Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albaneser, ett folk bland indo-européerna - Albani, en från Albanien härstammande romersk släkt - Albani. 1. Giovanni Francesco A., påfve Klemens XI - Albani. 2. Annibale A., biskop i Urbino - Albani. 3. Alessandro A., kardinal - Albani, Francesco, italiensk målare - Albani. 1. Matthias A., berömd violinfabrikant - Albani. 2. Matthias A., berömd violinfabrikant - Albani, konstnärsnamn för Marie Louise Cecilia Emma Lajeunesse, engelsk sångerska - Albania. 1. Kustlandskap, begränsat af Kaukasus, Kaspiska hafvet, Iberia och floden Araxes - Albania. 2. Medeltidsnamn på Skottland - Albanien, landskap i europeiska Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albanesiska språket talas i en mängd, delvis hvarandra
ganska olika dialekter, som dock kunna hänföras till
tvenne hufvudgrupper, den gegiska i n. och den
toskiska i s.; gränsen dem emellan utgöres
i själfva Albanien af floden Sjkumb. De dialekter,
som talas i Grekland och Italien, sluta sig närmast
till toskiskan, dock med många egendomligheter. Öfver
hufvud är skillnaden mellan dialekterna så stor,
såväl i fonetiskt hänseende som i böjningsformer
och ordförråd, att albaneser från olika trakter
ofta endast ofullkomligt eller alls icke förstå
hvarandra. Albaneserna hafva icke heller något
gemensamt skriftspråk, och ljudbeteckning och
rättskrifning äro mycket vacklande. Toskerna använda
mest det grekiska, gegerna det latinska alfabetet,
hvilket i vetenskapliga arbeten är det ensamt
brukliga med tillägg af tecken för några särskilda
ljud. Albanesiskan hör otvifvelaktigt till den
indo-europeiska språkstammen och synes närmast böra
föras till den grupp, som omfattar de litu-slaviska,
traciska och ariska familjerna. Undersökningen
af detta språk försvåras väsentligen genom
mängden af låneord från olika grannspråk. Enligt
G. Meyer äro af albanesiska ord icke mindre
än 1,420 af romanskt ursprung, 1,180 turkiska,
840 nygrekiska, 540 slaviska och endast omkr. 400
sannolikt indo-europeiska arford samt omkr. 700
af oklart ursprung. Hvad böjningsformerna angår,
förtjänar särskildt framhållas, att substantivet
har en efterhängd artikel, liksom i rumäniskan
och bulgariskan, i hvilka språk denna egendomlighet
måhända inkommit från albanesiskan (illyriskan);
pluralbildningen är af latinskt ursprung. Verbet
har aktiv och passiv form; i aktivum finnas af enkla
tempora och modi pres. indikat., imperfektum, aorist,
optativ och former af imperativ och konjunktiv;
futurum bildas genom omskrifning. Passivum bildas
dels genom sammansättning med hjälpverbet jam, "jag
är", dels genom reflexiva uttryckssätt och genom
omskrifning. Infinitiv saknas. - Någon egentlig
litteratur ega icke albaneserna. Jämförelsevis
mest torde de italienske albaneserna arbetat på
att göra sitt modersmål användbart för litterär
produktion. Särskildt må nämnas Gerolamo de Rada,
hvilken verkat både som skald och som utgifvare
af folkvisor. Den förnämste konstdiktaren i det
egentliga Albanien är Nesim Bey, hvars dikter dock
till minsta delen blifvit tryckta. Viktigast äro de
samlingar af folksagor och sånger, som utgifvits af
Hahn, Dozon, Mitkos m. fl. I nyare tid har särskildt
Konst. Kristoforidis med framgång arbetat på att
odla det albanesiska skriftspråket. För öfrigt är
hvad som existerar af albanesisk litteratur nästan
uteslutande af religiöst innehåll; särskildt har
den romerska propagandan låtit öfversatta en mängd
uppbyggelseskrifter. - En fullständig bibliografi
öfver allt, som dittills utkommit på eller om
albanesiskan, finnes i G. Meyers "Albanesische
studien" (1-3. 1883-92) och "Etymologisches
wörterbuch" (1891).
A. W-G.*
Albani, en från Albanien härstammande romersk släkt,
som på 1400-talet flyktade till Italien undan turkarna
och där utdog 1852, hvarvid namnet och en del af
förmögenheten öfvergingo till släkten Chigi. Af ätten
A. må nämnas: 1. Giovanni Francesco A., år 1700 påfve
under namn af Klemens XI (se Klemens). - 2. Annibale A.,
f. 1682, fick af påfven flere viktiga kyrkliga
befattningar och uppdrag.
Död 1751 som biskop i Urbino. Han skref
flere lärda arbeten och egde ett stort bibliotek,
dyrbara konstskatter samt ett utmärkt myntkabinett
(beskrifvet af Venutti 1739), nu införlifvadt
med den vatikanska samlingen. - 3. Alessandro A.,
den föregåendes broder, f. 1692, d. 1779, kardinal
1721, bibliotekarie vid Vatikanen 1761, var i
likhet med sin broder en frikostig beskyddare af de
sköna konsterna. Under medverkan af Winckelmann
m. fl. bildade han den berömda konstsamlingen i Villa
Albani utanför Rom, en samling, som ännu är af högt
värde, oaktadt mycket blifvit bortsåldt till Frankrike
och München.
Albani, Francesco, italiensk målare, f. i Bologna
1578, d. där 1660, var jämte sin ungdomsvän Guido
Reni elev af D. Calvaert och Carraccierna. Han
målade med utprägladt skönhetssinne och stor rutin
en mängd taflor i litet format, framställande med
obetydliga variationer, men under växlande namn
mytologiska och allegoriska scener - nakna figurer
(gudar, gudinnor, amoriner och nymfer) i täcka
landskap. Han fick i denna genre många efterföljare,
icke blott bland sina landsmän, utan äfven bland
nederländarna. Dessutom utförde han ett betydande
antal altartaflor, ehuru mycket svaga. Hans mindre
arbeten äro spridda öfver hela Europa, men i Sverige
är någon originalbild af hans hand ej känd. Drottning
Kristina egde i Rom tre där förvärfvade stycken af
mästaren, af hvilka hon testamenterade två till
"den store kurfursten" - det tredje kom med den
orleanska samlingen omkr. 1800 till England.
O. G-G.
Albani. 1. Matthias A., berömd violinfabrikant,
f. 1621 i Botzen i Tyrolen, d. 1673. De högt
värderade albanes-violinerna, utmärkta genom sin
klara och mjuka ton, hafva sitt namn efter honom. -
2. Matthias A., den förres son, var likaledes
berömd violinfabrikant. Hans bästa instrument,
som förfärdigades i Rom i slutet af 17:e och
början af 18:e årh., skattas nästan lika högt som
Amati-violinerna.
Albani, konstnärsnamn för Marie Louise Cecilia Emma
Lajeunesse, engelsk sångerska, f. 1850 i Canada,
studerade under Duprez och Lamperti samt debuterade
1870 i Messina, hvarpå hon sjöng i Europas och
Amerikas storstäder. Efter 1879 har hon årligen
uppträdt i London på Covent-garden-teatern, med
hvars direktör Ernest Gye hon gifte sig 1878. Hon är
därjämte en mycket anlitad oratoriesångerska. Sverige
besökte hon 1888. Hon har en ljus, klangskön sopran
af ovanlig höjd, betydande korrekthet och färdighet.
A. L.
Albania. 1. Fordom namn på det kustlandskap, som
begränsades af Kaukasus, Kaspiska hafvet, Iberia och
floden Araxes. Det motsvaras nu af distriktet
Sjemaka (det forna Sjirvan) i det rysk-kaukasiska
guvernementet Baku. - 2. Medeltidsnamn på Skottland.
Albanien (alban. Sjkiperi, turk. Arnaut), landskap
i europeiska Turkiet, innefattar en del af de gamles
Illyrien jämte Epirus. Det gränsar i n. till Bosnien,
Montenegro och Dalmatien, i ö. till Macedonien och
Tessalien, i s. till Grekland och Artaviken samt
sköljes i v. af Joniska och Adriatiska hafven. Dess
yta kan anslås till 29,950 kvkm. Enligt den nya
turkiska vilajets-indelningen är landskapet deladt
mellan vilajeten Janina, Skutari, Kossovo och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
