Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antipyrotica, Antipyrotiska medel, medel mot brännsår - Antiqvarisk tidskrift för Sverige - Antirenters, ett social-politiskt parti i staten New York - Antirrhinum, Lejongap, bot. Se Lejongap - Antisabbatarier (grek.), i den gamla kristna kyrkan de, som icke gillade firandet af den judiska sabbaten - Antisana l. Antisuyu, en vulkan i Anderna - Antiscii. Se Ascii - Antiscorbutica l. Antiskorbutiska medel, medel mot skörbjugg. Se Skörbjugg - Antisemit, judefiende. Se Antisemitism - Antisemitism (jfr Antisemit), en socialpolitisk rörelse - Antisemitism. Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antiqvarisk tidskrift för Sverige, en i
Stockholm sedan 1864 af Vitterhets historie och
antikvitetsakademien utgifven tidskrift, som utkommer
i tvångsfria häften eller delar ("utan bestämning
af viss tid"). Delen (om 20–30 ark) bildas vanligen
af 4 häften, och 16 delar föreligga i det närmaste
fullbordade (1903). Tidskriften är ofta rikt
illustrerad. Utgifvandet besörjes af akademiens
sekreterare, riksantikvarien. Ett komplement till
tidskriften är akademiens "Månadsblad" (sedan 1872,
från början redigeradt af Hans Hildebrand).
Antirenters (af grek. anti, emot, och eng. rent,
jordarrende), ett social-politiskt parti i staten
New York. Under det holländska väldets tid hade
af Västindiska kompaniet blifvit infördt ett slags
länsväsende i jordbruksförhållandena. Förpaktarna
ledo under detta system trots flera skyddslagar
hårdt förtryck från jordegarnas sida. Till
följd däraf uppstodo 1838 formliga föreningar
(antirent-associations) mot jordinnehafvarna,
och 1839 utbröt t. o. m. öppet uppror. Efter
dettas kufvande sökte partiet vinna sitt mål genom
fredligare agitation, hvilken efter 1846 småningom
upphörde, sedan målet till största delen var vunnet,
bl. a. genom förbud mot förpaktning af åkerjord på
längre tid än 12 år. Jfr Cheyney, "The anti-rent
agitation in the state of New York" (1887).
Antirrhinum, Lejongap, bot. Se Lejongap.
Antisabbatarier (grek.), "motståndare till
sabbaten", kallades i den gamla kristna kyrkan de,
som icke gillade firandet af den judiska sabbaten. –
Samma benämning har i nyare tid användts om ett
kyrkligt parti i England, som ville afskaffa allt
söndagsfirande, alldenstund icke något särskildt påbud
därom finnes i den heliga skrift och alla veckans
dagar måste anses lika heliga.
J. H. B.*
Antisana l. Antisuyu, en vulkan i Anderna, i
sydamerikanska republiken Ecuador, s. ö. om staden
Quito. 5,756 m. hög. Vid dess västra fot ligger en
vanligen i dimmor och moln insvept ödemark, Hato
del Antisana, 4,075 m. ö. h. A. har en snötäckt
topp. Söder därom ligger den 1,800 m. långa, 1,300
m. djupa kratern och i denna en mäktig, kaskadartad,
ända till 4,216 m. höjd nedräckande glaciär. A. är
nu utslocknad. Utbrott lära förekommit 1590 och 1728,
och Humboldt såg 1801 under flera dagar en svart rök
uppstiga ur kratern.
J. F. N.
Antiscii (af grek. anti, emot, och skia,
skugga). Se Ascii.
Antiscorbutica (lat., af grek. anti, emot, och
lat. scorbutus, skörbjugg) l. Antiskorbutiska medel,
medel mot skörbjugg. Se Skörbjugg.
Antisemit (af grek. anti, emot, och semit, se d. o.),
judefiende. Se Antisemitism.
Antisemitism (jfr Antisemit), en
socialpolitisk rörelse, som från senare hälften af
1870-talet framträdt i Tyskland och därifrån utbredt
sig förnämligast till Österrike och Ungern samt
Frankrike, och hvilken är riktad företrädesvis mot
judarnas penningemakt, men äfven mot deras deltagande
i folkens offentliga lif. Ett sådant deltagande
påstås vara till skada för folkens nationella
utveckling, därför att judarna såväl till börd som
till religion och karaktär skulle vara ett absolut
främmande element, som icke vill eller kan uppgå
i de omgifvande folken. Antisemitismen uppträder
följaktligen såsom en dels religiös, dels nationell
rörelse, som vill skydda kristendomen mot judendomens
påverkan samt värja de ariska
folken mot semiternas inträngande och lust för att
undertrycka. Men den är i själfva verket till stor del
en yttring af afund öfver judarnas affärsduglighet och
andliga begåfning samt deras däraf härrörande framgång
och inflytande. Också tillgriper antisemitismen de
afskyvärdaste medel för att upphetsa folken. Den har
icke ens tvekat att ur seklernas gömma draga fram de
medeltida falska beskyllningarna för s. k. ritualmord,
d. v. s. mord på kristna barn i syfte att få blod till
påskbrödens beredning; så i Galizien (1882), Ungern
(Tisza-Eszlar-rättegången, s. å.), Västpreussen
(1885) och Rhenprovinsen (Xanten, 1891). I de två
förstnämnda länderna gjorde t. o. m. underdomstolarna
sig till redskap för antisemitismen, så att
sanningen först efter långvarig undersökning inför
högre rätt kom i dagen. Och liksom inkvisitionen
i Spanien på sin tid rasade värst mot afkomlingar
af de tvångsdöpte judarna och morerna, emedan den
misstrodde uppriktigheten af deras omvändelse,
så vänder också antisemitismen i Tyskland sitt hat
mot döpta judars efterkommande, därför att "dopet
visserligen kan aftvå arfsynden, men icke göra en
jude till tysk". Antisemiterna åberopa alltid d:r
Rohlings i Prag skrift "Der talmudjude" (1871) såsom
sitt bästa bevismedel, ehuru skriftens osannfärdighet
är till fullo ådagalagd af Fr. Delitzsch. Hela
riktningen är en sjuklig utväxt på vår tids kultur.
E. EBG.
Antisemitismens uppkomst i Tyskland sammanhänger
med den osunda spekulation och de svindlerier, som
åtföljde det finansiella och industriella lifvets
raska uppblomstring efter fransk-tyska kriget. Den
nationalliberale politikern Lasker, själf jude,
fäste uppmärksamheten på dessa förhållanden och
afslöjade i ett tal på tyska riksdagen (febr. 1873)
en hel rad bolagssvindlerier, i hvilka en mängd
judiska finansmän voro invecklade. Midt under den
upphetsning dessa skandaler väckt utkom journalisten
Wilh. Marr’s broschyr Der sieg des judenthums über
das germanenthum (Bern 1873), hvilken med stöd af
Hegels nationalitetsteorier gaf det gamla judehatet
en pseudo-vetenskaplig grundval. En ny sensationell
stridsskrift mot de judiske finansmännen, Der börsen-
und gründungsschwindel in Berlin und in Deutschland (4
uppl., 2 bd, 1876–77), af O. Glogau, väckte oerhördt
uppseende, och sedan följde en häftig broschyr-
och tidningskamp, utan att rörelsen dock förr än
1879 öfvergick från litterär till rent politisk
agitation. Detta skedde i samband med brytningen
mellan Bismarck och det nationalliberala partiet
samt rikskanslerens närmande till centern och de
konservative. Den antisemitiska agitationens ledare
blef den konservative hofpredikanten Stöcker, hvilken
som målsman för den kristliga socialismen redan i
sept. 1878 uppträdt mot den judiska bourgeoisien. Enär
hans angrepp riktades mot den judiska liberalismen
(den liberala och radikala pressen behärskades
till stor del af judarna), vann han understöd af de
konservative samt till stor del äfven af de judiske
liberalernas katolskt ultramontana motståndare från
kulturkampens dagar. Äfven ansedda vetenskapsmän,
såsom nationalekonomen A. Wagner, historikern
H. v. Treitschke och filosofen E. v. Hartmann,
uppträdde mot judarna, hvilka emellertid från liberalt
håll fingo talangfulla försvarare, bl. a. Mommsen. En
antisemitliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
