Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbrytande eller tillspetsning af tänder, omskärelse,
läpparnas och öronens prydande, det barnsliga
begäret efter prydnader (halsband af glaspärlor,
arm- och benringar, konstfull uppläggning af håret
o. s. v.). Byggnadssättet är högre utveckladt
endast i Sudan; vanligen bestå boningshusen af halm-
och lerhyddor.
Hvad familjeförhållandena angår, är polygami vanlig
öfver nästan hela A.; antalet kvinnor utgör merendels
en mätare af mannens rikedom, ty kvinnan köpes och är
mannens slafvinna och lastdjur, om också kvinnorna hos
några bantufolk intaga en högre ställning. Hos många
folk gäller som arfslag att efter en höfdings död
icke hans son, utan hans broder eller systerson tager
arf efter honom. Slafveri är en urgammal institution;
men de fleste slafvarna äro krigsfångar eller röfvade.
Styrelsesättet är i alla inhemska stater mer
eller mindre despotiskt. De flesta riken hafva
uppstått genom eröfring. Därför har flerestädes ett
privilegieradt stånd och därmed ett feodalsystem
utbildat sig, hvilket emellertid ofta förpliktar
endast till deltagande i krigståg, som åligger alla
fria. Vida utbredt är det sannolikt ursprungliga
patriarkaliska styrelsesättet med ärftliga höfdingar
öfver små områden; ja, hela landsträckor vid Nilen,
i Sudan, i Central-Afrika och längre söderut sakna
större statsbildningar. Dock har stundom, såsom hos
hottentotter och lundafolken, yttre fara ledt till
större statsförbund. Denna splittring har i väsentlig
grad underlättat européernas besittningstagande af
stora områden.
Religion. Där icke islam och kristendom vunnit insteg,
härskar nästan öfverallt rå fetischdyrkan. Några folk
hafva de torftigaste religiösa föreställningar, knappt
aning om ett lif efter detta, så t. ex. buschmännen;
däremot offra kaffrerna åt sina förfäders andar. I
tron på en fortvaro efter döden finna vi en förklaring
till många drag af grymhet, slaktande af slafvar,
t. o. m. hustrur, gåfvor af mat och dryck åt den
döde o. s. v. Föremål för den religiösa tron äro
goda och onda andar, hvilka hedras under form af
djur och gudabilder af alla slag, och åt hvilka
man offrar äfven människor. Prästerna äro tillika
läkare, spåmän och trollkarlar, hos kaffrer och
hottentotter äfven regnmakare. Hvarje sjukdom,
hvarje dödsfall tillskrifves illvilliga fienders
häxeri, och gudsdomar afgöra öfver en anklagads skuld
eller oskuld. Gentemot denna vilda, grymma hedendom
har islam åstadkommit ett väldigt framsteg i
negrernas hyfsning och bildning. Islam är utbredd
öfver hela Nord-A. samt i Sudan och en stor del af
Öst-A. Kristendomen, som före midten af 7:e årh. var
utbredd öfver hela Nord-A., men sedan undertrycktes af
islam, har fortlefvat endast hos kopterna i Egypten
och i Abessinien. Missionen, den katolska såväl som
den protestantiska, arbetar öfverallt vid kusterna
och äfven i hjärtat af kontinenten. Enligt Grundeman
("Kleine missions-geographie und -statistik")
arbetade 1901 på hela kontinenten och öarna i den
protestantiska kyrkans tjänst 10 tyska, 13 engelska,
10 amerikanska, 5 oberoende (mest amerikanska), 4
svenska, 2 franska samt 1 holländskt, 1 norskt och 1
finskt missionssällskap. De hade anlagt öfver 1,090
missionsstationer, på hvilka omkr. 1,284 missionärer
verkade. Deras 4,719 skolor besöktes af 323,798
lärjungar (hvilken sistnämda siffra dock torde vara
alltför lågt tilltagen). Sällskapens utgifter
uppgingo till omkr. 35 mill. kr. Därjämte är
den katolska missionen verksam i hela A.
Näringar. Medan några folk, såsom buschmännen och
många stammar i det inre, hafva jakten uteslutande
till näring, och andra, såsom kaffrer, masai,
somal, galla, tuarik, herero och nama, äro nomadiska
herdefolk, lefver större delen af jordbruk, som ofta
är förenadt med boskapsskötsel, hos några folk dock
endast fjäderfäafvel. Olika hirsarter, durra, majs och
maniok äro jämte jordnötter de viktigaste och mest
utbredda kulturväxter i tropiska A. Endast i s. och
n. odlas europeiska sädesslag. Af industrigrenar finna
vi nästan öfverallt tillverkning af lerkärl; icke så
allmänt utbredd är konsten att garfva hudar, men väl
flätning af mattor och korgar. Flerestädes i Sudan
förstår befolkningen att på enklaste vis framställa
järn och stål. Väfning och färgning äro inskränkta
till enskilda trakter. Men ju större framsteg ett
afrikanskt folk gjort i yttre civilisation, dess
obetydligare blir dess egen produktionsförmåga, ty
genom den europeiska industrien kväfves den medfödda
efterapningsdriften.
A. W-G.*
Politisk indelning. I äldre tider voro de europeiska
besittningarna mestadels bundna vid kusterna; de hade
i regel framgått ur handelsfördrag och utgjorde först
enstaka faktorier, kring hvilka sedan större nybyggen
uppväxte. Men med början af 1880-talet grepos de stora
europeiska staterna af kolonifeber och begär att
vinna så stora stycken som möjligt af de politiskt
maktlösa länderna i A., så att man med rätta kan
tala om A:s delning såsom en för århundradets slut
epokgörande tilldragelse. Impulsen därtill gafs af
flere faktorer, bl. a. behofvet af nya marknader
för den europeiska industrien, upprättandet af Tyska
riket samt nutidens stora upptäckter i A. Denna A:s
delning har gifvit anledning till afslutandet af en
följd traktater mellan europeiska regeringar inbördes
samt mellan dessa och infödda afrikanska höfdingar
öfver större och mindre landsträckor, hvilka sedan
som kolonier, protektorat eller intressesfärer blifvit
bragta eller med tiden skola bringas under europeiskt
maktområde. Vid denna delning hafva särskildt tre
makter spelat en viktig roll: Frankrike, England
och Tyskland. För tjugo år sedan egde Frankrike,
utom några obetydliga landsträckor i Senegambien och
på Guineakusten samt några små öar nära Madagaskar,
blott Algeriet, som eröfrats 1830–34, ehuru landets
fullständiga kufvande kräfde ännu ett par decenniers
strider. 1881 begagnade Frankrike sig af en obetydlig
anledning till att intränga i Tunisien och ställa
landet under sitt protektorat. På nedre Guineakusten
egde Frankrike sedan 1842 och 1844 några områden
vid Gabun. Dessa utvidgades 1877 och följande år af
S. de Brazza genom tillägg af bakom liggande länder,
och 1885 tillerkändes Frankrike på Berlin-kongressen
hela "Franska Kongo" (570,000 kvkm.). Stödjande
sig på nya forskningsresor af Brazza och Mizon,
slöt Frankrike 1894 med Tyskland ett fördrag, som
sammanband dess besittningar vid Kongo med landet
vid Sjari och öster om Tsad-sjön, hvilket blef
franskt; härigenom hade det blifvit omöjligt för
Tyskland att förena sina områden vid Kamerun med
sitt område i Öst-Afrika. S. å. afslöts en traktat
med Kongostaten. Denna hade strax förut af England
"förpaktat" det s. k. "Lado-området" (vid öfre Nilen
norr om engelska Öst-Afrika), för att därigenom
afskära för Frankrike möjligheten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
