- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
899-900

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anaërobionter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om gränsbegreppet. Analysen erhöll emellertid
sitt rätta uppsving först genom upptäckten
af differential- och integralkalkylen, hvars
grundläggare förnämligast äro Newton, Leibniz
och bröderna Bernoulli. Den nådde genom Euler
en synnerligen rik utveckling, med användning på
snart sagdt alla de områden för mänsklig tanke,
där talbegreppet är förhärskande. Dess grundsatser
fördjupades och preciserades genom Gauss och Cauchy,
hvilka dessutom riktade analysen med en rad af nya,
viktiga satser. I Sverige äro Malmsten och Björling
att anse som Cauchys efterföljare. – Abel och Jacobi
upptäckte de elliptiska funktionerna samt lade
grunden till teorien för de abelska funktionerna,
hvilken senare teori härefter samtidigt med teorien
för de algebraiska funktionerna af en oberoende
variabel genom Riemann och Weierstrass bragtes till
afslutning. Weierstrass underkastade alla analysens
hufvudsatser en genomgående revision samt införde
öfverallt så fullständig skärpa och klarhet, som det
förut knappast någonstädes rådt inom matematiken,
utom efter Gauss inom talteorien. Den moderna
efter-weierstrassiska matematiska analysen har sina
främste representanter i Frankrike, där Poincaré och
Painlevé, Picard och Appell, Hadamard och Borel ha
riktat analysen med en rad af viktiga satser, hvilka
alla kunna återföras till Weierstrass’ arbeten. Den
weierstrassiska skolan har under de sista tjugu
åren blifvit starkt företrädd äfven i Sverige,
särskildt genom Weierstrass’ personlige lärjungar
G. Mittag-Leffler och Sophie Kowalevski samt dessas
lärjungar.
M. L.

3. Med kemisk analys förstås en sönderdelning af
ett ämne, genom hvilken man vinner kännedom om
de beståndsdelar, som finnas däri, eller om dessa
beståndsdelars mängd. Till följd däraf sönderfaller
den analytiska kemien i tvenne afdelningar, en
kvalitativ och en kvantitativ. Upptäckandet af ett
ämnes beståndsdelar kan ske äfven utan en fullständig
sönderdelning i de enkla beståndsdelarna, blott dessa
kunna frambringa särskilda fenomen, genom hvilka de
kunna upptäckas och hvilka ej tillåta någon förväxling
med andra ämnen, d. v. s. genom karakteristiska
reaktioner
. Det enklaste och lättaste sättet att
upptäcka ett ämnes beståndsdelar sker med tillhjälp
af blåsröret, ett med en fin öppning och med en
luft-behållare försedt rör, genom hvilket man kan med
munnen inpressa luft. Genom användning af blåsröret
på en vanlig ljus- eller lamplåga kan man frambringa
så stark hetta, som erfordras för undersökning af
ämnens förhållande i högre värmegrader, vare sig vid
eller utan fritt lufttillträde eller vid närvaro af
vissa reaktionsmedel (reagenser). Till följd
af de ringa hjälpmedel, som behöfvas för kroppars
undersökning genom blåsrör, och de obetydliga mängder
af ämnet, som erfordras, har detta enkla redskap
blifvit ett af mineralkemistens allra oumbärligaste
hjälpmedel. Blåsrörskemien är en nästan uteslutande
svensk afdelning af den analytiska kemien. Ehuru en
tysk bergsman, Cramer, redan 1739 omnämner blåsröret
som ett förträffligt instrument för igenkännande af
metaller, mineral o. s. v., var det hufvudsakligen
genom arbeten af de svenske bergsmännen Sven Rinman,
Anton v. Swab och A. F. Cronstedt, som blåsrörskemien
grundlades, under midten af 18:e årh. 1773–79 egnade
jämväl den store svenske kemisten Torbern Bergman
mycken uppmärksamhet
åt samma gren af den kemiska analysen; men de
flesta försök, som därtill erfordrades, utfördes
af håna lärjunge Gahn, som själf sedermera bragte
blåsrörskemien till en hög ståndpunkt. Emedan Gahn
själf ej offentliggjorde sina försök och upptäckter,
blef det för vetenskapen en ovärderlig vinst, att
Berzelius under Gahns sista lefnadsår fick kännedom om
hans metoder. Frukten af såväl Gahns som Berzelius’
egna många och ihärdiga forskningar blef Berzelius’
år 1820 utgifna arbete "Om blåsrörets användande
i kemien och mineralogien", en vetenskaplig skatt,
som hastigt genom en mängd öfversättningar blef de
flesta europeiska nationers egendom. På den grund, som
Berzelius med detta arbete lade, hafva sedermera alla
öfriga arbeten i denna riktning blifvit utförda. Om
kroppars undersökning med blåsrör se P. T. Cleve
och O. Widman, "Kemiska laborationsöfningar" (II,
3:e uppl. 1900).

Så lätt, enkel och snabb blåsrörsmetoden än är, kan
man likväl ej använda den i alla fall för upptäckandet
af samtliga ett ämnes beståndsdelar. När blåsröret
ej kan användas, undersöker man ämnet på våta
vägen
. Man skaffar sig på ett eller annat sätt en
lösning af det ämne, som skall undersökas, tillsätter
vissa fällningsmedel (reagenser), hvarigenom
beståndsdelarna fördelas i flere grupper, hvilka
sedermera hvar för sig undersökas och pröfvas på
när- eller frånvaron af de ämnen, som möjligen kunna
finnas i dem. Närmare redogörelser för de därtill
använda metoderna finnas i läroböcker och handböcker
af Berlin, Almén, Nilson och Cleve samt i "Anleitung
zur qvalitativen chemischen analyse" af Fresenius. –
Om man lämnar å sido alla äldre och högst ofullkomliga
bemödanden att kemiskt åtskilja olika ämnen, finner
man först hos Robert Boyle (f. 1627) de äldsta
försöken att på våta vägen upptäcka olika ämnen genom
för dem egendomliga reaktioner. I Tyskland egnade
sig Marggraf (f. 1709) åt denna gren af kemien;
men det var i synnerhet genom arbeten af svenskarna
T. Bergman och Scheele, som grunden lades till den
kemiska analysen på våta vägen. Under 1800-talet
utbildades den kemiska analysen i synnerhet af Pfaff,
Berzelius och hans lärjunge H. Rose samt Fresenius.

Ett annat sätt att upptäcka ett ämnes beståndsdelar
stöder sig därpå, att hvarje grundämne, då det
befinner sig i form af glödande gas, utsänder
särskilda ljusslag, egendomliga för hvarje enkel
kropp. Se Spektralanalys.

Den kvantitativa kemiska analysen grundlades af
T. Bergman, hvilken införde det nu allmänt använda
bruket att väga ett ämnes beståndsdelar i form af
föreningar af bekant och oföränderlig sammansättning
samt att af dessas vikt beräkna beståndsdelarnas. Till
Bergmans förarbeten anslöto sig under den senare
delen af 1700-talet Wenzels, Kirwans, Richters,
Klaproths och Prousts analytiska undersökningar. Under
1800-talet utbildades den kvantitativa analysen
företrädesvis af Stas och Berzelius dels genom
nya och skarpsinniga metoder, dels genom den
sistnämndes många noggranna atomviktbestämningar,
hvilka äro det viktigaste grundlaget för analysers
beräkning. Berzelius’ utmärkte lärjunge H. Rose egnade
större delen af sin långa verksamhet åt den kemiska
analysen; likaså Bunsen m. fl.

Det är ej ensamt genom vägning af ett ämnes
beståndsdelar eller af föreningar, i hvilka dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free