Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apati, frihet från sinnesrörelse (affekt), sinneslugn - Apatin, köping i ungerska komitatet Bács-Bodrog - Apatit Werner, miner., kristalliserar i hexagonala prismor - Apatsjerna. Se Apacherna - Apaturierna, en årlig fest hos forntidens atenare - Apavatn (Apsjön), en insjö på södra Island - A. p. C. eller A. p. C. n., förkortn. för Anno post Christum natum (lat.) - Apebrödsträdet, bot. Se Adansonia - Apeiron (grek.), "det oändliga", Anaximandros’ beteckning för alltings urämne - Apel (Äppleträd), Pyrus malus, bot., af nat. fam. Rosaceæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Apati (grek. apatheia, af nekande a och pathos,
sinnesrörelse), frihet från sinnesrörelse (affekt),
sinneslugn. Apati var det sedliga idealet för
cynikerna och stoikerna. Den stoiske vise skulle ej
låta leda sig af känslor; han borde därför icke låta
dem taga den våldsamma formen af sinnesrörelser,
utan genom insikten om att njutningen ej är något
i och för sig godt, smärtan ej något i och för
sig ondt, behärska dem och i stället låta leda sig
blott af sitt förnuft. Detta var enligt stoikerna
den sedliga apatien. – I hvardagligt språkbruk
användes uttrycket apati äfven i en annan bemärkelse,
betecknande känslolöshet och likgiltighet, ofta
en följd af föregående häftig sinnesrörelse eller
öfveransträngning. I denna betydelse innebär ej
apatien sedlig styrka, utan är ett svaghetstillstånd
hos känsla och vilja.
S-E.
Apatin, köping i ungerska komitatet Bács-Bodrog,
vid Donau. 13,000 inv. (1901), de fleste tyskar.
Sidenväfverier.
Apatit Werner (af grek. apataein, bedraga; mineralet
förväxlades nämligen länge med fluorit, akvamarin
o. s. v.), miner., kristalliserar i hexagonala
prismor, färglösa eller af hvit, grå, grön, röd, blå
eller gul färg med glas- eller fettgläns. Kemisk
sammansättning: apatiten antages bestå af två
substanser, fluorapatit och klorapatit, Ca5 P3 O12
(Fl, Cl) = 50 % kalk, 42,3 % fosforsyreanhydrid,
7,7 % fluorkalcium (i klorapatiten ersatt af
klorkalcium). Eg. vikt = 3,16–3,22. Mineralet
utvecklar vid uppvärmning ett vackert fosforescerande
ljus. Det är under form af långa fina nålar
eller korta pelare vanligt i kristalliniska
bergarter, granit, diorit, diabas, gabbro,
basalt, glimmerskiffer o. s. v., samt på gångar
och lager, t. ex. vid Grängesberg och Gällivare.
A. HNG.
Apatitens tekniska betydelse härleder sig från dess
höga fosforsyrehalt, hvilken har gifvit densamma
användning dels såsom råämne för beredning af
konstgödningsämne, dels inom metallurgien. Som
bekant är det genom vittring af apatit som åkerjorden
erhållit den halt af fosforsyra, som är nödvändig för
växternas näring. I apatiten förekommer fosforsyran
i form af trebasiskt fosfat samt kan i denna
form ej lösas i marken, och bilda växtnäring:
Behandlas däremot apatiten med svafvelsyra (se
Superfosfat), erhålles enbasiskt fosfat samt
fri fosforsyra, hvilka lätt lösas och upptagas
af växterna. Det är hufvudsakligen på tvenne
ställen som apatiten förekommer utan främmande
inblandningar i så stor mängd, att den är brytvärd
för superfosfatfabrikation, näml. dels i Canada,
i provinserna Ontario och Quebec, där 30,000 tons
årligen brytas, dels vid Ödegården i Norge, hvars
årliga produktion är 8,000–10,000 tons. – I Sverige
förekommer apatiten som gångart i järnmalmslagren
vid Grängesberg och Gällivare, och denna apatithalt
gör dessa malmer fosforrika (ända upp till 2 à 3 %
fosfor) och sålunda begärliga för framställning af
tackjärn för basisk bessemerfärskning. Vid denna
stålframställningsprocess ingår fosforn i slaggen,
som genom lämplig kalktillsats göres fyrbasisk. Denna
slagg, innehållande sålunda fyrbasiskt fosfat,
hvilket är lösligt af markens syror, är ett viktigt
gödningsämne under namn af tomasslagg. – Då det genom
den s. k. apatitkommissionens undersökningar 1890
visat sig, att i Sverige apatiten icke förefanns i
större kvantitet i annan form än intimt blandad med
magnetit, gjordes
försök att skilja den från järnmalmen och
öfverföra densamma till gödningsämne. Den mest
lyckade uppfinningen gjordes af prof. J. Wiborgh,
som fann, att om apatiten efter finmalning och
magnetisk separering från järnmalmen uppblandades
med soda, behöfdes ej högre värme än 900–1,000°,
för att den skulle förena sig med alkalierna i
sodan till fyrbasiskt lösligt fosfat. Enligt denna
princip upprättades en fabrik å Svartön vid Luleå
för fabrikation af s. k. wiborghsfosfat, hvilket i
halt af löslig fosforsyra visade sig kunna täfla med
superfosfat. Fabriken upphörde dock år 1903 med sin
verksamhet.
G. D.
Apatsjerna. Se Apacherna.
Apaturierna, en årlig fest hos forntidens atenare
och andra greker af den joniska stammen. Vid denna
fest hade familjefäderna att inför medlemmarna af
sitt släktförband (fratria) anmäla sina under året
födda barn (enligt en annan notis de barn, som uppnått
tre eller fyra års ålder) för att, sedan dessas äkta
härkomst blifvit tillbörligen styrkt, få dem införda i
fratriens matrikel. För hvarje sådant inregistreradt
barn offrades ett får eller en get. Om från något håll
protest inlades mot barnets äkta härkomst, hänsköts
denna fråga till fratererna, genom hvilkas dom äfven
de, som obehörigen vunnit inträde i fratrien, kunde
därifrån uteslutas. Platon förtäljer, att vid samma
tillfälle hållits ett slags examen med de barn,
som uppnått skolåldern. I Aten firades apaturierna
i månaden pyanepsion (okt.-nov.) och räckte i tre
(eller fyra) dagar.
A. M. A.
Apavatn (Apsjön), en ganska stor insjö på
södra Island, icke långt från Geysir.
A. p. C. eller A. p. C. n., förkortn. för Anno post
Christum natum (lat.), året (det och det) efter Kristi
födelse.
Apebrödsträdet, bot. Se Adansonia.
Apeiron (grek.), "det oändliga", Anaximandros’
beteckning för alltings urämne.
Apel (Äppleträd), Pyrus malus, bot., af
nat. fam. Rosaceæ, torde få anses såsom till
utseendet allmänt bekant. Vi påminna endast om
dess yfviga rundade krona – hos detta liksom hos
körsbärsträdet, plommonträdet m. fl., har man
anmärkt en egendomlig likhet i form mellan trädet
själf och dess frukt –, dess för ett träd i vårt
klimat ovanligt stora och väl utbildade, reguljära,
efter 5-talet bildade blommor, hvilka, ordnade i
små flockar, under senvåren nästan täcka kvistarna,
dess lätt affallande, på insidan hvita, på utsidan
i rosenrödt dragande kronblad, slutligen det för
trädet egendomligaste, de rundade, vid basen intryckta
äpplena, vanligen, ehuru ej alldeles riktigt, ansedda
som frukter. Den egentliga frukten är nämligen det
s. k. kärnhuset, hvilket är bildadt af 5 stjärnlikt
ordnade, något sammanvuxna rum med pergamentartade,
tunna väggar. Detta kärnhus är insänkt uti och
sammanväxt med fruktfästet, som bildar äpplets köttiga
hufvudmassa. I spetsen visar detta en liten urnelik
fördjupning, som i kanten bär de vissnade foderbladen,
i bottnen ståndarna och stiften. Äpplet är alltså en
s. k. falsk frukt. – Ehuru äfven veden af apeln för
sin styrka och hårdhet med rätta skattas högt som
virke, är det dock naturligtvis egentligen äpplena,
som ge trädet dess betydelse. De bättre äppelsorterna
äro också att räkna bland de ädlaste frukter naturen
skänker oss. Det är fördenskull ej underligt, att
äpplet varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
