- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1043-1044

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anjala-förbundet kallas en sammansvärjning 1788 bland svenska härens officerare - Anjer, holländsk hamnstad och fäste på ön Java - Anjeskutan, fjäll i norra Jämtland - Anjou, en af Frankrikes gamla provinser - Anjou, en af de vallonsläkter, som med Louis De Geer inkommo till Sverige på 1630-talet - Anjou. 1. Nils Jakob A., präst, riksdagsman - Anjou. 2. Lars Anton A., biskop, kyrkohistorisk författare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kejsarinnan intet emot att uppmuntra. Den i rysk
tjänst varande hufvudmannen för de finske
separatisterna, Göran Magnus Sprengtporten, afsändes till
gränsen för att knyta närmare förbindelse med de
upproriske och arbeta för Finlands skiljande från
Sverige. Man måste göra Anjala-männen den rättvisan,
att de energiskt afvisade alla lockelser att deltaga
i dylika landsförrädiska planer. Sprengtporten
fick af Armfelt bestämd förklaring, att de finske
officerarna till det yttersta ville kämpa för det
svenska väldets bestånd. Den ende betydande anhängare
Sprengtporten lyckades vinna var den opålitlige och
skuldsatte chefen för Savolaks-brigaden, öfverste
B. J. Hastfehr, hvilken vid krigets början stått
på konungens sida. – Trots kejsarinnans ogynnsamma
svar och konungens afresa uppgåfvo emellertid
Anjalamännen ingalunda sina planer. De vände sig
med ett s. k. avertissement, hvari de efter sin
uppfattning redogjorde för förhandlingarna med
Ryssland, till öfriga i Finland varande armékårers
officerare och uppmanade dem att förena sig med
de sammansvurne i gemensam anhållan hos konungen
om riksdagens sammankallande. Denna hänvändning
besvarades med allmän tillslutning af officerarna vid
både armén och flottan. Äfven hertig Karl gynnade
de upproriske, emottog deras deputerade och gjorde
sig i flera bref till konungen till tolk för deras
fordran på riksdagskallelse och fred. Han inlät sig
i underhandling med ryssarna om stillestånd och lät
för att lättare vinna ett sådant 25 sept. utrymma
den fasta ställningen vid Högfors och draga armén
tillbaka inom gränsen. Därmed hade myteriet nått
sin höjdpunkt. Konung Gustafs ståndaktighet bröts
emellertid icke af den starka påtryckningen,
och nu följde i stället ett hastigt omslag. I
Sverige fördömdes de finske officerarnas myteri
ganska allmänt, och konungens vädjan till svenska
folkets patriotism väckte en kraftig folkrörelse till
fäderneslandets försvar. Då Danmark därjämte snart
tvangs af England och Preussen att ingå stillestånd,
förbättrades Gustafs ställning med ens därhän, att
alla utsikter för de upproriske att genom hotelser
tvinga honom att ge efter voro förbi. Den allt säkrare
vissheten om Rysslands verkliga planer undanryckte
slutligen de sammansvurne det i det längsta fasthållna
hoppet om understöd från detta håll. Allmän modlöshet
och rådvillhet inträdde, och hertig Karl tog öppet
sin hand från upprorsmännen. Under oktober lät han
efter hand upplösa hela Anjala-armén och hemsände
de finska regementena till rotarna. De svenska
trupperna förlades i vinterkvarter, och örlogsflottan
återfördes till Karlskrona. På nyåret var konungen
nog stark att kunna häkta Anjala-förbundets förnämste
ledare, som på våren 1789 fängslade öfverfördes till
Stockholm. De fleste af själfständighetspartiets
hufvudman räddade sig genom flykten undan konungens
hämnd. Processen med de fängslade ledde till flera
dödsdomar, men endast dödsdomen öfver Hästesko
verkställdes. De öfrige ledarna straffades
med landsflykt, fängelse, afsättning eller
andra mindre straff. Se K. K. Tigerstedt, "Göran
Magnus Sprengtporten" (i Finsk tidskr. 1873–82).
L. S.

Anjer, holländsk hamnstad och fäste på ön
Java, residentskapet Bantam, vid Sundasundet.
Förstördes nästan fullständigt af en hafsvåg vid
Krakataus utbrott 27 aug. 1883, men har sedan
återuppbyggts. En telegrafkabel går därifrån till
Sumatra.

Anjeskutan, fjäll i norra Jämtland, 1,219 m.
ö. h., norr om sjön Anjan. Fjället har två toppar
och är lätt bestigligt. Härlig utsikt.
RM

Anjou [ã*o], en af Frankrikes gamla provinser,
motsvarande nuv. depart. Maine-et-Loire samt
smärre delar af Indre-et-Loire, Mayenne och Sarthe.
8,975 kvkm. Hufvudstad var Angers. A. var under
romarnas tid bebodt af andegaverna, en gallisk
folkstam. Under den tidigare medeltiden utgjorde
det ett grefskap, och sedan den gamla grefveätten
1060 utslocknat med Gottfrid II, gick det genom
dennes syster öfver till huset Gatinais. En medlem
af detta hus, Gottfrid V, eröfrade större delen af
Normandie och gifte sig 1127 med Matilda, dotter
till konung Henrik I i England. Deras son uppsteg
1154 under namnet Henrik II på Englands tron
och blef stamfader för ätten Anjou-Plantagenet. A.
blef sålunda förenadt med den engelska kronan,
men Filip August lyckades 1204 återvinna det åt
Frankrike såsom kronland. Det bortförlänades dock
snart åt yngre grenar af konungahuset. Ludvig IX
lämnade det åt sin bror Johan och efter dennes död,
1246, åt en yngre bror, Karl, grefve af Provence,
hvilken 1266 blef konung i Neapel (inkallad af
påfven mot hohenstauferna) och där grundade det
äldre huset Anjou
, hvilket äfven gaf konungar
åt Ungern och Polen. Grefskapet Anjou tillföll Karls
dotter Margareta, som gifte sig med Karl af Valois,
och då deras son 1328 under namn af Filip VI blef
fransk konung, kom det åter under kronan. Konung
Johan upphöjde det till rang af hertigdöme och gaf
det 1356 åt sin yngre son, Ludvig. Denne blef
stamfader för det s. k. yngre huset Anjou, som i
Neapel fåfängt sökte intaga och bibehålla tronen mot
den ungerska grenen af det äldre huset Anjou. Den
yngre Anjou-ätten, hvars märkligaste medlem var
René d’A., utdog 1481 med dennes broder Karl.
Redan året förut hade Ludvig XI lagt beslag på
hertigdömet Anjou och införlifvat det med franska
kronan. – Flere franska prinsar hafva burit titeln
hertig af A., såsom Henrik (sedermera Henrik III),
dennes broder Frans af Alençon och Ludvig XIV:s
sonson Filip (sedermera Filip V af Spanien).
R. T.*

Anjou [a’**u], en af de vallonsläkter, som med
Louis De Geer inkommo till Sverige på 1630-talet.
Stamfadern, Nicolas A., var anställd vid Österby
bruk, där en gren af släkten sedan dess varit bosatt.
Jfr A. Anjou, "Den wallonska släkten Anjou jämte
förgreningar" (1902).

1. Nils Jakob A., präst, riksdagsman, f.
1781, d. 1851, blef 1807 teol. docent i Uppsala,
1818 kyrkoherde i Husby i Uppsala stift och 1829
i Norrköping. 1830 utnämndes han till teol. doktor.
Han var en framstående ledamot af prästeståndet
under riksdagarna 1823, 1828–30 och 1844–45.

2. Lars Anton A., den föregåendes kusin,
biskop, kyrkohistorisk författare, f. 18 nov. 1803 i
Fröshults socken i Uppland, blef student i Uppsala
1819, präst 1827, filos. magister 1830,
läroverks-adjunkt i Uppsala 1832, teol. kandidat 1834, teol.
licentiat 1838, bibelkommissionens sekreterare och
skattmästare 1843, professor i kyrkohistoria vid
Uppsala universitet 1845, teol. doktor s. å., statsråd
och chef för ecklesiastik-departementet 1855 samt
biskop öfver Visby stift 1859. Död i Visby 14 dec.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free