- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1227-1228

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostel - Apostel-orden. Se Apostlabröder - A posteriori, filos. - Apostill, tillägg till en urkund - Apostlabröder, Apostel-orden l. Apostolikernas sekt - Apostladagar och Apostlafester - Apostlafester. Se Apostladagar - Apostlagärningarna, lat. Acta apostolorum, den sista af Nya testamentets historiska böcker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den äldre kristna konsten afbildade apostlarna
med en bok i handen, hvarigenom de kunde skiljas
från profeterna, hvilka buro pergamentsrullar.
Småningom fingo emellertid apostlarna, ofta med
behållande af boken, hvar för sig karakteriserande
attribut, hvilka för de fleste hämtades ur legenderna
om deras dödssätt. Petrus afbildas med skallig
hjässa och en eller två nycklar (endast sällan med
det upp- och nedvända kors, på hvilket han dog),
Andreas med det liggande Andreaskorset Jakob d. ä.
med ett svärd, men oftare med hatt och pilgrimsstaf,
Johannes såsom ung med en kalk, ur hvilken en
orm slingrar sig upp (såsom evangelist igenkännes
han på örnen), Filippus med Antoniuskorset eller ock
en lång staf, som upptill slutar med ett kors,
Bartolomeus med en stor knif, men stundom äfven
med den af flådda huden öfver armen, Matteus med
en bila eller ett svärd eller en penningpung (såsom
evangelist har han till symbol en ängel); Tomas
har till attribut en lans eller ett vinkelmått, stundom
Marias från himmelen nedfallna gördel, Jakob d. y.
en klädesvalkarestång eller en klubba, någon gång en
vandringsstaf; Judas Taddeus afbildas med en
hillebard eller en klubba, Simon (Kananiten) med en såg.
Judas Iskariot framställes aldrig såsom ensam figur.
I hans ställe förekommer i sällsynta fall Mattias,
afbildad med en lans eller en yxa. Vanligast göres
apostlarnas tolftal fullt genom att till de elfva
förstnämnda medräkna Paulus, som afbildas med skallig
panna och ett eller tvenne svärd. Berömda plastiska
apostlaframställningar äro Peter Vischers
bronsstatyetter på Sebaldusmonumentet i Nürnberg
(fullbordadt 1519) samt Thorvaldsens statyer i
Vårfrukyrkan i Köpenhamn (se plansch).
(O. G-G.)

Apostel-orden. Se Apostlabröder.

A posteriori dat., med underförstådt parte, del),
filos., "från den senare delen", från följden, från
erfarenheten (nämligen den yttre). Adj. A posteriorisk.
Jfr A priori.

Apostill (mlat. apostillum), tillägg till en urkund,
ansökan eller annan dylik skrift; anmärkning eller
glossa i kanten af en skrift, postskriptum.

Apostlabröder, Apostel-orden l.
Apostolikernas sekt kallas ett i senare hälften
af 13:e årh. i Italien framträdande parti, som i
svärmisk-apokalyptisk anda sökte upprätta ett
kristligt ideallif af apostolisk fattigdom och med
underkastelse under Guds bud allena. Partiets hufvudman
var Gerhard Segarelli, handtverkare från Parma.
Sedan man nekat honom inträde i franciskanerorden,
uppträdde han på egen hand som botpredikant och
stiftade omkr. 1260 en förening af s. k.
apostlabröder. Dessa oorganiserade tiggarbröder, som
barhufvade och klädda i hvita mantlar vandrade
omkring och uppmuntrade till bot, leddes af den
praktiska världsförsakelsens intresse. Kyrkans dogmer
lämnades oantastade. Men sedan deras sekt drabbats
af flera påfliga förbud (1274, 1286 och 1290) och
därefter såsom kättersk förföljdes med inkvisitorisk
ifver, trädde de i kamp mot hela den bestående
kyrkan. Segarellis död på bålet (1300) gjorde dem
ännu hänsynslösare. Deras nye ledare, Dolcino,
en svärmisk fanatiker, utgaf sig för profet och
förklarade allt yttre kyrkoväsende hemfallet åt
undergång. Äfven äktenskapet borde upphäfvas och
ersättas af en fri andlig förbindelse mellan bägge
könen. Dolcino lyckades på kort tid vinna allt flere
anhängare, hvilka med vapen i hand försvarade sig
mot den korshär, som uppbådades mot dem. Slutligen
dukade de likväl under af hunger och umbäranden
lika mycket som för krigsmakt, och Dolcino själf fick
dela sin företrädares öde, i det äfven han måste
bestiga bålet, 1307. Sekten fortfor icke dess mindre
att ega bestånd ända till mot slutet af det 14:e årh.
Se Mosheim, "Versuch einer unparteiischen und
gründlichen ketzergeschichte" (1746).
J.H.B. (J.HDR.)

Apostladagar och Apostlafester kallas de
under den kristna kyrkans äldre tid och medeltid
inrättade högtider till apostlarnas ära. I de
protestantiska kyrkorna äro de afskaffade – i den
svenska kyrkan år 1741 och, sedan de 1743 åter
införts, 1772, då den helgdagsordning infördes,
som i allmänhet ännu är gällande. I den katolska
kyrkan firas numera endast Petrus’ och Paulus’ dag
af folket såsom egentlig helgdag; men prästerskapet
firar i sina böner och andaktsöfningar äfven de
öfriga. Apostlafesterna voro följande: 1) Petrus’
dödsdag, 29 juni (förut kallad Petrus’ och Paulus’
dag); 2) Petri cathedra ("Per i stolen" eller "Peter
katt"), 22 febr., till minne af hans föregifna
biskopsämbete i Antiokia i Syrien; katolikerna fira äfven
"Petrus’ stolfest i Rom" (Cathedra Petri Romæ,
fr. Chaire de S:t Pierre), 18 jan., till minne af
hans biskopsämbete i denna stad; 3) Petrus’ fängelse
(Petrus in vinculis, af svenska allmogen fordom
kallad "Per vinkels dag"), 1 aug., till minne af
hans fångenskap (Ap. G. 12); 4) Andreas’
dödsdag, 30 nov.; 5) Jakob den äldres dag, 25 juli;
6) Johannes’ dag, 27 dec. (3 :e dag jul); 7) Filippus’
och Jakob den yngres dag, 1 maj; 8) Bartolomeus’ dag,
24 aug.; 9) Matteus’ dag, 21 sept.; 10) Tomas’ dag,
21 dec.; 11) Judas’ (Taddeus’) och Simons (Kananitens)
dag, 28 okt.; 12) Mattias’ dag, 24 febr.; 13) Paulus’
omvändelsedag, 25 jan.
E. J. Ö. (J.HDR.)

Apostlafester. Se Apostladagar.

Apostlagärningarna, lat. Acta apostolorum, den
sista af Nya testamentets historiska böcker, är
författad af Lukas och utgör en fortsättning af
hans evangelium. Den är liksom detta ställd till en
viss Theofilos. Enligt den vanliga uppgiften, hvars
riktighet dock ej är fullt bevisad, skrefs denna
bok i Rom (enligt andra i Filippi, Alexandria eller
Antiokia) omkr. år 64, troligen dock först i slutet
af 70-talet. Boken, som innehåller en framställning
af den kristna församlingens grundläggning och första
öden samt kristendomens utbredning intill Paulus’
första ankomst till Rom (möjligen på våren år 62),
sysselsätter sig hufvudsakligen med Petrus (i den
förra hälften, kap. 1–12) och Paulus (kap. 13
ff.). De öfrige apostlarnas verksamhet omtalas
högst obetydligt. Såsom källor torde Lukas hafva
begagnat dels muntliga sägner, dels skriftliga
uppteckningar. Dessutom stod han i nära förbindelse
med Paulus och hade, såsom deltagare i flere af
dennes resor, själf upplefvat en stor del af de
tilldragelser han skildrar. Innehållet vittnar om
samvetsgrann forskning, framställningen är klar och
liflig, och språket, likasom det i Lukas’ evangelium,
det mest klassiska i Nya testamentet. Men texten
är mera fördärf vad än i någon annan nytestamentlig
bok. Apostlagärningarnas äkthet bestyrkes genom många
vittnesbörd af de äldste kyrkofäderna och har varit
föga bestridd. Tübingenskolan ansåg dock boken vara
en i 2:a årh. författad tendensskrift för att utplåna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free