- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
975-976

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som eger rum vid maltberedning. Denna uppvärmning
beror äfven på en särdeles liflig respiration, här
stående i samband med ett mycket starkt växande hos
de unga groddplantorna.

[bildtext]
Fig. 1.
Fig. 2.
Fig. 3.
Fig. 4.

I de få fall, då ljusutveckling
(fosforescens) blifvit med säkerhet iakttagen hos
lefvande växter, har äfven denna företeelse visat sig
bero af syrgasinandning. Den mest bekanta bland de
fosforescerande växterna är den i södra Europa på
olivträdet växande skifsvampen Agaricus (Pleurotus)
olearius. Denna upphör alldeles med sitt lysande,
då man beröfvar den tillgång på syrehaltig luft.

Några speciella organ, genom hvilka andningen
förmedlas, eger växten icke; hvarje lefvande
cell andas
. Hos växter, lefvande under vanliga
förhållanden, sprides alltid luft i tillräcklig mängd
för andningen genom väfnaderna, och endast i det fall
att, såsom hos vatten- och kärrväxter, rötterna lefva
i dy och slam, hvarest ytterst ringa syretillgång
finnes, utbildas rikligt luftgångar i rötterna,
igenom hvilka tillförseln af luft kan ske. Hos
mangrove-arterna o. a. finnas t. o. m. särskilda
andningsrötter (pneumatoder), genom hvilka rikligare
tillgång på frisk luft beredes.

Luftens och dess syres betydelse för växtens lif
iakttogs redan af Malpighi (1687) och Scheele
(1777). Ingenhouss och Saussure utredde, i början
af 1800-talet, andningens allmänna förekomst och
dess kolsyreassimilationen motsatta natur. Dessa
tvenne motsatta processer blefvo emellertid af
Liebig (1840) och hans samtid hopblandade och
felaktigt tolkade, för att först i vår tid (genom
Sachs m. fl.) till hela sin vidd ånyo uppskattas.
G. A. (G. O. R.)

Illustrationen åskådliggör hur man på experimentell
väg öfvertygat sig om växternas andning. Den visar
frön af korn, hvilka i fig. 1, där luften har fritt
tillträde, utvecklat groddplantor, men i fig. 2,
som lufttätt tillslutits, ej utvecklats vidare. I
fig. 3 har ett brinnande ljus nedsänkts, men slocknat
af brist på syre, som vid groddplantornas andning
konsumerats, hvaremot ljuset brinner i cylindern
fig. 4, där man infört nya groddplantor, som förut
dödats, hvarför cylinderns syremängd blir oförändrad.

Andningsljud, fysiol., ett ljud, som iakttages vid
auskultation (se d. o.) af lungorna,
luftstrupen eller struphufvudet. Karaktären af
det ljud, som höres öfver lungorna under normala
förhållanden, betecknas med uttrycket "vesikulärt". Då
lungväfnaden genom vissa sjukliga processer blifvit
förändrad och lungblåsorna ej längre äro fyllda af
luft (ett tillstånd, som betecknas med uttrycket
"förtätning"), höres öfver motsvarande delar af
lungorna ett ljud af samma karaktär som det ljud man
normalt hör öfver luftstrupen eller struphufvudet –
"bronkiellt" andningsljud. Under normala förhållanden
är utandningsfasen, "exspirium", betydligt kortare
än den fas, som motsvarar inandningen. Ett "förlängdt
exspirium" antyder något abnormt. Af andningsljudets
karaktär och styrka kan läkaren draga slutsatser
beträffande tillvaron och utbredningen af sjukliga
förändringar i lungorna.
J. E. J-N.

Andnings-organ (Andningsredskap). Se
Andning 1.

Andningsrör, zool. Se Trakéer.

Andningsväfnad, bot. Se Blad.

Andnöd l. Dyspné, svårighet att andas. Detta
ofta förekommande sjukliga tillstånd utmärker sig
därigenom, att andningen försiggår med ansträngning
och att för densamma tagas i anspråk muskler,
hvilka vanligen icke äro i verksamhet vid andningen
(s. k. accessoriska andningsmuskler). I sina
lindrigare grader visar sig andnöden endast vid
ansträngningar, under det andningen försiggår normalt
i hvila; en lindrig andnöd märkes stundom icke ens
af den sjuke, utan upptäckes först vid undersökning,
därigenom att de accessoriska andningsmusklerna
befinnas vara tagna till hjälp vid andningen. De
svårare graderna äro däremot oftast förenade
med en pinsam känsla af att andningen försiggår
ofullständigt. Vid svår andnöd kunna patienterna ofta
icke ligga, utan måste för att få luft tillbringa
dag och natt i sittande ställning – ett tillstånd,
som man kallar ortopné. Det är dock att märka,
att det fordras en viss grad af styrka och medvetande
för att kunna bibehålla den upprätta ställningen och
att således en ytterligt svår andnöd kan förefinnas
utan ortopné.

Andnöd uppkommer, då det i lungorna försiggående
gasutbytet mellan blodet och den yttre luften
sker ofullständigt, vare sig därigenom att, såsom
t. ex. ofta vid hjärtfel, blodcirkulationen i
lungorna är försvagad och sålunda en för liten mängd
blod inom viss tid kommer i beröring med luftens
syre eller – hvilket är vanligare – därigenom
att syretillförseln till blodet är störd genom
ett hinder för andningen. Genom en efter hindrets
betydenhet och beskaffenhet afpassad förändring
af andningsrörelsernas rytm och intensitet ökas
luftväxlingen i lungorna, och gasutbytet mellan blodet
och luften blir betydligare. Dyspnén är sålunda i
väsentlig mån att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free