- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1423-1424

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfsordning, jur. - Arfspastorat - Arfsrätt, jur. - Arfsskatt, finansv.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afkomlingar testamentsvis insätta någon till sin
arfvinge. Allenast den närmaste genom man besläktade
arfvingen (proximus agnatus) hade för öfrigt dylik
arfsrätt, så att, om han afböjde arfvet, annan
frände ej inträdde i hans ställe. Den senromerska
arfsordningen omfattade visserligen släktmedlemmar
i allmänhet, men hade också utsträckt användningen af
istadarätten, nämligen så, att jämte lefvande syskon
aflidet syskons barn togo arf.

De romerska grundsatserna vunno tidigt insteg i den
germanska rätten och möta bl. a. redan i några af de
svenska landskapslagarna, särskildt i Upplandslagen. I
den nu gällande rätten har man dock här och hvar
gått vidare och på romersk grund i allo genomfört det
s. k. parentelsystemet. Enligt detsamma kallas, allt
under tillämpning af istadarätten, till arfvet först
den dödes egen parentel, d. v. s. de, som härstamma
från honom (första parentelen), därefter, om sådana ej
finnas, hans föräldrar och deras afkomlingar (andra
parentelen), därnäst hans far- och morföräldrar
och deras afkomlingar (tredje parentelen) och så
vidare allt framgent. Af denna natur är arfsordningen
jämlikt österrikisk, dansk, norsk och tysk rätt samt
i några schweiziska lagböcker. Vanligen hör till
detta system en begränsning i arfsordningen, så att
ej huru aflägsen skyldskap som helst grundlägger
arfsanspråk. Den tyska rätten känner dock icke
dylik begränsning, hvaremot den franska rätten,
som i hufvudsak bibehållit gradualsystemet,
innehåller föreskrift därom. Till undvikande af
arfvets alltför stora särdelning tillämpar från och
med fjärde parentelen för öfrigt tysk rätt på det sätt
gradualprincipen, att inom hvarje särskild parentel
närmare led utesluter fjärmare.

Hvarest gradualprincipen alltjämt råder, kommer
den för öfrigt i användning först i andra hand. Den
svenska arfsordningen har sålunda följande utseende:
1) bröstarfvingar (descendenter), d. v. s. barn
och deras afkomlingar med arfvets fördelning efter
hufvudtalet mellan lefvande barn och sådana döda,
som hafva afkomlingar i lifvet och med fördelning af
dödt barns arfslott efter samma grund mellan dess
barn och så vidare; 2) bakarfvingar (ascendenter)
i första led, d. v. s. föräldrar, och sidoarfvingar
(kollateraler) i första sidolinjen, d. v. s. syskon
och deras afkomlingar på det sätt att, om båda
föräldrarna lefva, dessa taga hela arfvet till lika
andelar, att vid enderas eller bådas död syskon
och deras afkomlingar njuta den eller de sålunda
lediga lotterna och sinsemellan dela på sätt om
bröstarfvingar anmärkts och att, då syskon eller deras
afkomlingar ej finnas och allenast en af föräldrarna
lefver, allt går till denne; 3) närmaste arfvinge
efter ledberäkning, under iakttagande, dels att vid
lika närhet i led sidoarfvinge går före bakarfvinge
och sidoarfvinge, som har närmare gemensam stam med
den aflidne, före sidoarfvinge, som har med denne
fjärmare, och dels att, då jämväl med dessa regler
flera närmaste arfvingar finnas, arfvet först delas
uppåt till lika andelar på fader och moder och så allt
vidare bakåt i släkten, ända till dess man hinner fram
till arfvingarna eller de gemensamma stammarna för
dem och arflåtaren (linjargrundsatsen), och vid
sidoarf därefter hvarje stamfaders eller stammoders
lott fördelas nedåt efter de med afseende å arftagande
af derna (stirpalgrundsatsen). Alla dessa närmare
bröstarfvingar och i första sidolinjen skildrade
grunbestämningar till ordnande af förhållandena
mellan arfvingar i lika led innebära tillämpning
af istada- och parentelsystemets princip – linjar-
och stirpalreglerna visserligen allenast till
afgörande af arfsdelningen. Så är äfven händelsen med
föreskriften, att halfskylda, d. v. s. sidoförvanter,
som med arflåtaren hafva gemensamma allenast
stamfader eller stammoder, men ej båda delarna,
blott ega att taga del i hvad som skulle hafva
tillskiftats respektive stamfadern eller stammodern
såsom arfvinge.

Begränsning af arfsordningen till viss parentel
eller led förekommer icke i svensk rätt. Okänd är
också den efter romersk rätt eljest i allmänhet
införda arfsrätten för efterlefvande maka. En
ersättning erbjuder dess rätt till fördel af bo
oskifto. Giftorätten var för öfrigt från början en
hustruns arfsrätt i mannens dödsbo. Lagrum: Ä. B. 1–3,
jämförda med G. B. 10 §§ 1 och 2 samt 17 § 1. Se
Arfsrätt, Arfvinge och Testamente. Litt.:
Winroth, "Om arfvingarnes ansvarighet för
arflåtarens förbindelser" (1879), s. 37–65 och 84–110.
A. W.

Arfspastorat, pastorat, där kyrkoherdebeställningen
företrädesvis tillkommer medlem af en viss släkt, om
han eljest är kompetent till dess erhållande. Sådana
finnas numera ej i Sverige, sedan det sista, Vessige i
Göteborgs stift, blifvit af k. m:t år 1900 förklaradt
rätteligen vara konsistoriellt.

Arfsrätt, jur., i lag bestämd rätt till död mans
kvarlåtenskap på grund af blodsförvantskap. Svågerlag
grundlägger således ej arfsrätt, hvarförutom enligt
ännu gällande svensk rätt principiellt härifrån
äro uteslutna sådana skyldemän, som i oäkta börd
härstamma från den döde eller en deras gemensamme
stamfader eller stammoder. Andra utlänningar
än bröstarfvingar förvägrar ytterligare svensk
lag rätt att taga arf, i mån som i deras hemland
svensk man icke eger motsvarande förmån. Allmänt
villkor för arfsrätt är dessutom att finnas i
lifvet vid arflåtarens frånfälle, dock att dels
villkoret uppfylles af foster, som senare framfödes
med lif eller i moderlifvet förgöres genom våld,
som den aflidne faderns öfriga arfvingar öfva mot
modern, och dels att, då två dräpt hvarandra,
men den ene därvid handlat i nödvärn, han ärfver
den andre, fastän den senare lefvat längre. –
Samhällsförhållandenas utveckling har föranledt,
att arfsrätt för aflägsnare skyldemän ej längre
uppbäres af det allmänna rättsmedvetandet och
att därför ock dels arfsordningen begränsats och
dels band på testamentsfriheten ej längre lägges
annat än till förmån för synnerligen närstående –
i svensk rätt allenast bröstarfvingar. Lagrum:
Ä. B. 4 och 5, 6 §§ 2 och 6 samt 15 §§ 1 och 2. Se
Arflös, Arfsförening, Arfsordning, Arfvejord,
Arfvinge, Oäkta barn
och Testamente. Om
arfsrätten till Sveriges krona se Tronföljd.
A. W.

Arfsskatt, finansv., skatt på öfvergång af egendom
eller förmögenhet till följd af dödsfall. Denna
skatt, som förekommer i de flesta stater, har
vanligen formen af en skatt å hvarje särskild
arfs- eller testamentslott (arfsskatt i egentlig
bemärkelse
). Endast undantagsvis är skatten lagd på
kvarlåtenskapen i dess helhet. Skatteprocenten är i
allmänhet beroende af skyldskapsförhållandet till den
aflidne, så att den är högre för aflägsnare skyldemän
än för närmare; descendenter och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0780.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free