- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
111-112

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besked ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för gången åtagna pålagor karaktären af stående
skatter. Under 19:e årh. gick utvecklingen däremot
i motsatt riktning, och tyngdpunkten har alltmer
förlagts till de extra ordinarie inkomsterna eller
bevilkingarna (Bevillning), som de med ett på
regeringsformens terminologi grundadt uttryckssätt
numera pläga kallas. Större förändringar har
emellertid formen för beskattningsrättens
utöfning undergått. De i landslagen stadgade
skattebevillningsnämnderna lära icke i någon större
utsträckning ha blifvit anlitade. Det vanliga torde i
stället hafva varit att nya skatter, där de icke rent
godtyckligt pålades af regeringen, öfverenskommos i
rådet och sedan gjordes till föremål för förhandlingar
med allmogen i landsorterna. Denna hänskjutningsmetod
användes äfven, sedan man i riksens ständer på
riksmöte fått ett på bredare basis ställdt organ för
den preliminära öfverläggningen. Det dröjde sålunda
länge, innan riksdagen kunde göra sig gällande som
definitivt beslutande beskattningsmyndighet. Att detta
senare dock efter hand blef förhållandet, därtill
bidrogo de försök, som på 1600-talet gjordes att
låta dels det af de tre högre ståndens fullmäktige
bestående utskottsmötet, dels provinsialmöten i
landsorterna fungera som beskattningsorgan. Det
förra skedde emellertid blott undantagsvis, det
senare däremot oftare, och i sådana fall ställdes
invånarna i de olika landskapen isolerade mot den
kungliga påtryckningen, som därigenom blef svårare
att motstå. I 1660 års additament till 1634 års
regeringsform blefvo ock provinsialmöten förbjudna,
ehuru de under Karl XI:s regering åter kommo till
användning. Ännu så sent som i 1789 års förenings- och
säkerhetsakt framträda spår af denna osäkerhet i fråga
om riksdagens myndighet i beskattningsfrågor. Där
talas nämligen om "svenska folkets" ostridiga
rätt att i sådana frågor "med konungen" rådslå och
öfverenskomma. Organet för rättens utöfning lämnas
därhän. Genom 1809 års regeringsform blef däremot
riksdagens ställning i detta hänseende fullt klar
och bestämd. Denna regeringsforms 57 § stadgade
nämligen i sin ursprungliga lydelse, att svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas "af
riksens ständer allena vid allmän riksdag". Denna
paragrafens egentliga innebörd framträder emellertid
icke lika tydligt i dess nuvarande, år 1866 i samband
med representationsförändringen gifna formulering,
enligt hvilken sagda rätt säges utöfvas af riksdagen
allena. På den tiden, då ett mäktigt riksdagsparti
satt bl. a. äfven grundskatternas afskrifvande
som mål och hoppades vinna det genom riksdagens
ensamma på den gemensamma voteringens väg framdrifna
beslut, sökte man, ehuru förgäfves, tyda dessa
ord därhän, att konungen skulle anses beröfvad all
medbeslutanderätt i beskattningsfrågor. Om konungens
ställning till bevillningsfrågor och om formen för
besluts fattande därvidlag seBevillning. Därjämte är
att märka, att konungen har en ganska väsentlig
andel i beskattningsmyndigheten genom sin
befogenhet att med begagnande af den honom i § 89
R. F. tillerkända ekonomiska lagstiftningsrätten
bestämma afgifterna för begagnandet af statens
inrättningar. Järnvägstrafik-, telegraf-, fyr- och
båkmedlen utgöra exemplen härpå. Däremot ha postmedlen
alltsedan 1809 karaktär af bevillning. Jfr Bevillning,
Budget
och Statsreglering. 0. V.

Besked, krigsv., uppgift på en truppstyrkas
storlek och sammansättning vid vissa tillfällen,
t. ex. samlingsbesked, styrkebesked, dagbesked,
vecko
- och månadsbesked m. fl.

Beskickning, dipl.,
en suverän stats representation hos en annan
suverän stat, bestående af ett sändebud (fr. chef
de mission
, beskickningens chef), eller stundom
flera, samt hos sändebudet i denna hans egenskap
anställda biträden; den lokal, där sändebudet
har sin ämbetsverksamhet. Andra ofta använda
benämningar äro legation, mission och ambassad,
hvaremot gesantskap är en föråldrad benämning på samma
sak. Beskickningarnas hufvudsakliga ändamål är att
handhafva de mellanfolkliga spörsmålen. Rätt att sända
och mottaga beskickningar tillkommer endast suveräna
stater, sålunda i förbundsstater centralregeringen,
i statsförbund de särskilda staterna och i realunioner
den gemensamma statsmakten. Ett undantag härifrån är
Tyska riket, hvarest jämte centralregeringen äfven
de enskilda staterna hafva beskickningsrätt. Äfven
den heliga stolen har denna rätt, försäkrad genom den
s. k. garantilagen af 13 maj 1878. Öfverallt utöfvas
beskickningsrätten genom statsöfverhufvudet.

I enlighet med de på Wienkongressen 1815 antagna
och genom kongressen i Aachen 1818 ytterligare
utvidgade bestämmelserna räkna de europeiska,
amerikanska och några asiatiska stater (Japan,
Kina, Persien och Siam) fyra beskickningsklasser,
nämligen: 1) ambassadörer, 2) envoyéer (fr. envoyés
extraordinaires et ministres plénipotentiaires
,
"utomordentliga sändebud och befullmäktigade
ministrar"), de vanligast förekommande
beskickningarna, samt 3) ministerresidenter
och 4) chargés d’affaires, af hvilka de tre
förstnämnda klasserna äro ackrediterade hos
statsöfverhufvudet personligen, den fjärde hos
vederbörande utrikesminister. Påfvens beskickning
hos de katolska makterna kallas nuntie (fr. nonce
apostolique
). Ett särskildt slags beskickningar
äro generalkonsuler med diplomatisk karaktär (se
Konsul), hvilka stundom förekomma hos halfciviliserade
stater. Till en beskickning hör dessutom en alltefter
dess betydenhet mer eller mindre vidlyftig personal,
bestående af legationsråd, legationssekreterare,
militärattachéer, marinattachéer och attachéer. Ibland
finnas också legationspredikanter, auditörer och
dragomaner (hos Porten). Förutom dessa ordinarie
förekomma särskilda beskickningar vid utomordentliga
tillfällen, såsom för att lyckönska med anledning af
en suveräns tronbestigning, deltaga i en hoffest af
mer ovanligt slag o. s. v. Dylika beskickningar äro
dock i allmänhet endast af ceremoniell natur.

Suveräna stater kunna uppdraga sin beskickning i
ett land åt en annan, vänskaplig makts
beskickning. Nederländernas beskickning i Japan
t. ex. representerar äfven Sverige-Norge och Danmark
och har för Sverige-Norges vidkommande karaktären
af ministerresident; Sverige-Norges beskickning
i Turkiet representerar äfven Danmark o. s. v. Å
andra sidan kan en beskickning representera
sin stat vid flera hof; så är t. ex. Portugals
beskickning hos Sverige-Norge äfven ackrediterad hos
Danmark, Persiensbeskickning hos Ryssland äfven hos
Sverige-Norge, Siams beskickning hos Tyska riket
äfven hos Sverige-Norge och Danmark o. s. v.

Sändebudet får vid afresan från sin stat ett
kreditiv (fr. lettres de créance), d. v. s. ett
rekommendationsbref, som han öfverlämnar till den
stats

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free