- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
117-118

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besked ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verksamhet var mera rent politisk i de konservativa och
monarkiska idéernas tjänst, och han författade flera
af denna sidas yppersta stridsskrifter. Sålunda
utgaf han efter de crusenstolpeska oroligheterna
Dagens händelser bedömda af en landtman (1838),
hvilken följdes af Upplösning är icke upplysning
(1839), Har Sverige publicitet och publicister? (2
häften, s. å.), Den irrande publicisten (1840) samt
det dramatiserade tidningsäfventyret Papperskråkorna
(s. å.). Samtidigt härmed blef B., som förut stått
Askelöfs "Svenska Minerva" nära, en af det nya
konservativa organet "Svenska biets" främjare och
medarbetare samt torde till detsamma hafva lämnat
många, alltid anonyma bidrag, då det gällde att
försvara Karl Johans regim och angripa den dåtida
liberalismen. Genom denna hållning kom B. i stor
nåd hos den gamle konungen, som vid sin jubelfest
1843 tilldelade honom friherretiteln, men däremot
i ett mera främmande förhållande till den liberale
kronprinsen, Oskar. Efter dennes tronbestigning
drog sig B. tillbaka från det politiska lifvet och
egnade sig alltmera uteslutande åt sin akademiska
verksamhet. Under den första tiden af sitt sekretariat
hade han visserligen att utkämpa strider med
bisittare (såsom Lagerbjelke o. a.), men allt som
tiden gick, blef hans ledarskap i akademien alltmera
erkändt. Hans verksamhet såsom sekreterare var präglad
af det varmaste intresse för alla akademiens olika
angelägenheter (minnesteckningar, ordboksarbete,
prisutdelningar, inval), och han ådagalade tillika
en anmärkningsvärd fördomsfrihet och fördragsamhet
mot skilda vittra riktningar (mindre kanske mot
politiska motståndare).

En särskild uppgift fann B. i författandet af
minnesteckningar och utöfvade på detta område en rik
och omfattande verksamhet. Han författade inledande
lefnadsteckningar och litterära karakteristiker
till Stjernstolpes, Wallins, Valerius’ och
Lings samlade arbeten samt höll minnestal och
graftal öfver Skjöldebrand, A. A. Raab, Brinkman,
M. Rosenblad, Berzelius m. fl. Märkligast äro dock
de minnesteckningar han offentliggjort i Svenska
akademiens handlingar öfver G. F. von Rosen (1850),
Åkerhielm (1851), Lars Kagg (1853), Fabian Wrede
(1854), Fogelberg (1855), Urban Hjärne (1856), Johan
Gyllenstierna (1857), Swedenborg (1858), Torbern
Bergman (1859), Wadström (1860), Leopold (1861),
Gjörwell (1862), Tessin (1864) och Sven Lagerberg
(1865), hvartill kommer minnesteckningen öfver
Görtz (1867) samt hans i Vitterhets-, historie-och
antikvitetsakademiens handlingar offentliggjorda
litteraturhistoriska utkast öfver Karl August
Ehrensvärd (prisbelönt 1834, tryckt 1842), med
ganska rika konsthistoriska meddelanden. Ett antal
af sina lefnadsteckningar samlade B. under titeln
<i>Minnesbilder</> (2 dlr, 1860–66).

B. är i viss mån den siste äreminnesförfattaren
i gammal mening; han gjorde vyerna vidare än
hans gustavianske föregångare och grundade sina
minnesteckningar ofta nog på en omfattande forskning;
men såväl det konstfullt utarbetade, vältaliga språket
som framför allt den starkt panegyriska anläggningen
göra honom till en äreminnesförfattare enligt äldre
tiders uppfattning; Rydqvist anmärker, att "bilden
blef honom under målningen alltmera kär, så att han
liksom Pygmalion slutligen förälskade sig i sin egen
skapelse af marmor". Detta målande i ljusa
färger och denna benägenhet att blunda för eller
urskulda föremålens svaga sidor framträda ock i hans
historiska skildringar öfver Gustaf III såsom konung
och menniska
(påbörjad 1859; sista delen oafslutad
och tryckt 1869 efter hans död) och Karl XII i
Alt-Ranstadt
(1865), hvilken närmast var framkallad
af Fryxells skildring. Han framdrog emellertid såsom
sina hjältars försvarsadvokat månget inlägg till deras
friande inför historiens domstol. Samma förtjänster
och brister utmärka hans litteraturhistoriska
skildringar, såsom den utförliga äreräddningen
af Leopold och den postumt utgifna skriften Om den
estetiska betydelsen af Thorilds strid emot Kellgren
och Leopold
, i hvilka han med entusiasm, men ock
med ensidighet häfdar den akademiska sidans rätt
mot nyhetsmakarna. I Svenska akademiens handlingar
offentliggjorde han ock sin populärfilosofiska
skrift Om själens helsa (1857). Han påbörjade
dessutom sin egen själfbiografi, Lefnadsminnen
(tr. 1870). B. utöfvade ett i många afseenden
storartadt mecenatskap mot skriftställare och
konstnärer, och han visade sig själf behjärta de ord
han en gång uttalat: "När skola en gång nordens store,
såsom deras likar i andra länder, anse det hedrande
att vårda och uppmuntra unga snillen?"

Hedersbevisningar af mångfaldiga slag kommo honom
till del, däribland hedersdoktorat i Uppsala (1842),
öfverstekammarjunkartiteln och serafimerbandet
(1861), ledamotskap af åtskilliga utländska
akademier och lärda samfund samt af Musikaliska
akademien 1829 och af Vetenskapsakademien 1836
äfvensom hedersledamotskap af Vitt. hist. och
ant.-akad. 1834 och af konstakademien 1837. År 1868,
natten mellan 17 och 18 okt., afled han stilla. Af
sina egodelar skänkte han betydande summor
till de samfund och institutioner, som vårdade
de litterära, vetenskapliga och konstnärliga
idrotter, för hvilka han i lifvet intresserat
sig; särskildt har Svenska akademien att räkna
honom såsom sin valgörare. – Jfr C. G. Strandberg,
"Inträdestal i Sv. akad." (i Sv. akad:s handl. från
1796, XLV), J. E. Rydqvists biografi öfver B. i
"Lefnadst. öfver K. Sv. Vetenskapsakad:s efter 1854
aflidne ledamöter", I, E. v. Qvanten, "B. v. Beskow"
(i "Framtiden" 1868–69), och C. D. af Wirsén, "Minne
af friherre Bernhard von Beskow", I–II (i Sv. akad:s
handl. från 1886, XI–XII). K. W–g.

2. Gustaf Emanuel B.,den föregåendes brorson, predikant,
pedagog, f. 25 febr. 1834 på säteriet Örby, Brännkyrka
socken. 1850 intogs han vid krigsakademien å Karlberg,
men afbröt sin kurs där och tog 1852 studentexamen
i Uppsala samt 1857 på en termin såväl teoretisk-
och praktisk-teologisk examen som prästexamen. Af
betänkligheter rörande prästedens innehåll dröjde
han dock med att låta prästviga sig ända till
1859. Därefter tjänstgjorde han som pastorsadjunkt
i flera af Stockholms församlingar till 1868, då
Blasieholmskyrkan (se d. o.) invigdes och Stockholms
konsistorium, på k. m:ts befallning, förordnade B. att
upprätthålla högmässogudstjänsterna därstädes. Nämnda
kyrka kan med skäl kallas B:s verk. Det var han,
som inköpte tomten (1864), samlade frivilliga
bidrag och anskaffade behöfliga lån. Också gick hela
arbetet (1865–67) i hans namn, och när kyrkan var
färdig, öfverlämnade han den genom gåfvobref till
"Blasieholmskyrko-stiftelsens styrelse". 1867
öppnade B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free