Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfsynd (lat. peccatum hereditarium), teol. - Arfve, bot. Se Arv - Arfwedsson. 1. Karl Kristoffer A. - Arfwedsson. 2. Johan August A. - Arfwedsson. 3. Karl David A. - Arfvedsonit Brooke, miner. - Arfvejord, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(peccatum habituale), har gått i arf på alla
naturligen födda, och detta med en fallen natur
förenade, syndiga och från Gud bortvända tillstånd
är arfsynden. Från denna synd renas människan genom
döpelsen, ty genom densamma erhåller själen på
grund af Kristi förtjänst den heliggörande nåden,
barnaskap hos Gud och arfsrätt till himmelen. Den
onda begärelsen däremot och kroppens död äro
arfsyndens följder, hvilka förblifva äfven hos de
döpte. Arfsyndens till utseendet djupgående verkningar
hafva dock icke, enligt den katolska teologien,
såsom hos Augustinus gjort den rent naturliga
människan fullkomligt oduglig att välja det goda,
fastän hennes natur blifvit försvagad genom de sin
tygel beröfvade drifterna.
Mot pelagianska och semipelagianska inflytelser har
den reformatoriska teologien, framför allt Luther,
intagit en fast position. Reformationen eger sitt
upphof ur en djupgående insikt om syndens makt och har
i sin teologiska spekulation och bekännelsebildning
gifvit klart uttryck häråt (t. ex. Augsb. bek. art. 2;
Apol. art. 1; Konkord.-form. 1; Heidelb. kat. 7 och 8
m. fl.). I likhet med de flesta kyrkliga grundläror
blef äfven arfsyndsläran utsatt för en skarp kritik
af socinianismen och upplysningstidens rationalistiska
teologi, hvars längst gående representanter stämplade
hela läran såsom mörkt vanvett och ett fördärf
för sann sedlighet. Men det moraliska allvaret hos
senare tiders teologiska riktningar har längesedan
öfvervunnit upplysningsrationalismens ytlighet, och
nutida insikter om den oerhördt ingripande makt, som
ärftligheten eger inom alla mänskliga lifsområden, ha
gifvit ökadt stöd åt den kyrkliga arfsyndsläran. Inom
den nyaste teologien har särskildt Ritschl kritiskt
vändt sig mot denna dogm, men hans kritik har bemötts
af den konfessionella riktningens målsmän, hvilka
dock i ett och annat modifierat den gammallutherska
uppfattningen af arfsynden. Litt.: Julius Müller,
"Die christliche lehre von der sünde" (1858),
Fr. Franck, "System der christlichen wahrheit" (3:e
uppl. 1893–94), A. Ritschl, "Die christliche lehre
von der rechtfertigung und versöhnung" (1882–83),
W. Maurenbrecher, "Tridentiner konsil" (III, "Die
lehre von der erbsünde und rechtfertigung", 1890),
Hj. Danell, "A. Ritschls lära om synden" (1892),
samt dogmatiska arbeten och läroböcker af Thomasius,
Philippi, v. Oettinger och Luthardt.
J. HDR.
Arfve, bot. Se Arv.
Arfwedson. 1. Karl Kristoffer A., köpman, f. 1735
i Stockholm, inträdde 1750 på sin faders kontor
och sändes 1762 till England, där han genom ett
års vistelse ytterligare ökade sina kunskaper
i handelsväsendet. Några år efter sin hemkomst
började han affärer för egen räkning och ingick
bolag med sin släkting Anders Tottie under firman
Tottie & Arfwedson, som genom omsorgsfull och
förträfflig ledning snart vann stort och berättigadt
förtroende. Hans stora duglighet togs ofta i anspråk
för offentliga värf. Sålunda blef A. tidigt direktör
i Västindiska kompaniet, sedermera direktör i
styrelsen öfver generaldiskontverket, fullmäktig
i general-tull-arrende-societeten, medlem af
sjöförsäkrings-öfverrätten o. s. v. Han kallades till
ledamot af Vetenskapsakademien 1786 och fick fullmakt
som kommerseråd 1789. Död 1826. – Se lefnadsteckning
öfver A. i Vetenskapsakademiens handlingar (1826).
2. Johan August A., den förres brorson, kemist,
f. 1792 på Skagerholms bruk i Finnerödja socken,
Skaraborgs län. Efter studier i Uppsala aflade han
bergsexamen och fick anställning som kanslist i
bergskollegium. Där egnade han sig under Berzelius’
ledning med mycken ifver åt kemiska forskningar och
upptäckte 1817, vid analys af några mineral från Utö
järngrufvor, oxiden till ett förut okändt grundämne,
litium. Efter en 1818–19, delvis i sällskap med
Berzelius, företagen resa i England, Frankrike och
Tyskland, invaldes han af franska vetenskapsakademien
till korresponderande ledamot. A. är författare
till flere värdefulla afhandlingar, dels af kemiskt,
dels af mineralanalytiskt innehåll, hvilka finnas
införda i Vetenskapsakademiens handlingar samt i de
af Hisinger, Berzelius m. fl. utgifna "Afhandlingar
i fysik, kemi och mineralogi". Sedan A. genom arf
kommit i besittning af en betydande förmögenhet,
tillbragte han de sista 20 åren af sitt lif på sin
egendom Hedensö i Södermanland, där han inrättade
ett kemiskt laboratorium. Till följd af vidlyftiga
ekonomiska bestyr snart tvungen att åsidosätta
sina vetenskapliga forskningar, följde han dock
alltjämt med intresse vetenskapens framsteg och
stod fortfarande i liflig brefväxling med Berzelius.
Led. af Vet.-akad. 1821. Död 1841. Efter A.
har det grönländska mineralet "arfvedsonit"
blifvit uppkalladt. – Se lefnadsteckning öfver
A. i Vetenskapsakademiens handlingar (1841).
P. T. C.*
3. Karl David A., den förstnämndes sonson, köpman,
skriftställare, f. 1806, d. 1881 i Wiesbaden,
egnade sig tidigt åt köpmansyrket, företog
för sin praktiska utbildning resor i Europa och
Amerika samt öfvertog efter sin faders död, 1861,
ledningen af huset Tottie & Arfwedsons affärer.
Kort därefter upplöste han dock firman för att lefva
som privatman. – A. författade reseskildringar och
romaner, bland hvilka må nämnas: Spionen i
den förnäma verlden i Stockholm. Eller en
och annan upptäckt om höga narrar, främmande
äfventyrerskor och inhemska skojare. Af en
roturier. Första akten. (2 uppl. 1831), Femton månader
af en ung schweitzares lefnad eller resor i
Skottland, England, Irland, Belgien, Rehntrakterna och
Schweitz 1830, 1831 (1832); Förenta staterna och
Kanada (1835; utkom först på engelska under titeln
"The United states and Canada", 1834); Scener i
Nord-Amerika (1836); Minnen från Europa och Amerika
(1837); Konung Carl XI och hans gunstlingar (1845);
Vadstena kloster (1848) och 1848 och 1868, eller två
år af en stormig lefnad (1871).
Arfvedsonit Brooke, miner., en först på Grönland
funnen järnhaltig hornbländevarietet, som
kristalliserar i långsträckta, svarta, pelarformiga kristaller
efter monoklina systemet. Har uppkallats efter J. A.
Arfwedson (se d. o.). Nyligen beskrifven af Brögger
ur augitsyenitisk bergart från Eker (Norge).
A. HNG.
Arfvejord, jur., fast egendom på landet,
förvärfvad genom arf, i motsats till aflingejord. I
förfoganderätten öfver sådan egendom var innehafvaren
tidigare inskränkt, så att före K. F. 21 dec. 1857
han bl. a. ej kunde borttestamentera densamma eller
gåfvovis därtill förläna mera än nyttjanderätt
på sin eller gåfvotagarens lifstid, och före
K. F. 22 dec. 1863 afhändelse af egendomen gaf
hans arfvingar inom bördslederna rätt att lösa till
sig egendomen. Äfven på detta sätt fången jord var
underkastad arfvejordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
