- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1039-1040

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anianpelto ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begynt söka skydd hos samt ställa sig i förbund med
och egna dyrkan åt någon eller några af dessa makter"
(Tiele). Benämningen animism härleder sig från den
engelske etnologen E. B. Tylor, som i sitt arbete
"Primitive culture" (1871) först användt densamma. Den
engelske forskaren och filosofen H. Spencer, hvilken
i själakulten eller dödskulten såg all religions
upphof, uppfattar i sitt arbete "Principles of
sociology" animismen i öfverensstämmelse med denna
sin grundåskådning. Naturdyrkan är, enligt Spencer,
intet annat än en missriktad form af själakult. Se
vidare C. P. Tiele, "Allmän religionshistoria"
(1887) och "Kompendium der religionsgeschichte"
(3:e uppl., umgearbeitet von N. Söderblom, Breslau
1903, med litteraturförteckning), Dahlgren, "Om
mytologi" (i "Ymer", 1887), och T. K. Segerstedt,
"Till frågan om polyteismens uppkomst" (1903).
N. E. H.

Animist, anhängare af animismen (se d. o.).

Animocorde [-kård], Animokord, mus., dets.
som anemokord (se d. o.).

Animositet (fr. animosité, af lat. animositas, mod,
hetsighet, af animus, själ), häftighet, vrede, agg.

Animoso [animåså] l. Con animo (it.), mus.,
med lif och kraft.

Animuccia [animu’tja], Giovanni, italiensk tonsättare,
f. omkr. 1500, d. 1571. Af Neri, oratorii-ordens
stiftare, kallades A. till musikmästare för nämnda
orden och betraktas vanligen såsom skapare af den
musikart, som vi kalla "oratorium", i det han på
Neris uppmaning komponerade sina Laudi, hvilka
emellertid voro enkla, hymnartade lofsånger och hade
föga af den senare oratorieformen.
A. L.

Animus (lat.), själ, ande; böjelse, afsikt.

Animus injuriandi, jur., afsikt att begå en
handling, om hvars beskaffenhet att angripa en annans
ära den handlande är medveten. Jfr Injurie.

Aning, en uppfattning af något framtida, en
förväntan, för hvilken man ej kan angifva något
förståndigt skäl, utan som förefaller såsom en
omedelbar erfarenhet af framtiden, ehuru i svag
eller dunkel form. Ofta torde den emellertid grunda
sig på den föregående erfarenheten och sålunda
kunna förklaras genom en likhetsassociation. Vi
ha då erfarit något i viss mån liknande förut och
vänta nu något, som liknar det, som förut följt
på likartade förutsättningar. Men då minnena af
såväl det föregående som det efterföljande i den
händelse, hvarefter vi nu bedöma det närvarande och
det kommande, icke tydligt framträda i medvetandet,
utan gifva sig öfvervägande till känna blott genom
den mer eller mindre starka känsloton, som åtföljer
minnesdispositionen i fråga, kunna vi icke göra oss
någon reda för skälen till vår förväntan. Om denna
dock går i uppfyllelse, ter sig förutseendet såsom
något underbart, såsom ett omedelbart inblickande i
framtiden. Detta vore väl det sätt, hvarpå man medelst
psykologiens kännedom om det vanliga själslifvet
skulle söka förklara aningarna. Stundom tyckas dock
sådana förklaringsgrunder ej räcka till, och man föres
då in på hypoteser om en erfarenhet, som är mer eller
mindre oberoende af tid och rum (se Telepati) eller
på mysticismens åskådningssätt (se Mysticism). – Då
dessa förutsägande aningar vanligen äro dunkla och
sväfvande, kallas ock ofta hvarje dunkel, obestämd
uppfattning för aning, och man säges då ock "ana"
något förflutet eller närvarande, ana hvad andra
tänka, ana en underförstådd mening i ett yttrande
o. s. v.
S-E.

Anio l. Anien, numera kallad Aniene l.
Teverone, en 110 km. lång flod i mellersta
Italien. Den rinner upp i Apenninerna och faller ut
i Tibern 3 km. n. om Rom. A. var redan i forntiden
berömd för sina härliga stränder och för vattenfallen
vid Tibur (Tivoli), hvilka dock sedan 1835 betydligt
förändrat utseende genom därstädes verkställda
sprängningar. Rom försågs fordom med vatten från
A. genom tvenne akvedukter, Anio vetus och Anio
novus
. Den af Horatius omtalade floden Digentia
(nu Livenza) mynnar ut i A.

Anion (af grek. anienai, stiga uppåt), fys.,
"uppstigande", kallade Faraday den beståndsdel i
hvarje af den elektriska strömmen sönderdelbart
ämne, som afskiljer sig vid stapelns positiva
pol (anod). Jfr Elektrod och Ion.
R. R.*

Aniran. Se Iran.

Aniridi (af grek. nekande an och iris,
regnbågshinnan) l. Irideremi, fullständig saknad af
ögats regnbågshinna. Detta fel är oftast medfödt.

Anis, Pimpinella Anisum L., bot. farm., en
ettårig ört af nat. fam. Umbelliferæ, med hjärtlikt
rundade, vanligen tredelade rotblad och tredelade
eller pardelade stjälkblad med smala, utdraget
jämnbreda flikar. Frukterna utgöra den bekanta,
såsom krydda använda anisen och bestå af tvenne
fast sammansittande delfrukter, försedda med ett
kort fruktskaft. Hvarje anis-frukt (vanligen,
men orätt, kallad "frö") är äggformigt rundad,
grågrön och tätt korthårig. Lukten och smaken äro
sötaktigt kryddartade. Anis har sedan uräldsta tider
nyttjats såsom läkemedel (väderfördelande, lifvande
matsmältningen). Ursprungligen hemma i de östliga
Medelhafsländerna, odlas anis numera flerstädes
i Europa, där sommaren är nog varm för att dess
frukter skola kunna mogna. Anis kan äfven odlas
i de södra delarna af Sverige. Dess viktigaste
beståndsdel är en flyktig olja. Se Anetol.
O. T. S.*

Anisett (fr. anisette), med anis beredd
likör. Den bästa sorten tillverkas i Bordeaux.
RM.

Anisofyll, bot. Se Anisofylli.

Anisofylli (af grek. nekande an, isos, lika, och
fyllon, blad), bot., en hos växter med dorsiventrala
skott förekommande anordning, som består däri, att
bladen äro olika på skottets öfver- och undersida. I
de flesta fall äro bladen på skottets öfversida
mindre än på sidorna och undersidan. Hos en del
växter, t. ex. Begonia-arter, äro alla skott,
hos många andra endast sidoskotten anisofylla;
en dylik s. k. lateral anisofylli finnes hos många
träd. Anisofylli är ofta förenad med vridning af
bladen. Genom anisofyllien komma alla bladen i
åtnjutande af det för assimilationen oundgängliga
ljuset.
G. L-M.

Anis-olja, farm. Se Anetol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0584.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free