Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 387-388 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Auerbach, Berthold - Auerbachit. Se Zirkon - Auerbachs hof. Se Auerbach (H.) - Auerbachs källare. Se Auerbach (H.) - Auerbachs nervplexus. Se Tunntarm - Auerbelysning - Auers glödljus. Se Glödljus - Auersperg - Auersperg, Anton Alexander von A. - Auersperg, Karlos - Auersperg, Adolf - Auerstädt - Auerswald, Hans Adolf Erdmann von A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jahren. Neue dorfgeschichten (3 bd, 1876), hvari
han anknöt till sina tidigare personnager. Högst
bland hans öfriga arbeten stå de haltfulla romanerna
Auf der höhe (1865, många uppl.; "I slott och koja", 1876) och
Das landhaus am Rhein (1869, flera uppl.; "Landtgården vid Rhen", 1877),
ehuru hans panteistisk-rationalistiska öfvertygelser här
taga sig för bredt utrymme. A. utgaf 1858–69 en ansedd
"Volkskalender". Senaste upplagan af hans valda skrifter
utgafs i 18 bd 1892–95. Se Leskers minnestal öfver A. (1882).

^{E. F–t.}

Auerbachit, miner. Se Zirkon.

Auerbachs hof. Se Auerbach (H.).

Auerbachs källare (ty. Auerbachs keller).
Se Auerbach (H.).

Auerbachs nervplexus, anat. Se Tunntarm.

Auerbelysning, belysning med det s. k. Auers
glödljus. Se Glödljus.

Auers glödljus. Se Glödljus.

Auersperg, österrikisk, i många linjer förgrenad
adelssläkt, som i 11:e årh. enligt traditionen
invandrat från Schwaben till Krain, där man i urkunder
omkr. 1050 anträffar en Adolf von Ursperg, släktens
äldste kände stamfader. Släktens två ännu
fortlefvande hufvudgrenar, den pankrazska och den
volkhardska, härstamma från Pankraz och Volkhard,
söner till Engilhart von A., som af kejsar Fredrik
III 1463 utnämndes till arflandtmarskalk i Krain och
vendiska Mark, en värdighet, som ännu alltjämt
innehafves af släktens hufvudman. En af den
pankrazska linjens grenar erhöll 1653 tysk
riksfurstevärdighet, och dess hufvudman för sedan 1791 titeln
hertig af Gottschee. Bland släktens märkligaste
medlemmar, som tillhöra den pankrazska linjen, må
följande nämnas:

1. Anton Alexander von A., grefve,
österrikisk skald under pseudonymen Anastasius
Grün, f. 11 apr. 1806

i Laibach, d. 12 sept. 1876 i Graz, studerade
filosofi och juridik i Graz och Wien samt företog
resor i Italien, Frankrike och England, hvarefter
han 1831 öfvertog förvaltningen af sina fäderneärfda
gods i Krain. A., som redan på landtdagen i Laibach
vunnit anseende som liberal politiker, invaldes 1848
i det tyska "vorparlamentet" och nationalförsamlingen
i Frankfurt, hvilken han likväl lämnade på hösten s. å.
1860 inkallades han som ledamot i förstärkta riksrådet
för Krain, och 1861 utsågs han till lifstidsmedlem af
herrehuset. Äfven medlem af landtdagen i Steiermark,
utvecklade A. en liflig och glänsande politisk
verksamhet, städse som liberal. – A:s diktning
inleddes 1830 med diktsamlingen
Blätter der liebe, som efterföljdes af
Der letzte ritter (1830),
Spaziergänge eines wienerpoëten (1831),
Schutt (1835),
Gedichte (1837),
Nibelungen im frack (1843),
Volkslieder aus Krain (1850) och
Der pfaff vom Kahlenberg (s. å.) samt
Robin Hood (1864).
Efter hans död utkom
In der veranda (1876).
Hufvudsakligen lyriker, någon gång berättare med
ett satiriskt drag, erhöll A. kanske hufvudparten
af sin popularitet tack vare det frisinnade politiska
åskådningssättet i sin produktion, särskildt
"Spaziergänge". Han var en typisk företrädare för
1830-talets frihetsentusiastiska tyska poesi. Hvad
som emellertid tröttar i hans längre epos, är
öfverflödet på bilder och det stundom alltför
genomreflekterade i framställningen. "Schutt" ger
en stor, ljus syn på mänsklighetens utveckling och
framtid. Högst af hans dikter står en del melodiösa
små visor och genrebilder. –
A:s Gesammelte werke utgåfvos 1877 i 5 band af L. A. Frankl.
"Briefwechsel zwischen A. Grün und L. A. Frankl" utkom 1897.
Se vidare
Radics, "Anastasius Grün und seine heimat" (1876) och
"A. G., verschollenes und vergilbtes aus dessen leben und wirken" (1878).
På svenska äro rätt många af A:s smådikter
öfversatta, bäst af K. L. Östergren (Fjalar).

^{R–n B.}

2. Karlos (Karl Wilhelm), furst A.,
österrikisk statsman, f. 1814, d. 1890, slöt sig
1846–47 i böhmiska landtdagen till det
tysk-böhmiska framstegspartiet bland adeln och var sedan
1861 det liberala partiets ledare i landtdagen, där
han gentemot det nationella partiet kraftigt förde
författningens och riksenhetens talan. Samma
politiska grundåskådning och öfver hufvud det tyska
inflytandet i Österrike förfäktade han äfven som president
i österrikiska herrehuset 1861–67 och 1871–79
samt som österrikisk ministerpresident en del af
året 1868. A. var 1872–83 öfverstelandtmarskalk
i Böhmen och drog sig sistnämnda år tillbaka från
det politiska lifvet.

3. Adolf, furst A., den föregåendes broder,
österrikisk statsman, f. 1821, d. 1885, tillhörde
som medlem af böhmiska landtdagen (sedan 1867)
och af österrikiska herrehuset (sedan 1868) det s. k.
författningstrogna (tysk-liberala) partiet och blef, sedan
han genom sitt energiska uppträdande för författning
och riksenhet kraftigt bidragit att störta ministären
Hohenwart, 1871 österrikisk ministerpresident. Som
sådan genomförde han den länge efterlängtade
valreformen och, efter svåra förhandlingar och
konflikter, 1878 års förlikning ("ausgleich") med
Ungern. Genom denna kom han på spänd fot med
det författningstrogna partiets majoritet, och då
denna äfven i orientpolitiken lämnade honom i sticket,
begärde han hösten 1878 sitt afsked och afgick, sedan
han ett par månader skött de löpande ärendena, i
febr. 1879, hvarefter han till sin död var
rikskammarrättens president.

^{V. S–g.}

Auerstädt, by i preussiska Sachsen, mellan
Naumburg och Jena, känd genom det nederlag, som
preussiska hufvudarmén, 46,000 man, under hertig
Ferdinand af Braunschweig, som där stupade, led 14
okt. 1806 mot marskalk Davouts 32,000 man starka
armékår, samtidigt med att prins Hohenlohe med den
mindre delen af preussiska armén besegrades af
Napoleon vid Jena. Slaget vanns hufvudsakligen
genom Davouts rådighet att i morgondimman
beslutsamt kasta sig öfver och omfatta sin i marsch stadde
motståndare. Davout belönades därför med titeln hertig af A.

^{C. O. N.}

Auerswald [-valt]. 1. Hans Adolf Erdmann von A.,
preussisk generalmajor, f. 1792, d. 1848,
valdes till medlem af det tyska parlamentet i
Frankfurt 1848 och framlade där ett förslag till
organisation af en tysk nationalhär. Under ett försök att
verka lugnande under det uppror, som utbröt i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>