Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander. 5. Alexander V, påfve 1409-1410 - Alexander. 6. Alexander VI, påfve 1492-1503 - Alexander. 7. Alexander VII, påfve 1655-67 - Alexander. 8. Alexander VIII, påfve 1689-91 - Alexander från Afrodisias, grekisk filosof - Alexander, patriark i Alexandria - Alexander af Hales, skolastisk tänkare - Alexander, ryska kejsare - Alexander. 1. Alexander I Pavlovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kardinal. Svag till sin karaktär, förvärfvade han sig
dock ett namn såsom skarpsinnig tänkare, stor talare
och utmärkt predikant. Ehuru han hade blifvit utsedd
till påfve af det s. k. för-reformatoriska partiet
på kyrkomötet i Pisa 1409, visade han dock ringa
böjelse för reformeringsförsök. Tvärtom skref han mot
Wycliffes alltmer sig utbredande läror och kallade
Johan Hus att stå till rätta inför sin domstol i
Rom. Som påfve tillbragte han sin mesta tid i Bologna,
där han ock dog, 71 år gammal. Se Pastor, "Gesch. der
päpste seit dem ausgang des mittelalters" (1886).
6. Alexander VI, påfve 1492-1503, urspr.
Rodrigo Lanzol, sedan Rodrigo Borgia, var
utan tvifvel den lastbaraste och mest karaktärslöse
af alla dem, som burit den påfliga
tiaran. Född år 1430 eller 1431 i Xativa nära
Valencia, adopterades han af sin farbroder, påfven
Kalixtus III, och infördes sålunda i den mäktiga
familjen Borgia, hvars oädlaste egenskaper han
förenade med ett imponerande yttre och stor formell
begåfning. Han befordrades hastigt till kyrkans högre
värdigheter, blef 1457 romerska kurians vice kansler
och lade under sig biskopsdömena Valencia, Porto och
Cartagena samt en stor mängd beneficier. Sina oerhörda
inkomster använde han på att tillfredsställa ett
omåttligt praktbegär och en tygellös sinnlighet. Genom
simoni och allehanda nedrigheter lyckades han efter
Innocentius VIII:s död, 1492, bestiga S:t Petrus’
stol. Hans påfliga gärning gick främst ut på att
förskaffa rikedomar och höga hedersposter åt sina
barn, särskildt åt Juan, Cæsar, Jofré och Lucretia,
hvilka voro frukter af hans brottsliga umgänge med
den sköna romarinnan Vanozza Catanei. Midt under hans
hänsynslösa, ränkfulla kamp härför bortryckte honom
malarian 1503. Med allt skäl har man kallat honom det
kristna Roms Nero. Under hans påfliga regering och
på hans anstiftan måste den bekante kyrkopolitikern
och för-reformatorn i Florens, Savonarola, bestiga
bålet 1498. Från A. förskrifver sig ock början af den
förteckning på förbjudna böcker, som är känd under
namnet Index librorum prohibitorum. Se Clément,
"Les Borgia, histoire du pape Alexandre VI" (1882).
7. Alexander VII, påfve 1655-67, hette egentl.
Fabio Chigi och var liksom Alexander III
bördig från Siena. Han var förut kardinal och
deltog i egenskap af påflig nuntie i underhandlingarna
vid den westfaliska fredens afslutande. Som påfve
visade han en otyglad praktlystnad, fåfänga och
falskhet, men var en stor vän af konst och vetenskap
och skref själf poesi. En tragedi, Pompejus,
äfvensom en samling episka, lyriska och elegiska
dikter, Philometi labores juveniles, finnas ännu
i behåll. Han inlade ock stora förtjänster om Roms
och särskildt Peterskyrkans försköning. Äfven i
de jansenistiska stridigheterna i Frankrike deltog
han och förnyade därunder den redan af Innocentius
X uttalade fördömelsedomen öfver Jansenius.
Däremot kunde han icke uppehålla sitt anseende i en
mera personlig strid med den då ännu helt unge
franske konungen Ludvig XIV, med hvilken han måste
ingå ett mycket förödmjukande fördrag (i Pisa,
1664). Under hans påfliga regering inföll den
svenska drottningen Kristinas offentliga öfvergång
till den romersk-katolska kyrkan (1655). A. dog
1667. Se Ranke, "Die röm. päpste in den letzten vier
jahrh." (1874).
8. Alexander VIII, påfve 1689-91, hette förut Pietro
Ottoboni och var bördig från Venezia. Han blef
vid tämligen unga år af påfven Innocentius X utnämnd
till kardinal och var nära 80 år gammal, då han genom
kardinal-kollegiets nästan enstämmiga val utsågs till
påfve. Under sin korta regering hann A. göra sig känd
för välgörenhet, men ock för en hänsynslös nepotism,
när det var fråga om bortgifvandet af kyrkliga ämbeten
och äreställen. Ehuru vänskapligt stämd mot Ludvig
XIV, förnyade han sin företrädares motstånd mot de
s. k. Quattuor propositiones cleri gallicani af år
1682, i hvilka den franska kyrkans nationella fri-
och rättigheter förfäktades. För öfrigt gjorde han
sitt namn berömdt genom inköpandet af den svenska
drottningen Kristinas dyrbara bibliotek, hvarigenom
bland annat icke mindre än 1,900 manuskript under namn
af "det ottoboniska biblioteket" införlifvades med den
vatikanska boksamlingen. Se Ranke, "Die röm. päpste"
(1874).
J. H. B. (J. HDR.)
Alexander (grek. Alexandros) från Afrodisias (så
kallad efter sin födelseort, en stad i Karien),
grekisk filosof, förestod den peripatetiska skolan
i Aten omkr. år 200 e. Kr. Han utgaf ryktbara
kommentarer till flera af Aristoteles’ skrifter. Jfr
Alexandrister.
S-E.
Alexander, patriark i Alexandria och den berömde
kyrkofadern Athanasius’ företrädare, uppträdde
i den arianska striden såsom rättrogenhetens
ifrige försvarare. Han dog 328 och räknas af
den romersk-katolska kyrkan bland helgonens
antal. Se Hefele, "Conciliengeschichte" (1875).
J. H. B.*
Alexander af Hales [hels], en af 1200-talets
skarpsinnigaste skolastiske tänkare. Efter att
hafva fått sin bildning i det engelska klostret
Hales i Gloucester, begaf sig A. till Paris och
gjorde sig där känd som en framstående lärare på
det teologisk-filosofiska området. Blott det, som
har direkt stöd i den heliga skrift, kan enligt
honom fastslås som verklig sanning, allt annat
är meningar (opiniones). Genom en konstfärdig
dialektik, som rörde sig ej blott med bibeln och
kyrkofäderna, utan äfven med Aristoteles och hela
den klassiska litteraturen, lyckades han emellertid
att i öfverraskande grad bringa dessa meningar
i öfverensstämmelse. Hans främsta arbete är Summa
universæ theologiæ (Venezia 1475), hvars dialektiska
skärpa förskaffat honom namnet doctor irrefragabilis
(den ovederlägglige). Till A. hänföres bl. a. läran
om thesaurus supererogationis perfectorum, eller
att kyrkan eger att förfoga öfver en skatt af
fromma öfverloppsverk, dem de helige på jorden hafva
utfört. År 1222 ingick A. i franciskan-orden och dref
som munk den satsen, att tiggandet var förtjänstfullt,
arbetet för lifsuppehället öfverflödigt. A. dog
1245. Se Loofs, "Leitfaden der dogmengeschichte"
(3:e uppl. 1893).
J. HDR.
Alexander, ryska kejsare. 1. Alexander I Pavlovitj,
son till kejsar Paul I och dennes andra gemål,
Maria Feodorovna af Württemberg, föddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
