Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assimilation - Assimilationsväfnad. Se Blad - Assimilera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalk. Då emellertid växten behöfver vida mer kväfve
än kalk, blir denna kvar vid salpetersyrans
assimilation och bindes då af oxalsyra. Den oxalsyrade
kalken blir sålunda en biprodukt vid assimilationen.
Då denna liksom öfriga kalksalter endast
undantagsvis upplöses, är det tydligt, att den småningom på
förut nämndt sätt skall tilltaga i mängd i bladen.
Denna del af assimilationsprocessen torde emellertid
vara väsentligen olika hos olika växtarter, i det att
somliga, såsom gräs, ormbunkar och mossor, nästan
ej upptaga några kalksalter utan i deras ställe
kalisalter, under det att andra, såsom tobak, humle,
hampa m. fl., äro mycket rika på kalk.
Om öfriga för växternas näring nödvändiga ämnen,
nämligen svafvel, fosfor, kalium, magnesium, samt
de ej absolut nödvändiga, men i regel af växterna
upptagna och förarbetade, klor, natrium, kisel, se
Näring.
G. O. R.
G. A.*
4. Inom landtbrukskemien förstår man med
assimilation (assimilering) den process, hvarigenom vissa
ämnen ur jorden eller luften förmedelst växternas
rötter eller blad upptagas och förvandlas till delar
af den lefvande växtorganismen. Dessa ämnen sägas
därför vara "assimilerbara" eller af växterna
"upptagbara", d. v. s. tjänliga eller färdigberedda som
växtföda. Vidkommande särskildt de växter, som
vanligen odlas af landtmannen, har man funnit, att
de uteslutande näras af s. k. oorganiska föreningar.
Om alltså flere af de såsom gödningsmedel använda
ämnena bestå t. ex. af organiska växt- och
djurlämningar, hvilka ännu ej fullständigt förruttnat eller
blifvit upplösta eller sönderdelade till oorganiska
föreningar, så måste följaktligen detta försiggå efter
gödselns utförande på åkern, innan växterna kunna
assimilera eller upptaga dessa ämnen vid
näringsprocessen. Förr var den föreställningen tämligen
allmänt utbredd, att endast sådana ämnen i jorden,
hvilka omedelbart kunde lösas eller uttvättas med
vatten, voro assimilerbara som växtföda. Denna
uppfattning har likväl måst öfvergifvas till följd af de
senare årens forskningar inom landtbrukskemien och
växtfysiologien. Man har nämligen funnit, att
växterna visserligen ur jorden upptaga sådana
beståndsdelar, som redan befinnas vara lösliga i vatten, men
att den hufvudsakliga och största mängden af de
växtnärande ämnena förekommer i ett tillstånd,
hvarunder föga eller intet däraf kan lösas eller borttvättas
förmedelst destilleradt vatten. Denna del af
växtfödan är icke dess mindre assimilerbar eller tjänlig
för plantornas utveckling. Näringsämnena i jorden
upptagas och lösas nämligen förmedelst växtens
rottrådar och de däri befintliga safterna jämte det med
kolsyra och åtskilliga saltartade föreningar bemängda
jordvattnet, som äfven har en upplösande förmåga.
Det behöfves alltså någonting mera än blott och bart
vatten för att åvägabringa växtfödans lösning och
assimilation.
Vidare bör anmärkas, att den växtnärande
lösningen enligt lagarna för det s. k. osmotiska trycket
(osmotiska kraften) tvingas i en strömriktning, som
går utifrån samt inåt och uppåt i den vegeterande
plantan, så snart nämligen vätskan har en starkare
koncentration inuti växten än utanför densamma i
den omgifvande jorden, men att den går i motsatt
riktning, ifall den yttre lösningen är mera
koncentrerad än de lösliga växtsafterna inuti plantan.
I senare fallet vissnar snart nog växten och dör.
Genom jordens absorptionsförrnåga regleras emellertid
dessa förhållanden i allmänhet så, att en alltför stor
och skadlig mängd i vatten lättlösliga salter ej på en
gång bildas omedelbart utomkring växtrötterna,
hvadan assimilationen och de osmotiska
strömningarna därför ock vanligen kunna fortgå på
det sätt, som erfordras för växternas normala
utveckling och lif.
Vid undersökningen af åkerjordarternas
bördighetsförhållanden äfvensom vid analys af de många
olikartade gödnings- och jordförbättringsmedel, som pläga
förekomma och användas inom det praktiska
landtbruket, måste man därför, såvidt möjligt är, närmare
pröfva och angifva i hvad tillstånd eller form de
särskilda beståndsdelarna förefinnas: om de kunna
omedelbart upptagas och assimileras af växterna, eller
om de kräfva en föregående preparering. Sålunda
kunna t. ex. flere jordarter innehålla kali,
fosforsyra, kväfve och andra för växtnäringen behöfliga
ämnen i ganska stor mängd, utan att förete större
bördighet än åtskilliga andra jordarter, hos hvilka
analysen tillkännagifver en mycket mindre kvantitet
af de nämnda beståndsdelarna. Orsaken till detta
kan i sådant fall vara den, att de för växterna
assimilerbara andelarna af kalit, fosforsyran eller
kväfvet o. s. v. äro till mängden olika med de vid
analysen funna totalkvantiteterna af dessa
beståndsdelar. De flesta åtgärder, som landtmannen
företager med sin jord – såsom plöjning, alfluckring,
dikning, märgling, gödsling o. s. v. – afse i
allmänhet att öka förrådet af assimilerbara eller för
växterna tillgängliga närande beståndsdelar i den
odlade jorden. Förvittringen af de mineraliska och
förruttnelsen eller förmultningen af de organiska
ämnena äro just de processer, genom hvilka de i jorden
befintliga olikartade beståndsdelarna förvandlas till
verklig, d. v. s. assimilerbar, växtföda. Men
fortgången af dessa processer främjas hufvudsakligen
genom jordens brukning eller bearbetning och skötsel.
Ladugårdsgödselns s. k. brinning eller behandling i
gödselstaden, beredningen af komposter, fabrikationen
af pudrett, benmjöl, superfosfater, ammoniaksalter
och en otalig mängd andra gödselpreparat hafva
allesammans likaledes till ändamål att framställa
tjänliga växtnäringsämnen och underlätta deras
assimilation, för att sålunda påskynda utvecklingen af
en i alla afseenden ymnig och värderik skörd.
Emellertid kan enhvar häraf lätt inse huru viktigt och
nödvändigt det måste vara för en landtman ej
allenast att känna företeelserna vid assimilationen och
det s. k. osmotiska trycket under växternas
näringsprocess, utan ock att förstå värdet eller betydelsen af
de praktiska åtgärder, som bidraga till att skaffa de
odlade växterna ett ymnigare förråd af assimilerbara
födoämnen.
C. E. B.
5. Psyk. Den förändring en själsfunktion
undergår, när den så uppgår i och sammansmälter med
förut i medvetandet gifna element, att den sedan ej
från dem särskiljes. Så assimileras t. ex. med en
sinnesförnimmelse närbesläktade föreställningar, som
personen i fråga förut förvärfvat och som nu genom
idéassociation återkallas till medvetande.
S–e.
Assimilationsväfnad, bot. Se Blad.
Assimilera (lat. assimilare, göra lik, likdana, af
similis, lik), fysiol., ombilda (upptaget näringsämne)
till likhet med ämnen, hvaraf organismens väfnader
och vätskor bestå; bildl., införlifva, "smälta", fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
