- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1465-1466

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ariosto, Lodovico - Ariovistus l. Ariovist, en på Cæsars tid lefvande mäktig germansk (svebisk) konung - Arisj l. Kalat el-Arisj, stad i nedre Egypten - Ariska folk. Se Arier - Ariska språk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppträdande vid stormningen af Paris. Upphöjda karaktärer
såsom hos Homeros eller i Nibelungenlied söker man
i detta epos merendels fåfängt: därtill svänger här
den yra fé, som heter Slump, alltför godtyckligt
sin trollspira öfver ostadiga människobarn; men i
ersättning får man gratiös skälmaktighet, outtömlig
uppfinning, frisk kolorit och stansernas melodiska
fägring. Och på sådant sätt blifver genom fantasiens
yppighet den ytlige Ariosto, näst den djupe Dante,
Italiens störste skald.

Orlando furioso är af Karl A. Kullberg öfverflyttad på
svenska ("Den rasande Roland", I–IV, 1865–70). Af de
många italienska upplagorna äro att nämna de af Morali
(Milano 1818), Casella (Florens 1877) och Picciola
(Florens 1885).

A., som öfversatte en af Plautus’ och två af
Terentius’ komedier, utmärkte sig äfven såsom
komediförfattare. Starkt påverkad af de nämnde
romerske skriftställarna, diktade han sina fyra
lustspel: La cassaria, I suppositi, La lena, Il
negromante
samt början till ett femte, La scolastica,
som fulländades af hans broder Gabriel. Innehållet
är, i öfverensstämmelse med tidens dramatiska smak,
slipprigt; men behandlingen saknar ingalunda komisk
styrka, om också komisk enhet. Metern, förträfflig
såsom vanligt hos A., består af elfvastafviga
verser, ändande med en daktyl, således med ett
"glidande" slut, och därför kallade "endecasillabi
sdruccioli". Jfr biografier öfver A. af Cappelli, i
"Lettere di Lod. A." (3:e uppl. 1887), och G. Campori,
"Notizie per la vita di L. A." (3:e uppl. 1896).
C. D. W.

Ariovistus l. Ariovist, en på Cæsars tid lefvande
mäktig germansk (svebisk) konung, som sökte grunda
ett eget välde i Gallien, därvid gynnad af de
galliska folkens inbördes tvister. Af sekvanerna (i
Franche-Comté) omkr. år 72 f. Kr. kallad till hjälp
mot hæduerna (mellan Loire och Saône), besegrade han
dessa efter långvariga strider och fattade därefter
själf fast fot i Gallien (i nordvästra Elsass),
ständigt förstärkande sin här med nya germanska
skaror. Men hæduerna sökte hjälp hos Cæsar, som
vid denna tid hade befälet i prov. Gallia narbonensis
(nuv. Provence, Dauphiné och Languedoc). Han efterkom
deras önskan och tågade mot Vesontio (Besançon),
sekvanernas hufvudstad, som besattes. Efter en
fruktlös underhandling mellan de båda härförarna,
hvarvid A. öfvermodigt tillbakavisade Cæsars
fordringar, kom det till en afgörande drabbning (i
öfre Elsass), hvarvid germanernas råa tapperhet dukade
under för romersk krigskonst (58 f. Kr.). A. själf
lyckades med knapp nöd rädda sig i en båt öfver Rhen,
och hans båda hustrur omkommo under flykten. Sannolikt
afled A. kort efter denna drabbning. Gallien
var emellertid för långliga tider räddadt från
germanernas välde. Litt.: Cæsars "Bellum gallicum"
(I: 30 ff.).
S. F. H.
(H. SGN.)

Arisj l. Kalat el-Arisj, stad i nedre Egypten,
gränsstad mot Syrien, skild från Medelhafvet genom
en lång rad af dyner. Omkr. 1,000 inv. Där låg
fordom Rhinocolura, under faraonerna en beryktad
förvisningsort.

Ariska folk. Se Arier.

Ariska språk, benämning dels (föråldradt och sällsynt)
på alla till den indoeuropeiska språkstammen
hörande språk, dels (och allmännast) på de språk,
som sammanfattas under den indoiranska språkfamiljen.
Den ariska familjen består af tvenne grenar:
den indiska och den iranska.

I. Den indiska omfattar de språk af indoeuropeiskt
ursprung, som talats eller talas af folk, hvilka
bott eller bo på den västra indiska halfön eller
därifrån koloniserade områden: Ceylon, delar af östra
indiska halfön o.s.v. Hit hörande språk äro i olika
perioder af språkutveckling följande:
1. Fornindiska l. sanskrit i vidsträckt bemärkelse.
Säkerligen var fornindiskan uppdelad i lokalt skilda
dialekter; men dessa framträda icke med någon större
tydlighet i minnesmärkena. Äfven i fråga om fornindiskan
urskiljer man företrädesvis kronologiskt skilda
stadier, nämligen det vediska, episka och klassiska
(äfven kalladt sanskrit i inskränkt bemärkelse), om
också för hvart och ett af dessa stadier ursprungliga
lokalt skilda dialekter ligga till grund.
– 2. Medelindiska l. prakrit i vidsträckt
bemärkelse
, omfattande ett stort antal såväl lokalt
som kronologiskt skilda dialekter, utvecklade ur
det fornindiska stadiet under stark förändring
af det äldre såväl ljud- som formsystemet. Äldre
prakritiska dialektstadier representeras genom pali,
hvarpå de sydliga buddisternas heliga skrifter äro
affattade, och de äldre eller Açoka-inskrifternas
språk. Från senare utvecklingsskeden föreligga
prakritdialekter i inskränkt bemärkelse, såsom
çauraseni, den vanliga prosa-prakrit i dramerna,
maharastri, dramernas vers-prakrit och för öfrigt
den medelindiska periodens allmänna prakritiska
litteraturspråk, magadhi, samt flera mera som
lägre folkdialekter ansedda språk, som dock stundom
användes för litterärt bruk, t. ex. paiçaci (piçaca-
l. demon-språk) o.s.v. – 3. Nyindiska, omfattande
ett större antal moderna indiska språk, som utvecklats
ur äldre prakritdialekter, till dels så, att man
direkt kan påvisa proveniensen, t. ex. marathi ur
maharastri. De mera betydande äro dessutom hindi
(hvaraf hindustani l. urdu är en med en mängd
arabiska och persiska element uppblandad afart),
bengali, uriya, guzerati, sindhi, panjabi, kaçmiri,
hvart och ett splittradt i ett större eller mindre
antal dialekter. Från en dylik (nordvästindisk)
dialekt härstammar zigenarnas språk. Dessa hafva
i jämförelsevis sen tid (måhända dock redan under
medeltiden) i smärre spridda stammar utvandrat från
Indien.

II. Den iranska grenen omfattar likaledes urspr.
ett större antal lokalt skilda språk, som till dels
blott finnas bevarade i moderna idiom. – 1. Inom det
forniranska stadiet känna vi företrädesvis tvenne
språk (eller språkgrupper): a) avestiska, förr äfven
kalladt fornbaktriska eller zend, hvarpå Avesta,
Zoroastriernas (parsernas) heliga skrifter, äro
affattade; torde hafva sin tillnärmelsevis direkta
utveckling i den moderna afganskan (se nedan);
b)fornpersiska, det persiska hofvets kanslispråk,
bevaradt i kilinskrifter från Dareios I (521–485)
till Artaxerxes Ochos (359–338). – 2. Medeliranska
stadiet föreligger i det s. k. medelpersiska
skriftspråket eller pehlevi, d.v.s. det ursprungliga
parthiska språket, som närmast hänger tillsammans med
fornpersiskan. Ur pehlevi härstammar den sasanidiska
persiskan (pazend, parsi). – 3. Till det nyiranska
stadiet räkna vi nypersiskan med flera munarter
(gilani m. fl.). Andra nyiranska språk äro afganskan
l. pastu, som närmare torde höra tillsammans med
avestiskan, belutsjiskan l. baluci (i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0801.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free