- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
917-918

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anastasij ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bibliotekariesysslan vid Arsenalen. Genom
julirevolutionen miste han dessa förmåner och
skref då en mängd fyndiga vådeviller, af hvilka
åtskilliga uppförts äfven i Stockholm. A. blef 1841
medlem af Franska akademien. Hans högre dramer
(sju till antalet) visa god plananläggning och
ledig versifikation, men sakna dramatisk styrka och
eld. Han skref vidare de elegant satiriska Épitres
familières
(1843) m. m. A. inlade förtjänst om den
litterära eganderättens erkännande. Hans arbeten
utgåfvos 1853. – 2. Marguerite Louise Virginie
A
., född Chardon, den föregåendes hustru,
f. 1792, d. 1875, var litterär medarbeterska
åt sin make och författade själf ett tjugutal
behagliga komedier, bl. a. Marie, ou trois époques
(1836; i svensk öfvers. "Marie de Sivry", 1837),
samt många rätt omtyckta romaner. Hennes
"Théâtre complet" utgafs i 4 bd 1848.
E. F-T.

Anceps (lat.), "oviss", "tvetydig", kallas i
grekiska och latinska grammatiken en stafvelse,
hvilken efter omständigheterna kan vara antingen lång
eller kort (tecknas *). – I metriken brukar man
med syllaba anceps förstå en sådan plats i versen,
som utan att verstakten förändras kan fyllas lika
väl af en kort som af en lång stafvelse. Detta är
bl. a. förhållandet med slutstafvelsen i hvarje hel
vers, på grund af den efter denna inträdande pausen.
A. M. A.

Ancher [a’*ker], dansk rättslärd. Se Kofod-Ancher.

Ancher [a’*ker], Michael Peter, dansk målare,
f. 1849 på Bornholm, studerade vid Köpenhamns akademi
1871–75 och utställde första gången, 1874, En jydsk
barselstue
. Med den. 1876 utställda Fiskare i oväder
iakttaga förbiseglande
var han inne på det område,
inom hvilket han skulle vinna en hedersplats, på
skildringar af den danska kustbefolkningen och dess
lif. Han bosatte sig 1880 på Skagen, i den natur
och bland det folk, hvars konstnärliga tolkare han
blifvit. Af hans Skagen-motiv har Skall han klara
udden?
– en flock strandbor spejande ut öfver hafvet
i storm och med räddningsbåten färdig att löpa ut –
blifvit hans kanske mest populära tafla. Den eges
af konungen af Danmark. Till samma ämneskrets höra
de stora målningarna Räddningsbåten köres genom
dynerna
, Fiskare vid stranden, Manskapet räddadt
och Den drunknade (alla i Köpenhamns konstmuseum),
Öfver blindskäret, Den blinde mannen vid sitt hus (i
norska national-galleriet) m. fl. A. målar tungt och
kraftigt, kargt och nyktert, med mycken omedelbarhet i
iakttagelsen och med intimaste känsla och inträngande
karakteristik af dessa brunbarkade, trygga, sträfva
strandbor i sina oljerockar och sjöstöflar. Bland
hans arbeten märkes ytterligare Ett barndop (1887),
där han i stor skala skildrar sig själf med sin
familj och vänner samlade i landtkyrkan, där den
sist ankomne medlemmen af familjen döpes. Från 1884
är porträttet Min hustru, helfigur i profil, lika
ädelt monumentalt som intimt uppfattadt. Konstmuseet i
Köpenhamn eger ett annat genreartadt porträtt af hans
hustru (Läsande dam) samt A:s själfporträtt. Man
kan beteckna hans konst som en starkt individuell
och besjälad, rättfram och kraftig realism. – A:s
hustru, målarinnan Anna Kristine A., född Bröndum,
f. 1859 på Skagen., gift 1880, studerade i Köpenhamn,
men är hufvudsakligen sin mans elev. Hennes
temperament är ganska olikt hans – hvilket är
i ögonen fallande i de verk, där hon kommer in i
hans motivkrets, såsom i En begrafning (i Köpenhamns
konstmuseum). Hon har fin känsla för färgskönhet och
ger vackra uttryck åt mildt poetiska stämningar. Bland
de fint stämda interiörer med figurer hon målat märkas
Det blå rummet, Solsken i den blindas kammare m. fl.
(G-G N.)

Anchietea salutaris S:t Hilaire, bot., en till
nat. fam. Violaceæ hörande slingrande buske
i Brasilien, af infödingarna benämnd Çipó, Çumá
eller Piriguaia. Roten, brasilianernas raiz de
azougue vegetal
, nyttjas såsom ett kraftigt medel
mot den veneriska sjukdomen och framkallar (liksom
kvicksilfver) ymnig spottflytning, hvilket är
anledningen till nyss anförda portugisiska namn,
som betyder "vegetabiliskt kvicksilfver". Dess
hälsobringande verkan är uttryckt genom speciesnamnet
salutaris (hälsosam). Man använder den krypande,
högst fingertjocka roten, som i färskt tillstånd är
mjuk, böjlig, saftig, med äcklig lukt och smak. Större
doser kunna orsaka koleraliknande symptom. Nyttjas
äfven mot kikhosta, halssjukdomar och flere andra
lidanden. Roten innehåller en alkaloid, anchietin.
O. T. S.*

Anchietin. Se Anchietea salutaris.

Anch’ io sono pittore [a*k iå sånå pittåre], it.,
"Äfven jag är målare", ett yttrande, som Corregio
lär hafva fällt, när han en gång i Bologna såg "Den
heliga Cecilia" af Rafael.

Anchises. Se Ankises.

Anchitherium, paleont., fossilt släkte af
hästfamiljen, Equidæ. Under det att hos nutidens
häst hvarje fot har bara en tå, hafva de fossila
släktena Anchitherium, Hipparion m. fl. på
hvarje fot 3 med hofvar beklädda tår, af hvilka
dock den mellersta vida öfverträffar de öfriga i
storlek. Hos Anchitherium (a), som lefde under den
äldre miocen-tiden, voro sidotårna ännu så stora,
att de nådde till marken. Det skilde sig från de nu
lefvande hästarna äfven genom kindtändernas antal och
form. Däri närmade det sig åter till det tapir-lika
Palæotherium, från hvilket det således bildade
en öfvergång till de egentliga hästarna. Under den
yngre miocen-tiden och under pliocen-tiden ersattes
Anchitherium af Hipparion (b), hos hvilket sidotårna
minskats, så att de ej nådde marken, utan hängde fria
vid sidan af den stora tån. Slutligen framträdde
släktet Equus (c), hos hvilket sidotårna alldeles
försvunnit. Dessas forna tillvaro antydes endast
genom de förkrympta metatarsalbenen samt en stundom
iakttagen öfvertalighet af tårna – Såväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free