Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 213-214 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asp - Asp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmodligen därför att den växer så hastigt, ty särdeles
vacker är den ej, och veden är dålig både till bränsle
och slöjd. I senare tid har dock virket fått ett större
värde genom sin användbarhet till tändstickor. Löfvet


1. Gren mod hanhänge.
2. Gren med honhänge.
3. Hanblomma.
4. Honblomma.
5. Längdsnitt genom honblomma.
6. Tvärsnitt genom honblomma.
7 a. Kapsel.
7 b. Kapsel öppnad.
8. Frö.
9. Diagram af hanblomma.
10. Blad.

är ett godt foder. Aspen var ett bland de första träd,
som inkommo i Skandinavien efter istidens slut. – I
motsats mot asken, linden m. fl. träd tyckes aspen ej
hafva på något lifligare sätt anslagit folkmedvetandet.
En allmän sägen är dock, att Frälsarens kors varit af
aspträ och att aspen därför blifvit dömd att för evigt
stå med darrande löf.
S. A. (G. L–m.)

En stor mängd asparter äro beskrifna såsom
fossila. I synnerhet var släktet allmänt under
tertiärperioden, då flera arter funnos äfven på Grönland
och Spetsbergen, däribland den för dessa
aflagringar utmärkande Populus arctica Hr. Jfr
Asp-zonen.
A. G. N.

Skogsh. Aspen är ett snabbväxande trädslag, som
trifves väl å myllrik jord, t. ex. i goda beteshagar,
men förekommer äfven allmänt å mindre kraftiga
skogsmarker, i synnerhet å de s. k.
skogsbrännarna, i blandning med björk och äfven barrträd.
Den utbreder sig ofantligt lätt genom en mängd
rotskott, som äro mycket svåra att utrota. För att
hindra detta aspuppslag brukar man ett år förr
än de äldre träden fällas fullkomligt afbarka dem
rundtomkring stammen några fot ofvan jorden, eller
ock kvarlämnas vid deras fällande 5 à 6 fot höga
stubbar, i hvilka näringssafterna uppsugas,
hvarigenom rötterna småningom dö. Ehuru aspvirket är
i flera hänseenden (styrka, brännkraft m. m.) dåligt,
har det dock i senare tider fått mångsidig
användning, såsom till pappersmassa, tändstickor,
pumpstockar m. m. och betalas ganska väl. Det är
hvitt, lätt och mjukt samt ganska varaktigt
såväl i torrt som fuktigt tillstånd, men försämras
ganska snart, om dessa tillstånd ofta växla med
hvarandra.
F. L.

Asp, Aspius rapax Agass. (Cyprinus Aspius L.),
zool., en i Europa, ö. och n. om Rhen, tämligen
allmän och högt värderad medlem af karpfiskarnas



familj. I systematiskt hänseende kan aspen
betraktas såsom en mellanform mellan löjan och
braxensläktet och är utrustad med en rofdjursnatur, sådan
man knappt skulle tilltro en karpfisk (däraf det af
Agassiz gifna artnamnet: rapax, rofgirig). Bland
de många karpfiskar vi ega i Sverige igenkänner man
aspen på dess jämförelsevis långa analfena med 16
–17 strålar, korta ryggfena med 10 strålar, spetsiga
nos med snedt uppåt riktad, jämförelsevis stor
munspringa och något framskjutande underkäkspets,
fullständiga sidolinje samt slutligen därpå att den
(i sina yngre stadier, till skillnad från löjan) har
de framåt riktade tandlika utskotten på gälbågarna
jämförelsevis grofva och glesa. Rofdjursnaturen har
hos denna fisk fått sitt uttryck såväl i en knöl på
underkäksspetsen, med hvilken den fasthåller ett rof,
som i de starka, koniska, i spetsen böjda
svalgtänderna, hvilka sitta i två rader, 5 eller 4 i den
yttre, 3 eller 2 i den inre raden på hvarje svalgben.
Bland våra svenska karpfiskar blir aspen störst (i
Vänern lär den icke sällan vara 3/4 m. lång), och
enligt Nilssons uppgift når den en längd af 1 m.
och en vikt af ända till 8 1/2 kg. Kroppsformen är
väl proportionerad, men något hoptryckt; ögonen
jämförelsevis små, iris gul, med ett grönt streck
upptill. Ryggen är mörkblå; på sidorna öfvergår denna
blåa färg till hvitt med silfverglans; buken är hvit,
men bukfenorna röda.

Aspen lefver helst i våra största insjöar och i
klara strömmar. Den är egentligen en
sydöst-europeisk fisk, men förekommer talrikt äfven i mellersta
Europa; i västra Europa t. o. m. i Danmark
finns den ej. I Norge och Finland är den sällsynt.
I Sverige är dess utbredning hufvudsakligen inskränkt
till Mälardalens och Vänerns vattenområden. Vid
vårens första början, i april och maj, börjar aspen
sin lek. Vid den tiden får hannen ett utslag af
sträfva knuttror på sina fjäll. Rommen fälles bland
stenarna på sjöars eller floders botten. Att aspen
växer fort, tyckes framgå ur den uppgiften, att den
oaktadt sin storlek når en ålder af endast 7–8 år.
Växtämnen, maskar och larver äro de yngres föda;
de äldre gripa med större begärlighet småfisk, i
synnerhet löjor och mört. Det är en dålig
hushållning att under lektiden fånga aspen med not; bättre
då att vänta med detta fiske till hösten. Eljest metas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>