Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agrarer l. Agrarier, benämning på medlemmar af vissa partier och föreningar - Agrarförening. Se Agrarer - Agrarförfattning. Se Agrarpolitik - Agrarisk, som hänför sig till jorden, jordbruket - Agrarmeteorologi, meteorologiens användning i åkerbrukets tjänst - Agrarpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deputeradenas numerär och röstsiffror gingo betydligt
tillbaka.
I Sverige uppstodo 1894 i de södra provinserna
några lokala agrarföreningar (den första i Åstorp 10
nov.), med syfte att befordra jordbrukets intressen
hufvudsakligen genom tekniska reformer, men äfven
genom ändrad tullagstiftning. Sådana föreningar
bildades snart äfven inom andra delar af landet;
man sammanslöt sig på flera håll i länsföreningar,
och 8 mars 1895 bildades på ett gemensamt möte i
Stockholm "Sveriges agrarförbund". Detta afsåg
enligt stadgarnas § l att blifva en oberoende
sammanslutning af landets agrarföreningar, med
ändamål att samla landtbrukets idkare och andra
därför intresserade till verksamt arbete för denna
närings utveckling samt att under vidmakthållande af
ett tillräckligt och effektivt tullskydd verka för
att landtbruket af statsmakterna erhåller det stöd,
som landets hufvudnäring förtjänar, nämligen i fråga
om jordbrukskreditens ordnande, för afsättningen
betryggande export- och kommunikationsförhållanden,
nödiga anslag till landtbrukets och dess binäringars
utveckling, tidsenlig näringslagstiftning och i
allmänhet reformer till jordbrukets och industriens
nytta. Förbundets angelägenheter handhafvas af en
öfverstyrelse, bestående af ett ombud från hvarje
länsförening. Medlemmarna erlägga årsafgift,
beräknad efter omfånget af deras egande jord,
och länsföreningarna representeras vid årsmötena
efter storleken af brukad jordareal. 1903 ombildades
agrarförbundet till "Sveriges landtmannaförbund" och
vidtog därvid åtskilliga förändringar i sina stadgar.
J. F. N.
I Danmark bildades 1893 en agrarforening af
jordbrukare af alla klasser (godsegare, arrendatorer,
torpare) utan hänsyn till politisk ståndpunkt,
med uppgift att taga om hand jordbrukets sociala
och ekonomiska intressen under dess nuvarande
tryckta ställning. Föreningen kräfde sparsamhet
i statsutgifterna (genom nedsättning af anslagen
till försvaret och andra improduktiva ändamål) och
ändringar i beskattningsväsendet (i frihandelsvänlig
riktning). Föreningen organiserades 22 nov. 1893 i
Odense vid ett möte af ombud från alla delar af landet
och räknade då 80,000 medlemmar. Agrarforeningen var
ett viktigt stöd vid afslutandet af den politiska
förlikningen, som stadfästes af riksdagens bägge
ting 1 apr. 1894. Därefter riktades sträfvandena mera
ensidigt på nya skattelagar till landtbrukets fromma,
i synnerhet på nedsättning af de på jorden hvilande
grundskatterna, medan det inom agrarforeningens led
uppstod oenighet mellan anhängarna af skyddstullar
på landtbruksprodukter och frihandlarna. Den
miste därför allt politiskt inflytande och
efter hand mer än hälften af sina medlemmar.
E. EBG.
Agrarförening. Se Agrarer.
Agrarförfattning. Se Agrarpolitik.
Agrarisk (lat. agrarius), som hänför sig till jorden,
jordbruket. - Agrariska brott, förbrytelser på grund
af tryckande jordegendomsförhållanden, begångna emot
jordegares eller deras anhängares personer eller
egendom. Särskildt Irland har varit skådeplatsen för
sådana brott. - Agrariska lagar, åkerlagar (se d. o.).
Agrarmeteorologi (jfr Agrar och Meteorologi),
meteorologiens användning i åkerbrukets tjänst.
Agrarpolitik (af lat. agrarius, som hänför sig till
jorden, jordbruket), den gren af den nationalekonomiska
politiken, som afser jordbrukets främjande
samt närmast statens uppgift och åtgärder för
denna sak. Statens första agrarpolitiska uppgift
är ordnandet af själfva egendomsförhållandena,
agrarförfattningen. Dit hör icke blott lagstiftningen
om arfsrätt till jord, fideikommissarrendelagar,
jorddelning, sammanslagning af hemman, skiften
o. s. v., utan äfven jordegarens eller jordbrukarens
befrielse från sådana inskränkningar i hans fria
bestämningsrätt öfver jorden eller från sådana
ekonomiska bördor, som från äldre tider kvarstått
till våra dagar, t. ex. i Sverige grundskatter,
frälseräntor m. m. Men det åligger staten äfven
att främja jordbrukets idkande dels direkt, dels
indirekt. Det förra sker därigenom att staten
själf uppodlar förut öde trakter, att den sörjer
för bevattning eller afdikning eller lämnar
bidrag eller lån till dylika företag, vidare
genom införsel af ädlare djurarter, anläggning
af stuterier, genom premier för åkerbrukets eller
boskapsskötselns utveckling, genom förhindrande af
införsel af djur från trakter, där farsoter bland
djur förekomma o. s. v. Indirekt har staten att
utveckla jordbruket genom ett rationellt tullsystem,
genom att underlätta jordbruksnäringens kredit, genom
att förbättra kommunikationerna, genom att upprätta
läroanstalter för jordbruksnäringens olika grenar,
genom att understödja hushållningssällskap och dylika
föreningar, genom att anställa personer, som resa
omkring för att undervisa allmogen i hithörande ämnen,
genom landtbruksutställningar m. m. Agrarpolitiken
blir alltså en lika vidt omfattande som viktig gren
af statens ekonomiska verksamhet.
Om de hela samhället skakande agrarpolitiska
striderna i det gamla Rom se Åkerlagar. Om de
agrariska förhållandena hos slaverna se Kommunion
och Mir. I det moderna Europa sysselsatte
sig staten i äldre tider ej synnerligen mycket
med agrarpolitiska angelägenheter. Ännu under
merkantilsystemets herravälde (1600- och 1700-talen)
egnades föga uppmärksamhet åt dem, om än detta system
ingalunda fullständigt åsidosatte den agrariska
utvecklingen. Det var först genom den fysiokratiska
skolans framträdande i senare hälften af 1700-talet,
som intresset för jordbrukets utveckling blef större,
och under 1800-talet, framför allt under dess
båda sista årtionden, blef detta intresse alltmer
bestämmande för staternas inre politik. Under
den äldre medeltiden hade lifegenskapen blifvit
rådande i de flesta af södra Europas stater, hvilka
ärft denna institution från det romerska riket, och
denna institution utbredde sig småningom mot norr och
öster. I Polen blef den allmän i början af 1500-talet,
i Ryssland ett århundrade senare; i stora delar af
Danmark infördes "vornedskabet" (se d. o.) mot slutet
af medeltiden. Lättandet af böndernas ställning blef
i alla länder ett af agrarpolitikcns första mål. Men
äfven efter lifegenskapens upphörande kvarstod en
mängd onera, som bönderna hade att utgöra till sina
forne herrar. Att lätta eller alldeles afskaffa dessa
blef nu agrarpolitikens nästa mål. I Preussen, där
lifegenskapen upphäfts 1807, medgafs 1811 bönderna
rätt att förvärfva jorden med full eganderätt och lösa
sig fria från prestationerna till godsegaren antingen
genom att afträda en del af jorden eller genom att
betala en årlig ränta. Senare förordningar fortgingo
vidare på denna väg; "räntebanker" inrättades för
att underlätta frilösningen, godsegarnas domsrätt
upphäfdes 1848, deras polismyndighet 1872. I
Österrike,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
