- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
493-494

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albinos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämnd till ärkebiskop i Toledo. Hos Alfons’
efterträdare, Peter den grymme, föll han däremot i
onåd, därför att han förebrådde honom hans osedliga
lefnad. Han flydde då till påfven Klemens VI i Avignon
och blef af denne utnämnd till kardinal. Innocentius
VI sände honom som sin legat till Italien,
och det lyckades A. att i spetsen för en här af
s. k. condottieri återbringa Kyrkostaten under påfvens
lydnad (1353-62). Det var äfven till stor del genom
hans åtgörande, som det blef möjligt för Urban V att
1367 återvända till Rom. A. skref ett, 1473 utgifvet,
numera mycket sällsynt arbete om den romersk-katolska
kyrkan. Se Sepulveda, "Historia de bello administrato
in Italia per annos XV et confecto ab Æg. Albornotio"
(1623).
(J. HDR.)

Albors, Elburs l. Elbrus, bergskedja i Asien, s. om
Kaspiska hafvet. Namnet betyder "den glänsande" och
afser de många snöhöljda topparna. Kedjan, omkr. 700
km. lång och 110 km. bred, är ett utprägladt veckberg
af arkeiskt underlag och starkt veckade paleozoiska
(särskildt devoniska), mezozoiska (jura och krita)
och tertiära lager, genombrutna af eruptiv, mest
porfyr, ofvanpå. Äfven yngre vulkaniska bildningar
har A., mäktigast vid vulkanen Demavend, 5,630 m.,
kedjans högsta och yngsta bergstopp. Den reser sig
som en pyramid öfver bergryggen; toppen är en kägla
af gröngul färg, en följd af den svafvelskorpa,
som täcker den. Nu är vulkanen slocknad och bär snö
hela året. På norra sidan är frisk vegetation, men på
den södra finnas blott gruslager. På Demavends östra
sida förekomma varma källor. Hela den sida af A., som
vetter mot Kaspiska hafvet, är skogklädd, utom ryggen,
som är kal. Berget sluttar brant mot Kaspiska hafvet,
men skiljes därifrån genom en sumpig strandrand.
J. F. N.

Albov, Michail Nilovitj, rysk författare, f. 1851,
har skrifvit berättelser i Dostojevskijs stil.

Albrecht. Se Albrekt.

Albrechtsberger, Johann Georg, tysk-österrikisk
tonsättare och musikteoretiker, f. 1736, d. 1809, blef
1772 hoforganist i Wien och 1792 kapellmästare vid S:t
Stefanskyrkan därstädes. Han är i synnerhet känd såsom
stor kontrapunktist och förträfflig lärare. Bland hans
lärjungar må nämnas Beethoven, Hummel, Moscheles,
Weigl och Seyfried, hvilken sistnämnde utgaf hans
samlade skrifter.

Albrechtsfolket (ty. Albrechtsleute), benämning på en
metodistisk sekt, stiftad af tysk-amerikanen Jakob
Albrecht
(f. 1759, d. 1808), hvilken från 1796 drog
som resepredikant igenom flere nordamerikanska stater
och vann anhängare bland de tyske kolonisterna. 1816
tog sekten namnet Evangelical association of
North America
. Den är organiserad efter mönstret
af de biskopliga metodistkyrkorna, idkar mission i
Tyskland (i synnerhet Würtemberg) och Schweiz samt
räknar öfver 100,000 medlemmar. Sektens historia är
skrifven af tysken Plitt (1877), amerikanen Yeakel
(Clevel. 1892-98, 2 bd) m. fl. Jfr J. Escher,
"Katechismus der Evangelisher gemeinschaft" (1897).

Albrecht von Scharfenberg, medelhögtysk diktare,
som lefde på 1300-talet och skref Merlin m. m., har
länge, ehuru med orätt, ansetts som författare till
den s. k. "Jüngerer Titurel", en mestadels dunkel
och smaklös fortsättning af Wolfram von Eschenbachs
"Titurel". Författaren var en annan Albrecht.

Albreda [älbrei’d*], engelsk nederlagsplats i
Senegambien i Afrika, vid floden Gambias mynning.
Omkr. 7,000 inv.

Albrekt af Mecklenburg, konung i Sverige, född
omkr. 1340, var andre sonen af hertig Albrekt II af
Mecklenburg och svenske konungen Magnus Erikssons
syster Eufemia. På uppmaning af några med konung
Magnus Eriksson och hans son Håkan missnöjda
svenska stormän öfverföllo de båda mecklenburgske
hertigarna, understödda af flere tyska furstar,
konungarna i Sverige, 1363. Stockholm och Kalmar,
som voro uppfyllda af tyskar, öppnade för dem sina
portar, och Albrekt d. y. hyllades olagligt såsom
konung på Mora ting, 1364. Nu uppstod ett åtta
års inbördes krig. I närheten af Enköping blefvo
Magnus och Håkan besegrade af tyskarna, och den
förre togs till fånga af A., 1365. På Håkans sida
ställde sig nu Danmarks konung Valdemar Atterdag, på
mecklenburgarnas hansestäderna och flere nordtyska
furstar. Mecklenburgarna fingo likväl en ännu svårare
fiende i den svenska allmogen. A. lät nämligen
helt och hållet leda sig af tyskar, mest af sin
sluge och härsklystne fader. Till dessa främlingar
förpantades stora sträckor af Sverige, och folket led
oerhördt under deras förtryck. Det reste sig därför
och understödde Håkan, hvilken också var nära att
segra, sedan han med en här lägrat sig på Norrmalm
vid Stockholm, 1371. Men de svenske herrarna gåfvo
nu A. en verksammare hjälp, sedan de dock först
aftvungit honom en konungaförsäkran, som lade nästan
hela makten i rådets händer. På detta sätt kom en fred
till stånd, genom hvilken Magnus frigafs. A. behöll
Sveriges krona, men Värmland och Dal samt vissa delar
af det egentliga Västergötland lyckades han aldrig
intaga. Emellertid var A. numera alldeles beroende
af rådet och dess mäktigaste man, Bo Jonsson Grip,
och hvarje utsikt beröfvades honom att, äfven om han
velat det, sätta en gräns för de store herrarnas
själfsvåld och laglösa framfart. Efter Bo Jonssons död,
1386, gjorde konungen likväl ett försök att återställa
konungamakten. Han ville göra sig till förmyndare
för Bo Jonssons änka och barn och säges hafva tänkt
på en indragning af adelns gods. Detta hade till
följd, att de herrar, som af Bo Jonsson voro utnämnda
till verkställare af hans testamente, vände sig till
drottning Margareta i Danmark med bön om hjälp. A. for
öfver till Tyskland och hämtade en tysk här. Men vid
Åsled i närheten af Falköping blef han besegrad af
Margareta och jämte sin son Erik tagen till fånga,
febr. 1389. De lössläpptes 1395 mot villkor att efter
tre år antingen betala en dryg penningsumma eller
öfverlämna Stockholm till Margareta. På grund af
detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning
1398. A. begaf sig till Mecklenburg, där han 1384
efterträdt sin äldre broder Henrik såsom hertig,
men hans anhängare, de s. k. vitalianerna, intogo
Gottland och höllo sig kvar där till 1398, då ön
intogs af Tyska orden. Mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free