Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 785-786 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balks, eng., träv., fyrkantigt virke af smärre dimensioner - Balkvägare, skpsb., grofva plankgångar hvilka sträcka sig utefter fartygets hela längd - Balkvägareplåt. Se Balkvägare - Balkåkra, socken i Malmöhus län, Ljunits härad - Ball, John, irländsk naturforskare och reseskildrare - Ball, Thomas, nordamerikansk bildhuggare - Ball, Valentine, irländsk geolog - Ballad kallas en mellanform af episk och lyrisk diktning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sparrar". I allmänhet är deras rot- och toppdiameter
lika. De förekomma med såväl kvadratisk som
rektangulär genomskärning, t. ex. 5" x 5" och 5" x 6".
De skola vara fullt friska och torra samt fria från
sprickor, blånad och större kvistar. Skeppning af
detta virkesslag eger rum i bestämda längder
hufvudsakligast till England, Tyskland och norra Afrika.
Balks uppmätas som plank och säljas per
petersburgstandard eller per engelska kubikfot.
F. L.

Balkvägare, skpsb., benämning på de grofva
plankgångar (fig. 1, a), hvilka sträcka sig utefter
fartygets hela längd och fastbultas på fartygets
innansidor samt tjäna att uppbära däcksbalkarna
(fig. 1, f), på hvilka däcket hvilar. Underkanterna



af däcksbalkarnas ändar äro nedfällda uti och
fastbultade till vägaren. På järnfartyg finnes ej någon
balkvägare motsvarande den nu beskrifna och på
träfartyg använda; men den plåt, som på järnfartyg
lägges ofvanpå alla däcksbalksändarna och som
medelst hörnjärn förenas med det utanför balkändarna
liggande "berg-hultstråket" (fig. 2, c), får i detta
fall oftast namnet balkvägareplåt (fig. 2, a),
någon gång äfven skarndäcksplåt eller
stringerplåt.
R. N.*

Balkvägareplåt. Se Balkvägare.

Balkåkra, socken i Malmöhus län, Ljunits härad.
1,042 har. 787 inv. (1903). B. bildar med
Snårestad och Skårby ett till egaren af Marsvinsholm
patronellt pastorat i Lunds stift, Ljunits och
Herrestads kontrakt.

Ball [bå’l], John, irländsk naturforskare och
reseskildrare, f. 1818 i Dublin, d. 1889 i London,
studerade matematik och naturvetenskaper vid
Cambridges universitet, vände sig därefter till juridiken
och invaldes 1852 i underhuset såsom de liberales
kandidat. 1855–57 var han undersekreterare för
kolonierna i lord Palmerstons kabinett. Slagen vid
parlamentsvalen 1858, drog han sig från politiken
för att egna sig åt resor, förnämligast i Schweiz, och
botaniska studier. B. utarbetade en omfattande
Alpine guide (3 bd, 1863–68), A tour in Morocco
and the great Atlas (1879, med sir J. D. Hooker),
Notes of a naturalist in South America (1887) och
på det botaniska området Spicilegium floræ
maroccanæ (1878), den märkliga afhandlingen Origin of
the flora of the european alps m. m., hvarförutom han
skrifvit om glaciärer och andra geologiska äfvensom
fysiska ämnen. Han var medlem af Royal society
samt förste president i "Alpine club".
(G. Stg.)

Ball [bå’l], Thomas, nordamerikansk
bildhuggare, f. 1819 i Charlestown, studerade 1854–
56 i Italien, där han sedan var bosatt till 1897.
Bland hans arbeten märkas: Statyett af Jenny Lind,
Washingtons ryttarstaty i Boston och
Frihetsmonumentet i Washington, framställande Lincoln befriande
en slaf från dennes bojor. Jfr hans själfbiografi My
three score years and ten (Boston 1891).

Ball [bå’l], Valentine, irländsk geolog, f.
1843 i Dublin, blef filos. doktor vid därvarande
universitet 1872, medlem af Royal society i London
1882 och ordförande i Geological society of Ireland
s. å. Han innehade 1881–83 professuren i geologi
och mineralogi vid Dublins universitet och var sedan
1883 direktor för vetenskaps- och konstmuseet
därstädes. B. kallades 1889 till hedersdoktor vid Dublins
universitet. Han var medlem af Royal irish academy’s
råd samt hederssekreterare i Zoological society of
Ireland. Död 1895. – Under en längre anställning
vid Geological survey of India, 1864–81, samlade
B. värdefulla iakttagelser, som han offentliggjort
bl. a. i arbetena Jungle life in India (1880), The
diamonds, coal and gold of India (1881) och The
economic geology of India (s. å.). Han upptäckte
flere stenkolsfält i de vilda och då föga kända inre
delarna af Västra indiska halfön och utpekade den
lämpligaste sträckningen för en järnväg mellan
Calcutta och Bombay, hvilken till slut definitivt
valts. B. har vidare skrifvit afhandlingar om den
geologiska beskaffenheten hos flere delar af Indien,
om sina forskningar i Afganistan, Belutsjistan,
Himalaya, på Andamanerna och Nikobarerna m. m.
samt flere uppsatser till identifiering af de indiska
djur, växter och mineral, som voro kända i
forntiden, äfvensom rörande Bengaliska viken, vulkaner
m. m.
(E. E.)

Ballad kallas en mellanform af episk och lyrisk
diktning, en berättande dikt i sångartad form, i
hvilken hufvudvikten lägges på den stämning, som
af händelsen framkallas. Ursprungligen begagnades
namnet (provens, balada, af balar, dansa, fnit.
ballata, fnfr. balete) om rent lyriska dikter hos de
sydromanska folken, dansvisor, som vanligen
uttryckte kärleksve. Namnet ballad tillämpades
emellertid från 1700-talets början på vissa
episk-lyriska folkdikter (jfr de engelska "popular ballads"),
och namnet har sedan användts äfven om konstdikter
af likartad natur. Man har – ehuru förgäfves –
estetiskt sökt skilja balladen och romansen såsom två
olika lyrisk-episka mellanformer och velat framhålla
att balladen skulle vara aningsfullare, dunklare,
mera beslöjad, med starkt dramatiska inslag.
Emellertid är gränsen flytande, hvilket framgår bl. a.
däraf, att under det några författare anse det episka
elementet öfverväga i balladen, det lyriska i romansen,
så göra andra gällande motsatsen. Någon säker
distinktion är icke möjlig att åstadkomma, och orden
ballad och romans begagnas faktiskt såsom synonymer.
Emellertid finnes det i viss mån en litteraturhistorisk
och lokal skillnad såtillvida, som folkballaderna ega
sin hemort i germanska länder, särskildt Skottland,
England och Norden, under det att folkromansernas
hemland är de romanska länderna, särskildt Spanien.

Den första betydande samling af folkballader utgafs
1765 af biskop Percy ("Reliques of ancient poetry")
och utöfvade ett djupgående inflytande på den
engelska, tyska och medelbart äfven den nordiska
litteraturen, exempelvis Scott, Coleridge, Bürger,
Goethe, Schiller, Uhland, Heine, Öhlenschlæger,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>