Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apollodoros. 2. Grekisk komediförfattare från Karystos - Apollodoros. 3. A. från Aten - Apollodoros. 4. A. från Damaskos - Apollo-fjäril, Parnassius Apollo, zool. - Apollon, grek. rom. myt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komediförfattare omtalas äfven en A. från Gela på Sicilien,
hvilken af några anses vara identisk med den ofvannämnde.
A. M. A.
3. A. från Aten, forngrekisk författare, omkr.
140 f. Kr., idkade dels filosofiska, dels grammatiska
studier, men är i synnerhet känd såsom en produktiv
skriftställare i mytologi och historia. Bland af honom
författade, men numera (på ringa fragment när)
förlorade skrifter, märkas en kommentar till den
homeriska skeppsförteckningen, ett arbete Om gudarna
och ett kronologiskt verk (chroniká), omfattande
tidrymden från Trojas förstöring till författarens egen
tid. Den honom tillskrifna Bibliotheke, en ännu till
största delen i behåll varande, i tre böcker affattad
systematisk samling af grekiska guda- och hjältesagor,
hvilken utgör en hufvudkälla för vår kännedom om
grekernas mytologi, röjer sig tydligt nog såsom
härrörande från en senare tid.
A. M. A.
4. A. från Damaskos, romersk arkitekt,
som 98–117 e. Kr. anlade det storartade Forum
trajanum i Rom, med den väldiga, praktfullt
utstyrda, femskeppiga Basilica ulpica,
biblioteken, triumfbågen och det af Hadrianus åt
Trajanus vigda templet. A., som för en kort tid
lyckades lyfta den romerska arkitekturen till en
icke anad höjd, utförde äfven ett annat storverk –
den bro, som Trajanus i Dacien lät slå öfver Donau.
Han föll sedermera i onåd, landsförvisades
och blef 129 på Hadrianus’ befallning dödad.
(O. G-G.)
Apollo-fjäril, Parnassius Apollo, zool., en
dagfjäril, hvars sammetssvarta, rödfläckiga larv lefver på
sedum-arter. Fjäriln flyger i maj–juli i södra och
mellersta Skandinaviens skogstrakter. Dess främre
vingar äro hvita med 5 svarta fläckar; de bakre
vingarna äro på öfre sidan försedda med två, på nedre
sidan med tre röda ögonfläckar.
F. A. S.*
Apollon (grek. Apollon, lat. Apollo), grek.
rom. myt., solljusets, det härliga, öfver allt vidrigt
och ondt segrande ljusets, gud, källan till allt skönt och
harmoniskt. Han står ganska nära Zeus, den strålande
himmelens gud, och Athene, den klara luftrymdens
gudinna. Hans urgamla, fullständiga namn är Foibos
Apollon (grek. Phoibos A.), den klare, lysande A. Ordet
Apollon är ännu ej tolkadt.
Apollon är son af Zeus och Leto (se d. o.), som
på ön Delos vid foten af berget Kynthos framfödde
tvillingarna Apollon och Artemis. Den nyfödde guden
griper strax efter båge och cittra och förkunnar
sig vilja för människorna uppenbara Zeus’ osvikliga
rådslut. Hans första bragd är nedläggandet af draken
Pyton, som härjade fälten kring Krisa i Fokis. Däraf
kallas han den pytiske. I samband härmed grundar han
sin helgedom i Delfi.
Hyperboréerna tänktes vara ett folk, som bodde i
höga norden, i saligt lugn och evigt ljus – en dunkel
kunskap om nordens ljusa sommarnätter. Hos dem hade
A. sitt egentliga hemvist. Till dem far han vid den
regniga årstidens ingång, och från dem återkommer han
vid naturlifvets återuppvaknande, buren på en svan,
ljusets strålande och sjungande fågel, eller en grip,
orientens guldvaktande sagodjur. Denna hans afresa
och återkomst firades högtidligt på Delos, i Delfi,
Miletos och Metapontion.
Andra sagor tala om Apollons herdelif. En gammal
hymn berättar, huru den nyfödde Hermes stjäl och
undandöljer gudarnas boskapshjordar, som A. vallar,
och huru slutligen försoningen mellan de
båda gudarna stadfästes därmed, att Hermes ger
A. en af ett sköldpaddskal förfärdigad cittra och
den senare sin tregreniga staf åt Hermes. Vi finna
vidare A. valla hjordar, som tillhörde konung
Admetos i Ferai. Jämväl skall han ha vaktat den
trojanske konungen Laomedons hjordar, medan Poseidon
uppbyggde Trojas murar. Då Laomedon förhöll dem båda
den utlofvade lönen, sände A. en förhärjande pest
öfver landet. Senare berättelser framställa dessa
tjänstevärf som en försoning.
A. egde ingen maka bland gudinnorna, men enligt myten
hade han flera barn med dödliga kvinnor; i synnerhet
ansågos siare, skalder och stamheroer i landskap,
där A:s dyrkan var utbredd, härstamma från honom.
Apollons dyrkan var icke uteslutande grekisk. I
trojanska kriget framställes han som trojanernas
gud och såsom fientlig mot grekerna. Under den
äldsta förhellenska tiden synas Lykien och Kreta
ha varit hufvudorterna för en Apollondyrkan,
som omfattat Egeiska hafvets kuster och öar. Den
attisk-joniska kulten fann tidigt sin medelpunkt
på ön Delos. Slutligen blef helgedomen i Delfi den
apollonska religionens medelpunkt. På mångfaldigt sätt
träder A. i förhållande till människolifvet. Han är 1)
Hjordarnas och betesmarkernas gud (A. nomios). Därmed
sammanhänga sagorna om hans eget herdelif. I andra
kulter framställes han som jägare, de vilda djurens
tämjare och de tamas beskyddare. – 2) Den manliga
ungdomens förebild och hägn. Dit hör A. patroos, de
Joniska folkafdelningarnas stamgud. I de gymnastiska
öfningsskolorna bildade A., Hermes och Herakles
en mycket vanlig grupp. Äfven i krig var A:s hjälp
särdeles verksam. – 3) Dödsguden, "fjärrskjutaren",
som "med sina milda pilar" plötsligt fäller
den blomstrande ungdomen, såsom markens blommor
plötsligt sänka sina hufvuden för solens brännande
strålar. Mot fiender är han fruktansvärd. Genom honom
föll Patroklos, i viss mening också Akilles, och Niobe
fick se sin talrika skara af blomstrande söner och
döttrar stupa för Apollons och Artemis’ pilar. – 4)
Den allt ondt afvärjande (A. alexikakos). Särskildt
var han vägarnas, gatornas och portarnas skyddande gud
(A. agyieus), och i allmänhet en välfärdens gud. – 5)
En människosinnet med hänförelsens allmakt gripande
gudom. Däri står han nära Dionysos. Den apollonska
entusiasmen framträder under tre arter. A. är
näml. a) tonkonstens och
sångens gud (A. musagetes, musernas
anförare). Alla apollonska fester voro rika på musikaliska
och lyriska öfningar, och Delos samt Delfi blefvo snart
till och med de viktigaste konstskolorna. De under
A:s hägn stiftade pytiska täflingsspelen omfattade
ursprungligen uteslutande musik. – b)
Siarekonstens gud. De äldsta apollonska oraklen
funnos i Mindre Asien. Jämväl i Grekland funnos
flera. Alla öfverstrålades de dock med tiden af det
berömda oraklet i Delfi (se d. o.), som var hela
Greklands religiösa medelpunkt och äfven rådfrågades
af fryger, lyder, etrusker och romare. Tillnamnet
Loxias, den dunkle, syftar på orakelsvarens ofta
dunkla utsaga. – c) Försoningens gud. A.,
som själf fått undergå en lång botgöring, är
gentemot hämndens dunkla makter (furierna, erinyerna)
en försonare och räddare (A. katharsios,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
