Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mill. och därutöfver anses nu allmänt för
hög. Vanligen stannar man vid 150–180 mill. De
oberörda hednaländerna i Central-A. hafva ännu en
stark befolkning, men de muhammedanska länderna i
n. äro svagare befolkade, och i de helt eller halft af
muhammedanerna kufvade hednaländerna är befolkningen
ganska ringa. På gränsen mellan islam och hedendomen
möter man folkbrist till följd af slafjakterna,
och äfven på de eljest tätt befolkade kusterna af
negerländerna har invånareantalet minskats genom den
i århundraden bedrifna slafutförseln, hvars storlek
kan beräknas till minst 50 mill. Folkmängdstätheten är
enligt Wagner-Supan för hela A. 5 pr kvkm., för norra
A. 7 (nedre Egypten 241), mellersta Sudan 18, västra
Sudan och öfre Guinea 16, brittiska besittningarna
3; Sahara, särskildt Libyska öknen, och sydvästra
A. äro svagast befolkade (0,2–0,4 pr kvkm.), delvis
alldeles folktomma.
För att i antropologisk-etnografiskt hänseende
kunna noga gruppera A:s folkstammar och språk saknar
man ännu tillräcklig kännedom. Ett särskiljande på
grund af färg och annan kroppsbeskaffenhet visar
sig i enskildheter lika litet tillförlitligt som när
språket tages till utgångspunkt. Många folkstammar,
i synnerhet i n. ö., hafva utbytt sitt ursprungliga
språk mot ett främmande, i allmänhet det arabiska;
dessutom hafva de stora folkvandringarna och
statshvälfningarna, som egt rum sedan de äldsta tider,
haft till följd en stark blandning och ömsesidig
inverkan af flere språk, hvilka därigenom nu synas
besläktade, ehuru de egentligen ej äro det.
A:s befolkning tillhör fyra stora folkgrupper
l. raser: medelhafsrasen (kaukasiska), negerrasen,
hottentotternas och buschmännens samt, på ett
ringa område, den malajiska. Medelhafsrasen bebor
Nord-A. och en del af östkusten samt sydspetsen
och är representerad af alla sina tre stammar:
hamiter, semiter och indoeuropéer. Till hamiterna,
hvilkas utbredning är inskränkt uteslutande till
A., höra egyptierna, berberna jämte de utdöde
guancherna, bedsja, somal, danakil och galla. De forne
egyptierna representeras nu mer eller mindre rent af
bondbefolkningen vid Nilen, fellaherna, renast af
städernas kristna befolkning, kopterna. Fellaherna
äro muhammedaner och deras språk arabiska, så att
de i språkligt hänseende icke längre kunna räknas
till hamiterna. Mera typiska exempel på hamiterna
äro däremot berber-stammarna, som bebo Atlasbergen
och en del af Sahara. De äro alla muhammedaner och
hufvudsakligen nomader med hjordar af kameler och
får. Bedsja bebo stäpptrakterna mellan den nubiska
delen af Nilen och Röda hafvet och äro till största
delen nomader. Till dem sluta sig bogos i bergen
n. v. om Massaua samt Abessiniens äldsta befolkning
agau och falasja. Vid sydvästra kusten af Röda hafvet
intill Bab-el-mandeb bo danakil, begränsade mot s. af
galla, som bo dels i, dels s. om Abessinien mellan
8° n. br. och 3° s. br. De nordliga galla-stammarna
äro muhammedaner eller abessinska kristna, de södra
hedningar. I århundraden hafva de legat i fejd med
sina grannar somal, hvilka bebo hela den efter dem
uppkallade halfön mellan Adenviken och Indiska hafvet
från Bab-el-mandeb till Tanafloden. De äro sannolikt
ett blandfolk med mycket semitiskt blod i sina ådror.
Semiterna äro (frånsedt judarna) representerade af
araberna och (ehuru mindre rent) af abessinierna.
De förre uppträda väl icke i något stort antal, men de
hafva dock haft en ofantlig betydelse för hela Nord-A.
och en del af Öst-A. därigenom att de påtvingat den
äldre befolkningen i dessa trakter sin religion,
sin kultur och sitt språk. Om abessiniernas härkomst
se Abessinien.
Den andra stora folkgruppen i A. äro negrerna,
hvilka man på grund af språket delat i äkta negrer
(Sudan-negrer) och bantunegrer (kafferfolk). De
förstnämnde bebo A. s. om Sahara mellan ungefär 5° och
15° n. br., från Atlantiska hafvet i v. t. o. m. Hvita
Nilens vattenområde i ö., jämte tvenne från detta
bälte åt n. och s. utgående utsprång, af hvilka det
förra sträcker sig mellan 12° och 22° ö. lgd från 15°
till 25° n. br., det senare intränger mellan 35°
och 37° ö. lgd i bantuområdet från 5° n. br. till
5° s. br. På grund af språkets olikhet skilja
negrerna sig i en mängd stammar, från hvilka några
språkforskare, bl. a. Fr. Müller, vilja afsöndra
fulbe samt njamnjam och monbuttu v. om Hvita Nilen,
kvafi och masai s. om ekvatorn m. fl. jämte nuba i
Nildalen till en särskild språkstam, nuba-rasens
(se vidare Negerspråk och Negrer). Bantunegrerna
(bantufolken l. kafferfolken) intaga hela A. s. om de
af negrerna bebodda områdena med undantag af sydvästra
delen. Dit höra bl. a. kustkaffrerna s. om Sambesi
(med sulukaffrerna), tsjuanafolken v. och n. v. om de
förra, herero v. om de förra, kongofolken vid västra
kusten i nedre Guinea, mosambikfolken mellan Njassa
och Mosambikkanalen, sansibarfolken n. om de förra
samt en mängd stammar i Kongos flodområde och kring
de stora sjöarna (se vidare Kaffrer).
Till de äldsta ursprungliga folken i A. höra
hottentotter och buschmän, som fordom innehade hela
A. s. om Kunene och Sambesi, men nu äro inskränkta
till västra delen af sydspetsen till 19° s. br. Det är
ännu oafgjordt huruvida de i det inre af kontinenten
af resande anträffade dvärgfolken, som hvarken idka
åkerbruk eller boskapsskötsel, utan hufvudsakligen
lefva af jakt och tillfälligtvis af fiske, såsom
batua vid Sankuru, vambuti vid Ituri, akka s. om
Uelle, obongo omkring Ogove m. fl., böra anses för en
sprängd ur-ras eller tillhöriga buschmännen. – Till
den malajiska rasen höra hova, det viktigaste folket
på Madagaskar; däremot räknas sakalava därstädes
till bantufolken.
Ratzel, som uttalat sig för de afrikanska folkens
asiatisk-australiska ursprung, påpekar, att klubba,
båge och spjut äro gemensamma för båda och att båda
öfva träsnideri och tillverkning af lerkärl. Vissa
föremål, såsom trummorna med öfver dem spända och
genom snören förenade trumskinn, äro t. o. m. ännu på
Havaii förvillande lika de afrikanska formerna. Att
en stenålder fordom var utbredd öfver hela A. talar
likaledes för detta antagande. Kännedomen om järnet
har säkerligen med mycket annat tagit vägen från
Egypten och västra Asien till södern. Äkta egyptiska
urbilder för verktyg, musikinstrument o. a. finna vi
hos de sydligaste stammarna i världsdelen, och den
materiella och andliga kulturen står högre i det inre
än i de mera periferiska landskapen. Se illustration
sp. 271–274.
De enskilda folkens karaktär är utomordentligt olika,
om man ock kan urskilja gemensamma grunddrag, som
äfven, om ock med mångfaldiga förändringar, gifva
sig tillkänna i det yttre, såsom i tatueringen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
