- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
699-700

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bajern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På grund af omfattande patristiska studier kom han
i skarp opposition mot det rådande katolsk-dogmatiska
systemet. Han återupptog den rent augustinska
läran om synden och den gudomliga nåden, hvilken
han uppfattade på samma sätt som protestanterna,
ehuru han förblef främmande för den protestantiska
rättfärdiggörelseläran. Hans motståndare, professor
Ravestein i Louvain och de skolastiskt bildade
franciskanerna, sökte upphetsa såväl den världsliga som
den kyrkliga makten emot honom. 1567 förkastade
Paul V i en mycket olika tolkad bulla 79 af B.
framställda satser som kätterska, oförvägna och för
fromma öron anstötliga. Denna bulla eger ett så
mycket större dogmatiskt intresse, som den ortodoxa
kyrkan därigenom skarpt censurerat den augustinska
teologien. B:s åberopande af Augustinus kunde icke
befria honom från nödvändigheten att återkalla sina
uttalanden, och då han ånyo gjorde sig misstänkt,
bekräftade Gregorius XIII år 1579 sin
företrädares bulla. Trots den katolsk-ortodoxa reaktionen
blef B. kansler för universitetet och vågade i
samförstånd med dess teologiska fakultet såsom
pelagianska och omoraliska brännmärka 34 satser af
jesuiterna Lessius och Hamel, hvilka blifvit sända
till Louvain såsom renlärighetens väktare. Hans
åsikter (den s. k. bajanismen) fortlefde och växte
genom den s. k. jansenismen ut till ett formligt
protestantisk-dogmatiskt system. Se F. X.
Linsenmann, "Michael Bajus und die grundlegung des
jansenismus" (1867).
J. Hdr.

Bajuvarier l. Bojovarer (lat. baiuvarii,
"försvarare af Bojhem"), äldre namn på bajrare, härledt
från detta germanska folks tidigare hemland i
Böhmen (Bojhæmum). Se vidare Bajern, historia.

Bajza, József, ungersk författare, f. 1804,
utöfvade i synnerhet som kritiker och tidskriftsförfattare
ett gagneligt inflytande på den uppblomstrande
ungerska litteraturen. 1831–37 redigerade han den
af Kisfaludy grundade kalendern "Aurora" och
därefter tidskriften "Athenæum". Dessutom öfversatte
han värdefulla historiska arbeten på magyariska, var
en tid styresman för den ungerska nationalteatern i
Pest och redigerade juli–dec. 1848 Kossuths
tidning "Pesti hirlap". Hans dikter tillhöra Ungerns
bästa lyrik. B. anfölls 1850 af en sinnessjukdom och
dog 1858.
(B. S–m.)

Bak., i naturvetenskapliga beteckningar
förkortning för J. G. Baker.

Baka, Józef, polsk jesuit, f. 1706 i Litauen,
d. 1780 i Warschau, har i polska litteraturhistorien
fått en enastående ryktbarhet genom sina ofrivilligt
löjliga verser, som gjort hans namn liktydigt med
dålig versmakare i allmänhet. I B:s dikter
urartar 1700-talets polska vitterhet till
känslofattigaste ytterlighet, och de förnuftiga eller begripliga
tankar, som här och hvar framlysa i hans triviala
rimsmiderier, fördärfvas af den usla formen. Mest
bekant är B:s lärodikt Betraktelser öfver den
oundvikliga, allom gemensamma döden
, som ock ironiskt
citerades af Mickiewicz i "Herr Tadeusz".

Bakacs [bakat*], Tomas, en ungersk prelat
och statsman i slutet af 15:e och början af 16:e
årh. Ehuru född i mycket ringa villkor, förstod han
genom slughet och djärfhet att svinga sig upp till
statens och kyrkans högsta värdigheter. Han blef
efter hvart annat sekreterare hos Mattias Corvinus,
biskop af Erlau, rikskansler hos Ladislav II,
ärkebiskop af Gran och Ungerns primas samt slutligen
kardinal. Han var den egentlige anstiftaren af det
förfärliga bondeuppror, som hemsökte Ungern 1513
–14. B. dog 1521, efterlämnande en ofantlig
förmögenhet.

Bakairi (bras. Bacabiris), karibisk folkstam i det
inre af Brasilien, i Paranatingas och Xingus
källområden, upptäckt af K. von den Steinen (på dennes
Xingu-expeditioner 1884 och 1887–88), hvilken
ock redogjort för deras språk (i "Die
bakairi-sprache", 1892). Bakairi äro äkta kariber, hvilkas
språk bär en renare, ursprungligare karaktär än
de karibiska Guyanastammarnas. Genom denna
upptäckt har det ådagalagts, att de centrala delarna
af Brasilien, trakterna mellan Tapajoz och
Xingu-källorna, och icke, som man förr trott, trakterna
n. om Antilliska hafvet, äro de karibiska
folkstammarnas utgångspunkt.
(H. S.)

Bakalai. Se Gabun.

Bakar. Se Bräder.

Bakarf, jur., det arffall, då arfvet tages af den
dödes föräldrar eller andra släktingar i rätt
uppstigande linje. Jfr Arf.

Bakarganj [bäk*gä’n*] l. Backergunje,
distrikt i britt.-indiska prov. Bengal, sydligaste delen af
divisionen Dacca, vid Bengaliska viken. 9,450 kvkm.
2,291,812 inv. (1901), de fleste muhammedaner,
omkr. 5,000 kristna. Antalet städer och byar i B. är
4,703. B. är ett sumpigt lågland i Ganges’ och
Brahmaputras delta. Dess hufvudstad är Barisal,
med 15,482 inv. (1891).

Bakau. Se Bacau.

Bakchiaderna, en mäktig härskarsläkt i Korint,
hvilken enligt sägnen härstammade från herakliden
Aletes och var uppkallad efter Bakchis, den fjärde
konungen efter Aletes. Ätten regerade till omkr.
750 f. Kr. och bildade sedan efter konungadömets
afskaffande en stark oligarki, men blef med det
lägre folkets tillhjälp 658 fördrifven af Kypselos.

Bakchos (grek. Bákchos, lat. Bacchus), grek. och
rom. myt. Se Dionysos.

Bakchylides (grek. Bakchilides, lat.
Bacchylides), forngrekisk lyriker från ön Keos, systerson
till lyrikern Simonides och sannolikt något yngre
samtida med Pindaros. Hans första verksamhet
infaller under förra hälften af 5:e årh. f. Kr.
Endast ringa fragment af hans dikter voro bekanta ända
till 1896, då ett antal af dem upptäcktes i en
egyptisk papyrus (nu i British museum). Dessa
dikter, hvilka utgöra ett bland de värdefullaste fynd,
hvarmed den grekiska litteraturen i senare tider
blifvit riktad, tillhöra likasom Pindaros’ sånger,
med hvilka de förete mesta likhet, den ursprungligen
inom den doriska stammen utbildade korlyriken (se
Kor och Grekiska litteraturen).
Samlingen innehåller förutom åtskilliga smärre fragment
19 sånger, däribland 6 fullständigt bibehållna. De
13 första äro epinikier, eller "segersånger", afsedda
att förhärliga segrar, som vunnits vid de
panhelleniska täflingsspelen, och erbjuda särskildt i de
fall, där de behandla alldeles samma tilldragelser,
som lämnat stoff för några af Pindaros’ sånger,
ett godt tillfälle till jämförelse mellan de båda
skaldernas skaplynne. B. saknar den kraftfulla
originalitet och den djärfva, stundom våldsamma
tankeflykt, som är utmärkande för Pindaros. Men hans
stil är i stället vida klarare och lättfattligare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free