- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1467-1468

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ariska språk - Arista, bot. Se Agnborst - Aristæus. Se Aristaios - Aristagoras, envåldshärskare i Miletos - Aristaios, grek. myt. - Aristarchos, från Samos, grekisk astronom - Aristarchos. 1. A. från Samothrake, berömd kritiker och grammatiker - Aristarchos. 2. A. från Tessalonika - Aristarchus. Se Aristarchos - Aristeides. 1. A. från Aten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Belutsjistan), Pamir-dialekterna på höglandet Pamir
(norr om Hindukusj), kanske afkomlingar af språk
talade af iranska stammar, som enligt de gamles
vittnesbörd förefunnits i dessa trakter ända inåt
Öst-Turkestan och Hög-Asien. I väster hafva vi
kurdiskan, hvars motsvarighet i forntiden är svår
att bestämma, och slutligen ossetiskan (i Kaukasus).
Osseterna torde vara en rest af de under
folkvandringen uppträdande alanerna. Dessa åter
sammanhänga med de norr om Svarta hafvet i gammal
tid förekommande skyterna och sarmaterna, iranska
folk, hvilkas längst västliga utpost vi finna i Ungern.
Språkresterna från dessa folk, daterande sig från
olika tider och bestående mestadels i namn och
glossor hos äldre skriftställare, hafva ett tydligt
iranskt ursprung. Se vidare de särskilda språken.

De båda ariska språkgrenarna stå i ett närmare
släktskapsförhållande till hvarandra än till någon
af de öfriga familjerna och böra därför
sammanhållas till en familj. De till denna hörande folken
äro därför också nära besläktade och hafva utgjort
den östligaste beståndsdelen af den till Europa
ursprungligen hörande indoeuropeiska folkstocken.
Arierna äro de tidigast och längst från
ursprungs-centrum utskilde indoeuropeerna; och tidigast och
allra längst aflägsnades den indiska delen däraf
(till Indien), eventuellt med en förgrening söder om
Kaspiska hafvet, som vi torde finna, i de gamla i
Babylonien redan omkr. 1700 f. Kr. härskande
kossäerna. I närmaste anslutning kommo folk af
den iranska grenen, som dock i historisk tid bilda
en nästan oafbruten ström af folk från Ungern öfver
Svarta hafvet och sedan delande sig, dels norr om
Kaspiska hafvet och utbredande sig söder ut till
iranska höglandet, dels gående genom Kaukasus och
spridande sig i Främre Asien. I båda fallen tidigt
möte med semitiska motströmmar. – Namnet arisk
torde varit en för den indiska och iranska grenen
ursprungligen gemensam nationalbeteckning (sanskr.
aryas, av. airyo o. s. v.), med betydelsen "hörande
till de ädle", "härskarna", "herrarna". Äfven
namnet Iran (Eran) o. s. v. är därmed besläktadt
och utgår egentligen från en gen. plur. (= sanskr.
aryanam) af det ofvan nämnda adjektivet. Den
förnämsta språkliga skillnaden mellan den ariska
språkfamiljen och alla de öfriga är, att i den förra alla
a-, e- och o-vokaler sekundärt sammanfallit i ett
a-ljud, något som ger de ariska språken i deras
äldsta form en egendomligt enformig prägel. Se
Brugmann, "Grundr. d. vergl. grammat. d. indogerm.
sprachen", I, 2, 3 ff. (1897), Bühler-Kiehlhorn,
"Grundr. d. indoar. phil." (under utg. från 1896),
och Geiger-Kuhn, "Grundr. d. iran. phil." (under
utg. fr. 1895).
K. F. J.

Arista, bot. Se Agnborst.

Aristæus. Se Aristaios.

Aristagoras (grek. Aristagoras), envåldshärskare
i Miletos mot slutet af 6:e årh. f. Kr., var måg
till Histiaios och efterträdde denne i regeringen, då
han under smickrande förevändning mot sin vilja
kvarhölls vid perserkonungen Dareios’ hof i Susa.
Då A. med anledning af ett misslyckadt fälttåg mot
ön Naxos, hvilket han företagit i förening med
konung Dareios’ fältherrar, kommit i spändt
förhållande till Persien och fruktade för efterräkningar
ställde han sig i spetsen för det uppror mot Dareios,
som länge förberedts af de joniska städerna i Asien
och år 500 l. 499 f. Kr. var moget att utbryta.
Upproret understöddes äfven af Aten och gaf uppslag
till de världshistoriska perserkrigen (se Grekland).
Då saken utföll olyckligt för jonierna, flydde A. till
Tracien, där han omkom.
A. M. A.

Aristaios (grek. Aristaios, lat. Aristæus), grek.
myt., son af Apollon och nymfen Kyrene, dyrkades
i flera trakter af Grekland såsom hjordarnas,
villebrådets, åkerbrukets, vin-, bi- och oljeodlingens
beskyddare. På Keos ärades han, därför att han af
Zeus hade utverkat de kylande passadvindarna, som
under juli och augusti månader i 40 dagar blåsa
öfver Arkipelagen, och hade lärt folket att genom
offer mildra hundstjärnans skadliga inflytande.
V. K.

Aristarchos (grek. Aristarchos, lat. Aristarchus)
från Samos, grekisk astronom omkr. 270 f. Kr.,
var en föregångare till Copernicus, i det han
uttalade den förmodan, att jorden rörde sig omkring
solen och ej tvärtom. A. gjorde också ett teoretiskt
riktigt, men praktiskt odugligt försök att bestämma
solens parallax genom att observera vinkelafståndet
mellan månen och solen precis vid halfmåne. Han
fann härigenom parallaxen vara 3’.
A. N–R.

Aristarchos (grek. Aristarchos, lat.
Aristarchus). 1. A. från Samothrake, berömd kritiker och
grammatiker i Alexandria, lefde i förra hälften af
2:a årh. f. Kr. Han var lärjunge till den likaledes
berömde Aristofanes från Bysans och skall hafva
efterträdt denne såsom föreståndare för det
alexandrinska biblioteket. Sina studier riktade A.
hufvudsakligen på kritik och kommentering af grekiska
skalder, framför alla Homeros. Hans kritik, som
var grundad på den vidsträcktaste språk- och
sakkännedom, utmärkte sig genom sans och måtta samt
den finaste filologiska takt. Den afsåg dels att
återställa den rätta läsarten, där denna var fördärfvad,
dels att utmönstra en mängd oäkta verser. Vid
förklaringen af de homeriska sångerna fasthöll A.
strängt grundsatsen att låta Homeros förklara sig
själf, och i detta hänseende rönte han och hans
skola häftig motsägelse af Krates från Mallos och
den af honom stiftade s. k. pergameniska skolan,
hvilken ifrade för det allegoriska förklaringssättet.
Af A:s många skrifter (de uppgifvas ända till 800)
hafva endast fragment kommit till vår tid,
hufvudsakligen i de s. k. "venezianska skolierna" till
Iliaden. Jfr Analogi 3.
A. M. A.

2. A. från Tessalonika, Paulus’ lärjunge och
medhjälpare, omtalas ofta både i Ap. G. och Paulus’
bref. I Efesos var han nära att sätta lifvet till
(Ap. G. 19: 29), men följde Paulus under hans tredje
missionsresa troget både till Jerusalem och Rom
(Ap. G. 20: 4 och 27: 2), där han var hans medfånge
(Kol. 4: 10), och skall enligt traditionen hafva under
Nero delat Paulus’ slutliga öde.
(J. HDR.)

Aristarchus. Se Aristarchos.

Aristeides (grek. Aristeides, lat. Aristides). –
1. A. från Aten, Lysimachos’ son, grekisk
fältherre och statsman, föddes sannolikast omkr. 540
f. Kr. I det första persiska kriget var han en af de
tio för året 490 valde fältherrar, som kommenderade
atenarnas krigshär vid Maraton. Efter krigets slut
var han såsom arkont verksam för sitt fädernesland
och förvärfvade sig genom sin oegennytta och
fosterlandskärlek benämningen "den rättrådige". Snart
råkade han dock i konflikt med Themistokles, hvars
vidtsväfvande politiska planer han ej mäktade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0802.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free