- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
929-930

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anckarström ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A. var från 1813 medlem af konstakademien, invaldes
1835 bland dess hedersledamöter och var 1856–70 dess
vice preses. Han var en välgörande man, särskildt
mot unga konstnärer, en framstående jordbrukare
och bergsbruksidkare samt efterlämnade ett äradt
och älskadt namn, då han, i kretsen af de sina, 12
nov. 1874 på Nynäs afslöt sin verksamma lefnadsbana.

4. Mikael Gustaf A., den föregåendes broder,
artist, grefve efter den föregåendes död, f. 25
mars 1792 i Kalmar, utexaminerades 1808 som fänrik
från krigsakademien och tjänstgjorde 1809 i arméns
värmländska fördelning såväl vid norska gränsen
som i Stockholm. Med Svea lifgarde gjorde han
som löjtnant tyska och norska fälttågen 1813 och
1814, blef kapten 1817, s. å. ordonnansofficer och
1829 adjutant hos Karl Johan samt tio år senare
öfverstelöjtnant i armén. Därjämte egnade han sig åt
konststudier, hufvudsakligen åt landskapsmålningen,
och gjorde 1819–22 studieresor i utlandet. 1828 blef
han ledamot och 1843 hedersledamot af konstakademien,
och han var en af dem, som stiftade konstföreningen,
1832. Under åren 1844–58 var han öfverintendent
och preses i konstakademien, hvilken därunder fick
förnyade statuter och ny anordning af sitt läroverk
och sin förvaltning. Inom vår planschverkslitteratur
intog A. på 1820- och 30-talen ett framstående rum
genom sina af honom själf litografierade arbeten
Sveriges märkvärdigaste ruiner (1828–30) samt
Svenska och norska utsigter (1830–37). Han afled i
Stockholm 3 maj 1878 och slöt den grefliga ätten A.
H. W.

Anckerska legatet, en af den danske godsegaren
C. A. Ancker 1857 stiftad fond (nu 173,000 kr.),
ur hvilken 4 resestipendier årligen lämnas: 2 till
bildhuggare eller målare, 1 till komponist och 1 till
författare.
E. EBG.

Ancona. 1. Provins i mellersta Italien, på kusten af
Adriatiska hafvet. 2,041 kvkm. (enl. Strelbitsky;
officiellt 1,938 kvkm.). 302,172 inv. (1901). Den
genomflytes af Esino. Gränsar i n. till Casano, i
s. till Musone. Säd, vin, oliver och andra sydfrukter
odlas i mängd. – 2. Hufvudstad i nämnda provins,
vid Adriatiska hafvet, mellan Monte Ciriaco och Monte
Astagno. 55,480 inv. (1901). Biskopssäte Staden, som
från äldre tider hade ett fast citadell, har under
senare tider ombildats till en fästning af första
rangen; dess hamn, en bland de bästa i Italien,
har utvidgats och fördjupats samt förklarats för
örlogshamn. Den var 1732–1869 frihamn. På dess norra
sida finnes en gammal romersk molo (vågbrytare),
prydd med Trajanus’ triumfbåge, ett praktverk af
hvit marmor. A. har många märkliga kyrkor, bland
hvilka särskildt må nämnas den präktiga katedralen
San Ciriaco, uppförd på ruinerna af ett gammalt
Venustempel. Börsen eger vackra fresker och en fasad
i gotisk stil. Tillverkning af siden, tågverk, läder,
tobak, papper, socker m. m. Betydlig handel på Svarta
hafvet, Triest, Venezia, Livorno och Marseille. –
Staden A. lär hafva blifvit anlagd af syrakusanerna i
4:e årh. f. Kr. Dess läge mellan de två mot hvarandra
böjda berguddarna förskaffade den namnet Ankon,
"armbåge". Den uppnådde stort välstånd under romarna,
men blef under folkvandringarna först goternas och
senare langobardernas byte (592). Under dessa senare
var den hufvudort i Mark Ancona (se d. o.),
blef sedermera själfständig republik under hohenstauferna och
slutligen, 1532, införlifvad med Kyrkostaten. Under
revolutionstiden, från 1797, intogs den af
österrikare, ryssar, fransmän och neapolitaner efter
hvarandra och blef till sist, 1814, återlämnad
till påfven. 1832–38 hölls den ånyo besatt
af fransmännen. 1861 blef den införlifvad med
konungariket Italien.

Ancona, Alessandro d’. Se D’Ancona.

d’Ancre [dãkr], fransk marskalk och minister, hette
urspr. Concino Concini och var son till en
notarie i Florens. Han var en i skulder nedsjunken
äfventyrare, som innästlat sig i huset Medicis
förtroende. Då Maria af Medici såsom Henrik IV:s
gemål år 1600 begaf sig till franska hofvet, hade hon
med sig Concini och gifte honom med sin disyster,
Leonora Dori, kallad Galigai. Efter Henriks död
(1610) blef Maria regentinna under sin son Ludvig
XIII:s minderårighet, och i det hemliga kabinett, som
genast bildades vid sidan af "conseil de régence", var
Concini den mest inflytelserike medlemmen. Han blef
nu markis af Ancre (i Picardie), förste kammarherre,
generallöjtnant och slutligen 1614 marskalk af
Frankrike, ehuru han aldrig gjort krigstjänst. Hatet
till den oduglige och öfvermodige främlingen utbredde
sig emellertid bland alla samhällsklasser, men han
bibehöll sin makt och sitt obegränsade inflytande
öfver änkedrottningen, ehuru formliga uppror egde
rum under ledning af rikets främste stormän. Då
han äfven efter konungens myndighetsförklaring
uppträdde lika öfvermodigt, föll han slutligen för
en palatssammansvärjning, som leddes af Luynes,
en ung gunstling hos konungen. Då marskalk d’A. 24
april 1617 inträdde i Louvre, blef han nedskjuten af
konungens garde. Hans lik släpades af pöbeln genom
gatorna i Paris och brändes offentligen. Hans gemål
insattes på Bastiljen, anklagades för trolldom,
dömdes till döden och halshöggs, hvarefter liket
kastades på bålet. Deras unge son dömdes förlustig
sitt adelskap och förvisades från Frankrike.
R. T.*

Ancud l. San Carlos de Ancud, stad på ön Chiloe
(i republiken Chile). Se Chiloe.

Ancus (lat.), städ, ett af hörbenen. Se
Hörselorgan.

Ancus Marcius, enligt sagan Roms fjärde konung,
dotterson till Numa Pompilius, lefde mot slutet af
600-talet f. Kr. Traditionen framställer honom såsom
en fridsam man, som särskildt egnade sin omsorg åt
religionsväsendet. Emellertid skall han äfven ha
fört krig mot latinarna, som efter sitt nederlag
öfverflyttades till Aventinska kullen. Roms gamla
pålbro, befästandet af Janiculus på andra sidan
Tibern och anläggandet af hamnen Ostia vid dess utlopp
tillskrifvas honom. Se Ihne, "Röm. gesch." I: 38 ff.
H. SGN.

Ancyloceras (af grek. ankylos, krökt, och keras,
horn), paleont., ammonitisk biform med de inre
vindningarna i lös spiral, den yttre skaldelen

Tryckt den 9/12 03

1 b. 30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free