- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
777-778

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balfour of Burleigh ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämkningar innehåller 1734 års lag följande balkar:
giftermåls-, ärfda-, jorda-, byggninga-, handels-,
missgärnings-, straff-, utsöknings- och
rättegångsbalken. Missgärnings- och straffbalkarna äro
numera ersatta af strafflagen af 16 febr. 1864 samt
utsökningsbalken af utsökningslagen af 10 aug. 1877.
De öfriga balkarna af 1734 års lag ega fortfarande
bestånd såsom hufvudafdelningar af den allmänna
lagen, ehuru äfven i dessa balkar många stadganden
blifvit upphäfda eller ändrade genom senare
lagstiftning.
V. Sgn.

3. Bygnk. En öfver en öppning lagd kropp, som
uppbär en ofvanvarande belastning, utan att å
upplagen utöfva sidotryck. En balk kan vara af sten,
betong, trä eller järn, och man kan ge den olika form
efter materialets beskaffenhet. Sten-, betong- och
träbalkar göras vanligen massiva med rektangulär eller
liknande sektion, hvaremot balkar af järn få en efter
ämnets natur och för påkänningen mera lämpad form.
Åt balkar af gjutjärn ges då en sektionsform
motsvarande I, T eller [ eller liknande, hvarjämte
de i gjutningen förses med de orneringar man för
tillfället önskar, men de kunna äfven sammansättas
till dessa eller liknande former af delar, som
förbindas med bultar. Balkar af smidesjärn (välljärn
eller götjärn) tillverkas antingen i ett stycke till
den bestämda formen, då de benämnas helvalsade
balkar, eller sammansättas af andra former till ett
bärande helt, då balken säges vara byggd. De
vanligaste helvalsade formerna äro: I-balkar och
U-balkar. De byggda balkarna åter sammansättas
medels nitning af vinkeljärn och plåt till I- eller
U-formen eller till kombinationer af desamma.

För de enkla, helvalsade balkarna äro numera s. k.
normalprofiler uppgjorda, vid hvilka åt sektionen ges
en bestämd form, beroende af balkens höjd. Dessa
normalprofiler variera i höjder mellan 8 och 55 cm.
Vid 25–30 cm. höjder och däröfver begagnas äfven
byggda balkar.

En balk säges efter användningen vara enkel eller
kontinuerlig, i hvilket senare fall
den är sammanhängande öfver två
eller flere öppningar. Se vidare
Bro.
P. Ax. L.

4. Her. (Lat. baltheus dexter,
fr. bande, ty. rechter
schrägbalken
) Den figur i en vapensköld,
som bildas af tvenne skuror eller
linjer, hvilka gå parallelt från det
i heraldisk bemärkelse öfre högra
hörnet till det nedre vänstra.
B. S.*
illustration placeholder


Balk (Balko), Hermann, tyska ordens förste
landtmästare och grundläggare af dess välde i
Preussen, tillhörde en släkt från Mark Brandenburg och
dog antagligen 1239. Se Tyska orden.

Balk, Johan Anthony, införde
juftläder-fabrikationen till Sverige. Se Läder.

Balkan (turk.), "berg", grekernas Haimos, en
bergskedja på den efter berget uppkallade
Balkanhalfön. Den är en fortsättning af de transsylvanska
bergen, men har skilts från dem genom Donaus
genombrottsdal och går nu i en omkr. 600 km. lång
båge från Donau först åt s. s. ö., därpå åt s. ö.
samt från trakten af Sofia rakt mot ö. till Svarta
hafvet, där den slutar med udden Emine Burun.
B. är ett veckberg, som bildats genom ett från s. v.
och s. verkande tryck. På södra sidan finnes därför
bergets brottzon markerad genom en rad djupa bäcken
och eruptivmassor (af andesit och trakyt). Själfva
bergets hufvudzon består af urberg, mest kristalliniska
skiffrar, men äfven granit, diorit, syenit m. m.
Norr om denna zon utbreder sig en bred zon starkt
veckade sediment från stenkols- till kritperioden.
Bergets bredd är 21–45 km. Det sluttar brant mot
söder, men sakta mot norr och gör därför ett
imponerande intryck endast från den förra sidan sedt.
På den norra sluttningen växa stora skogar af ek,
bok och barrträd, medan på den väl skyddade södra
sidan utbreda sig stora majs-, vin- och rosenfält.
Kammen bildar sålunda en skarp klimat- och
vegetationsgräns. Den saknar markerade toppar och djupa
inskärningar, ehuru den är rik på höga pass, af hvilka
minst 30 äro farbara. Säkra spår af gammal nedisning
finnas ej, och inga sjöar förekomma i berget. Man
delar B. i tre afdelningar. 1. Väst-B., från Timok
till Iskers genombrott, omfattar den del, som går i
sydlig och sydöstlig riktning. Hufvudkammen består
blott i norr af kristalliniska bergarter, sydligare af
sand- och kalksten från triasperioden. Högsta toppen
är Midzor (2,166 m.). De viktigaste passen äro
Sve-Nikola-passet (1,374 m.), med vägen från Nis
till Vidin, och Gincipasset (1,442 m.), med vägen
från Sofia till västra Bulgarien. Iskerdalen är en
trång klyfta, som nu är genomdragen af järnväg.
– 2. Mellersta l. Höga B. till Järnport-passet i ö.,
med kristallinisk hufvudkam, som kulminerar i hela
kedjans högsta topp, Jumrukcal (2,374 m.). De
viktigaste passen äro: Baba-konak-passet (988 m.) från
Sofia till Orchanie, Sjipkapasset (1,333 m.), med
historisk ryktbarhet, den kortaste vägen från Rusjtsjuk
och Trnova till Filippopel och Kazanluk; och
Järnporten (1,097 m.) från Osman Pazar till Sliven. –
3. Öst-B. l. Lilla B. till Svarta hafvet. I denna
del af berget försvinner den kristalliniska
centralzonen; mot ö. aftaga bergen i höjd, men blifva
bredare. Endast få toppar nå öfver 1,000 m. Några
mot Svarta hafvet utlöpande längddalar splittra
berget i flere armar, af hvilka den sydligaste heter
Emine och slutar i udden af samma namn. – De
af eruptivstenar och heta källor ledsagade
instörtningarna s. om B. ordna sig till en sammanhängande
längddal, som genomflytes af flere floder. S. om
denna dal går det s. k. Anti-Balkan, som mot
s. sänker sig till Maritzas dal. V. om detta berg
reser sig syenitberget Vitosj (2,290 m.), s. om
Sofia.
J. F. N.

Balkanhalfön är sedan början af 19:e årh.
bruklig benämning på Europas sydöstra halfö. Namnet
är lånadt från Balkanbergen, ehuru dessa hvarken
äro halföns högsta eller centralaste berg. Andra
benämningar, såsom Illyriska halfön,
Turkisk-grekiska halfön
och
Sydslaviska halfön, hafva gifvits på grund af
befolkningens art eller af historiska skäl, men täcka
ingalunda begreppet, emedan de folk, efter hvilka halfön
uppkallats, bebo endast delar af det stora området.
B. gränsar i v. till Adriatiska och Joniska hafven,
i s. till Medelhafvet, i ö. till Egeiska hafvet,
Hellesponten, Marmarasjön, Bosporen och Svarta hafvet.
Såsom naturlig nordgräns mot kontinenten kan man
betrakta Sava och nedre Donau, ehuru det utanför
denna linje belägna konungariket Rumänien genom
sin historia är på det närmaste förbundet med halfön
och därför någon gång räknas dit. Med denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free