Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 391-392 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augereau - Augerum - Augerut. Se Tuat - Aughrim - Augia dives - Augias. Se Augeias - Augier, Giullaume Victor Emile

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de rojalistiske deputerade, bland hvilka 52
deporterades till Cayenne. För denna våldsbragd blef han
hälsad som fäderneslandets räddare. Därefter fick
A. kommandot öfver Rhen-armén, blef 1799 invald
i de fem hundrades råd, 1800 befälhafvande general
i Holland, 1804 marskalk af Frankrike och 1808
hertig af Castiglione. 1805 och 1806 kämpade han
i Tyskland. I slaget vid Eylau lät han, ehuru han
led af en häftig feber, binda sig fast vid hästen
och kommenderade, svårt sårad, under hela slaget,
i snöyra och kulregn. Både hans kropps- och
själskrafter blefvo emellertid märkbart försvagade, och
under de följande åren deltog han ej mycket i krigen.
Napoleon hyste misstroende mot honom och skattade
ej högt hans förmåga såsom fältherre. A. var dock
personligen mycket tapper och höll sträng krigstukt
bland sina soldater. Då de allierade 1814 inryckte
i Frankrike, slöt sig A. till Ludvig XVIII och blef
af honom utnämnd till pär. Det oaktadt hyllade
han i spetsen för sina trupper Napoleon vid dennes
återkomst från Elba, men blef ansedd som förrädare
och behandlad med köld och misstroende. Efter de
"hundra dagarna" inträdde A. åter i pärskammaren,
hvarur Napoleon uteslutit honom. Kallad till
medlem i krigsrätten öfver marskalk Ney, förklarade han
sig inkompetent. Han dog 1816 på sitt gods La
Houssaye. Litt.: Thiers, "Histoire du consulat et
de l’empire" (1845–69), och Viel-Castel, "Histoire
de la restauration" (1860–78).
(G. K.)

Augerum, socken i Blekinge län, Östra härad.
11,794 har. 3,905 inv. (1902). Annex till Lösen,
Lunds stift, Östra kontrakt.

Augerut, oas. Se Tuat.

Aughrim, by i Irland. Se Aghrim.

Augia dives, latinska namnet på
benediktinklostret Reichenau (se d. o.).

Augias. Se Augeias.

Augier [å*ie], Guillaume Victor Émile,
fransk dramatiker, f. 17 sept. 1820 i Valence,
son af en advokat,
dotterson af romanförfattaren
Pigault-Lebrun, egnade sig
först åt faderns yrke, men
lämnade snart detta för
dramatiken. Redan 1844
vann han sin första
framgång med det versifierade
lustspelet La ciguë
("Giftbägaren", 1861, uppf.
s. å.). A. utgick närmast
ur den mot romantikens
öfverdrifter framträdande
"l’école du bon sens",
hvars mästare var Ponsard.



I sitt förstlingsverk rör sig A. på antik botten,
skildrande huru en blaserad ung atenare, som ärnar begå
själfmord, återvinnes åt lifvet genom en skön slafvinnas
oegennyttiga kärlek; bakom den antika dräkten dolde
sig ett angrepp mot samtidens ungdom. Likaså var den
italienska renässansdräkten i L’aventurière (1848) en
förklädnad för ett samtidsämne: en kurtisans fåfänga
försök att inträda i normala familjeförhållanden. Sin
första stora seger vann A. genom en samtidsskildring,
Gabrielle (1849, uppf. i Sverige 1852), där han
gentemot romantikens förhärligande af den skranklösa
passionen söker poetisera "hvardagsprosan" i den
borgerliga moralen och skildrar en hederlig, men något
torr äkta mans seger öfver älskaren. Stycket, hvars
slutreplik: "O père de famille, o poète, je t’aime!"
hälsades med jubel af publiken, erhöll af Franska
akademien monthyonska dygdepriset, men stämplades till
gengäld af den romantiska kritiken såsom
kälkborgerligt. A. skref därefter ett historisk-romantiskt
skådespel för Rachel, Diane (1852, uppf. i Sverige 1853),
som gjorde föga lycka, samt en komedi, Philiberte
(1853), som på ett förtjusande sätt varierar den gamla
sägnen om Askungen – en ung flicka, hvars väsen
utvecklas, då hon upptäcker sig vara älskad, kanske det
stycke, i hvilket A. är mest skald.

Därmed afslutades den första perioden af A:s
författarverksamhet, och han öfvergick till den
framställningsform, som bättre motsvarade det realistiska
ämnesvalet, prosan, i det han bröt med den ponsardska
skolans användande af versen för ämnen ur
hvardagslifvet. Han blef nu den franska sedekomediens främste
målsman under 1800-talet.

Efter La pierre de touche (1853, "Pröfvostenen",
uppf. 1856), som behandlar guldets frestelser och
förbannelser, följde 1854 den betydande komedien Le
gendre de M. Poirier ("Klädeshandlaren och hans
måg", uppf. 1855), däri A. med begagnande af
motiv ur en roman af Sandeau skänker en förträfflig
sedemålning från seklets midt, då mot hvarandra bröto sig
bördens och penningens adel, här förkroppsligade i
den onyttige markisen, som trotsar på sina anor, och
hans svärfar, den dryge uppkomlingen, som trotsar
på sin rikedom, två mästerligt gifna typer, framför
allt den senare. I Ceinture dorée (1855,
"Millionärens dotter", uppf. 1856) påvisar han den ohederligt
förvärfvade förmögenhetens förbannelse för familjen.
Mariage d’Olympe (1855) upptager frågan om
demimonde-damens förhållande till det ordnade
samhället, skildrande en gift kurtisans "hemlängtan till
smutsen"; stycket var en gensaga mot det
sentimentala svärmeriet för "kameliadamerna". I Les lionnes
pauvres (1858) behandlas den fala kärleken såsom
driffjäder för äktenskapsbrottet.

Vid 1860-talets början skapar A. några sociala
skådespel af framträdande tendens och stor samhällelig
betydelse: de båda samhörande komedierna: Les
effrontés (1861, "Moderna vinglare", uppf. s. å.) och
Le fils de Giboyer (1862, "Giboyers son", s. å.),
genom hvilka han visar sig värd hedersnamnet
"Molières arftagare". Under det att han i det förra
stycket med ädel harm angriper den epidemiska
penningfebern, spekulationsraseriet utan heder och den
därmed sammanbundna fala pressen, gäller angreppet i
det senare stycket närmast de klerikale, det
aristokratiska hyckleriet och ett finare kokottregemente. En
gemensam typ i båda skådespelen är den geniale
bohemienen, skandalskrivaren Giboyer, hvars offentliga
ärelöshet kontrasterar mot hans enskilda dygder som
uppoffrande son och fader, en värdig efterföljare till
sådana franska komedi-typer som Tartuffe och Figaro.
Angreppet mot de klerikale, som ej var utan personlig
syftning, besvarades skarpt af Louis Veuillot, den
klerikale publicisten ("Le fond de Giboyer"). Efter en
bitter karaktärskomedi, Maître Guérin (1864,
"Notarien Guérin", 1865), som angriper det under
laglighetens mask framträdande lagvrängeriet och den
hänsynslösa egoismen, följde två nya sociala komedier,
La contagion (1866) och Lions et renards (1869,
"Lejon och räfvar", 1875), i hvilka börssvindel,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>