Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allitteration , metr., uddrim l. stafrim - Allium, Lök, bot. Se Lök och Löksläktet - Allm., i naturvetenskapliga namn förkortning för Allman - Allman, George James, engelsk zoolog - Allmannagjá. Se Almannagjá - Allmers, Hermann, tysk skald - Allmoge, bondfolk - Allmogedräkt. Se Nationaldräkt - Allmogemål. Se Landsmål - Allmosa, gåfva, som frivilligt gifves åt fattiga eller nödlidande - Allmoseutdelare - Allmän bevillning, förv., en skatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
billigast. - Allitterationen är af största betydelse
för äldre germansk poesi. I fornsachsisk, fornengelsk
och fornnorsk-isländsk dikt var den det regelbundna
rimmet. Vanligen sammanbundos verserna parvis
genom ett allitterationssystem, så att i hvar udda
vers två (eller ett) ord - de s. k. bistafvarna -
allittererade med ett ord - den s. k. hufvudstafven -
i följande jämna vers, t. ex.
Ganga at garðe
gullhyrndar kyr
(gå på gården
gullhornade kor).
Metriska runinskrifter och lagställen (t. ex. land
skall med lag byggas) äro de enda bevarade resterna
af fornsvensk och forndansk allitterationspoesi;
i Sverige blef denna utträngd af slutrimmad
vers redan under medeltiden. I nyare tid har
allitterationen nyttjats som metriskt medel
blott i efterbildningar (t. ex. af Ling och
Tegnér) och öfversättningar (t. ex. af Gödecke)
af forndikter. Stilistiskt, d. v. s. för att väcka
en viss stämning, åstadkomma ett särskildt intryck,
användes den i stor utsträckning af skalderna. Modern
isländsk diktning använder allitteration jämte rim;
i finsk folkdiktning brukar hvar vers innehålla
ett par allitterationer. Jfr uppsats af E. Lind i
Ups. univ. årsskr. 1881 samt af Å. Munthe i "Ord och
bild" 1894.
Allium, Lök, bot. Se Lök och Löksläktet.
Allm., i naturvetenskapliga namn förkortning för
Allman.
Allman [ä’lm*n], George James, engelsk
zoolog, f. 1812, d. 1898,. var 1855-70 professor i
Edinburgh. Han är bekant särskildt för sina arbeten
om hydroidpolyperna.
Allmannagjá. Se Almannagjá.
Allmers, Hermann, tysk skald, f. 1821 nära Bremen,
förmögen bondson, bildade sig genom naturvetenskapliga
och estetiska studier samt en längre italiensk
resa, hvarefter han gjorde sin fäderneärfda gård
till en medelpunkt för folkbildningssträfvanden. Död
1902. I Marschenbuch (1858; 4:e uppl. 1902) skildrade
A. troget naturen och folket i sin hembygd. Hans
Dichtungen (1860; 4:e uppl. 1900) ha jämförts med
Geibels och Freiligraths. A:s största litterära
framgång var Römische schlendertage (1869; 10:e
uppl. 1901) med fina iakttagelser öfver italienska
folklifvet. Äfven må nämnas hans religiösa diktsamling
Fromm und frei (1889).
Allmoge (fnsv. almughi, allmoghi, sammans. af alder,
all, och mughi, moghi, mängd; isl. almúgi, almúgr),
egentl. folket, menigheten; numera liktydigt med
bönder, bondfolk, "gemene man".
Allmogedräkt. Se Nationaldräkt.
Allmogemål. Se Landsmål.
Allmosa (af grek. eleemosyne, medlidande,
barmhärtighet), gåfva, som frivilligt gifves åt
fattiga eller nödlidande. - Allmosegifvandet har i
olika tider ställts i samband med de religiösa
plikterna. I buddaismen, som ju förkunnar
broderlig kärlek, har gifmildheten alltid varit
mycket framträdande. Hos judarna föreskref Mose
omtanke om de fattige, och i de sista århundradena
f. Kr. vardt allmoseutdelning en hufvudsaklig
beståndsdel af gudstjänsterna hos detta folk, hvars
hela senare tillvaro vittnar om utveckladt sinne
för välgörenhet. Muhammedanismen ålägger hvarje
rättrogen att gifva noga reglerade allmosor som offer
till Gud. I de första kristna
samfunden tog den härskande kärleken till nästan
sig uttryck i en osjälfvisk inbördes hjälpsamhet
af makalös art och äfven i hjälpsamhet mot
hedningarna. Allmosetagarna voro inga tiggare,
utan främst bland dem kommo prästerna, som endast på
detta sätt kunde aflönas, vidare änkor, sjuklingar
o. s. v. Redan hos kyrkofäderna uppkom emellertid
den föreställningen, att allmosegifvandet vore en
förtjänstfull "god gärning" med makt att utplåna
synd. Denna mystiska förmåga utsträcktes under
medeltiden äfven till de skänker kyrkan fick, hvadan
dessa växte alldeles oerhördt. En ansenlig del af
tionden var anslagen till de fattige och utdelades
dagligen af prästerna vid kyrkdörrarna, hvarjämte
klostren obligatoriskt utöfvade stor välgörenhet. Allt
detta främjade högligen tiggeriet.
Allmoseutdelare (mlat. eleemosynarius, fr. aumônier,
eng. almoner, jfr Allmosa), urspr. benämning
för den medlem af en religiös orden, som hade sig
ålagdt att utdela allmosor åt de fattige. Sedermera
voro vanligen de katolske furstarnas biktfäder
tillika allmoseutdelare. Äfven drottningar, prinsar,
prinsessor, prelater och offentliga inrättningar,
såsom hospital, lyceer o. d., hade sina särskilda
allmoseutdelare. - I Frankrike fanns sedan Frans I:s
tid en s k. "stor-allmoseutdelare", Grand aumônier
de France, som i sin person förenade flera viktiga
befattningar. Han var vanligen kardinal och ansågs
som en af rikets och hofvets högste ämbetsmän. Han var
kungliga husets biktfader, kunde benåda vissa fångar
samt utsåg regementspastorerna, hofpredikanterna, de
kunglige slottskaplanerna och t. o. m. professorerna
vid Collège de France. Denna värdighet indrogs under
revolutionen, men återupplifvades under Napoleon I
och Napoleon III. - I England finnes en liknande
ämbetsman, Lord high almoner, vanligen en biskop.
Allmän bevillning, förv., en skatt, som riksdagen,
efter granskning af statsverkets behof, beviljar
särskildt för hvarje år till fyllande af den del
af statsbehofven, hvilken af öfriga skatter och
statsinkomster lämnas obetäckt (oegentligt kallad
"statsbrist"). Skulle riksdagen afslutas, utan att
statsregleringen försiggått eller någon ny bevillning
till bestämdt belopp blifvit medgifven. skall
enligt 109:e § R. F. den förra bevillningen
oförändrad fortfara intill nästa riksdag. Är åter
den nya bevillningen till beloppet bestämd, men äro
kamrarna icke ense om fördelningen, skall med ledning
af den gamla bevillningsstadgan en ny utfärdas,
men afgifterna ökas eller minskas alltefter den nya
bevillningssummans förhållande till den gamla.
Namnet "allmän bevillning" uppkom i midten
af 1700-talet, men själfva skatten fanns långt
förut. 1680 kallades den "extra ordinarie bevillning",
1699 "kontribution" - en benämning, som åter upptogs
i slutet af 1700-talet -, 1734 "försvarshjälp". Från
1670-talet till vår tid möta oss blott tre riksdagar
(1693, 1697 och 1731), då allmän kontribution
eller bevillning icke beslutades för kommande
statsregleringsperiod. Riksdagsbevillningen hade
således redan för 200 år sedan vuxit in i Sveriges
skattesystem, från att i äldre tider hafva varit
medgifven endast vid utomordentliga tillfällen, såsom
"krigsgärd", "kröningshjälp" m. m. Ett genomfördt
bevillningssystem saknades dock ända till 1810. I en
förordning, utfärdad i Bender 1712,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
