fall,
såsom sjukdom, dödsfara i förföljelsetider m. m.,
nödvändigt att förkorta de ålagda straffen, och i mån
som kyrkans botpraxis mildrades, stod det penitenten
öppet att utbyta strängare botverk mot lättare,
såsom böner, allmosor, frigifvande af lifegna och
(sedermera) vallfärder, eller att förvandla straffen
i penninggåfvor till kyrkan. Dessa inom den äldre
medeltidskyrkan vanliga utbyten, hvilka särskildt
befordrades genom de angelsaxiska botböckernas
tabellariska anvisningar för kyrkostraffens
förvandling, beredde väg för aflaten. hvilken i
11:e årh. sattes i system, ehuru till en början
med sparsamhet tillämpad. Vid öfvergången från 12:e
till 13:e årh. undergick aflaten en väsentlig
utvidgning. Enligt redan då gängse teologisk åskådning
befrias syndaren genom boten från syndaskuld och eviga
straff, men icke från de timliga syndastraffen,
bland hvilka skärselden är det svåraste. Ett
lösköpande från dessa senare stod syndaren till
buds i aflaten, som sålunda kom att innebära ett
efterskänkande icke blott af kyrkostraffen, utan
äfven af gudomliga syndastraff. Den teoretiska
grundvalen för denna åskådning lades af Alexander
af Hales (d. 1245) och de store skolastikerna,
hvilka dogmatiskt utbildade läran, att Kristus, Guds
moder och helgonen förvärfvat en outtömlig skatt af
öfverskjutande förtjänster inför Gud, och att kyrkan
vore förvaltarinna af dessa öfverloppsgärningar
(thesaurus operum supererogationis). Påflig
bekräftelse erhöll aflatsläran först genom Klemens VI:s
bulla "Unigenitus" af åt 1343. Men redan innan dess
hade densamma vunnit rik utbildning. Bland aflatens
arter är sådan aflat, som knytes till vissa personer
och samfund – de katolska ordnarna ega hvar sina
aflater – eller till särskilda platser, t. ex. en
kyrka, en vallfartsort, eller till bestämda saker,
såsom ett krucifix, en rosenkrans. En annan indelning
göres efter omfattningen. Redan Innocentius III
förordnade sålunda på fjärde laterankonciliet 1215,
att utdelande af fullkomlig aflat (indulgentiæ
plenariæ
– ett obetingadt efterskänkande af
straffskulden) skulle förbehållas åt påfven ensam
och att öfriga biskopar skulle få meddela endast
ofullkomlig aflat (ind. partiales) för högst
40 dagar. Med en dylik 40 dagars aflat förstås
efterskänkande af en så stor part af de timliga
straffen, som enligt fornkyrkans botpraxis hade
bort försonas med en kyrkobot, som varade i 40
dagar. Plenar-aflaten
utbildades redan under indulgensens tidigaste
historia, i det Urban II år 1095 åt alla
korsfarare, som drogo ut att befria det heliga
landet, och åt dem, som med penningar understödde
krigsföretaget, utlofvade fullständig befrielse
från alla botverk, under förutsättning af ånger
och syndabekännelse. Denna korstågsaflat utöfvade
under tvenne århundraden en storartad eggelse till
kamp mot den romerska kristenhetens fiender. Andra
former af plenar-aflat voro den genom Bonifacius
VIII år 1300 införda jubileums-aflaten och den
mot medeltidens slut uppträdande s. k. indulgentia
a poena et a culpa
, hvilken sistnämnda
betecknar aflatens förfall ända till ett lösköpande
från syndens skuld. De store skolastikerna hade
utan undantag betonat syndaförlåtelsen såsom
förutsättning för aflatens tillegnande. Nu däremot
tillhandahölls för penningar icke blott befrielse
från de timliga straffen, utan äfven den till
botsakramentet hörande syndaförlåtelsen. Den
oerhörda fräckhet, med hvilken aflatshandeln på
denna grundval bedrefs af en Tetzel i Tyskland,
en Samson i Schweiz, en Arcimboldi i Norden, hvilka
t. o. m. sålde aflat för framtida synder, blef en af
de yttre anledningarna till reformationen. Luthers
bekanta 95 teser af år 1517 voro väl närmast riktade
mot aflatens missbruk, men snart därefter lärde han
offentligen, att hela institutionen vore förkastlig
såsom stridande mot bibelns lära om den fria nåden
i Kristus. Tridentinska mötet, som återförde
aflaten till en mera ideell öfverensstämmelse
med det katolska trossystemet, belade däremot
med kyrkans bann hvar och en, som djärfdes neka,
att kyrkan i kraft af nycklarnas ämbete (Matt. 16:
19) eger rätt att förlåta synder (jfr Aflösning),
och stadgade, att syndaren fortfarande kunde genom
fromma verk lösa sig från timliga straff. Den
katolsk-dogmatiska utbildningen af aflatsläran, sådan
den ännu i dag tillämpas inom romerska kyrkan, kan
med sammanfattning af här antydda moment återgifvas
så, att aflaten är en eftergift under vissa villkor
af de timliga straff, som människan antingen i
denna värld eller i skärselden skall undergå för
sina redan uppriktigt ångrade, biktade och förlåtna
synder. I kraft af nycklarnas ämbete och såsom
förvaltarinna af thesaurus operum supererogationis
tillmäter sig katolska kyrkan rätt att eftergifva
dessa botstraff genom att ur den outtömliga skatten
af Kristi tillfyllestgörelse och i anseende till de
heliges samfund godtgöra och försona den gudomliga
rättvisan. En dylik godtgörelse utsträckes äfven till
de redan aflidne, då kyrkan medels den af prästen
förrättade själamässan framträder förebedjande för de
döde och af Kristi och helgonens förtjänst hembjuder
Gud en den eftersträfvade aflaten motsvarande del. Se
Franz Beringer, "Die ablässe, ihr wesen und gebrauch"
(11:e uppl. 1895). och Th. Briegers uppsats i
Haucks Real-enc. f. protestant. teologie u. kirche, IX.
J. HDR.

Afledande medel, med., äfven kallade Derivantia
(af lat. derivare, afleda), benämner
man de medel, hvilka användas för att leda blod och
från detta afsöndrad vätska (plasma, väfnadssaft) bort
från inre organ, hvarest till följd af någon sjuklig
retning öfverflöd af blod och väfnadssaft förefinnes
eller är på väg att uppkomma. En sådan afledning
(derivation) användes ofta vid hotande eller redan
inträdda, inflammationer i t. ex. lungsäckarna,
lungorna, hjärtsäcken, bukhålans organ o. s. v. samt
emot lokala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free