- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
323-324

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biela ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de viktiga fredsunderhandlingarna med ryssarna i
Nöteborg 1323 var han den främste svenske legaten. Han
var ock en af de tolf herrar, som biträdde Laurens
Ulfsson vid redigeringen af Södermanlandslagen. Död
omkr. 1328.

2. Nils Turesson B., den föregåendes
broder, Ölands, Tiohärads och Finlands lagman,
drots, förekommer såsom lagman på Öland 1339,
blef riddare 1342, konungens rådsherre 1344 och
innehade drotsämbetet första gången s. å.
När konung Magnus Eriksson 1348 återkommit från sin
första ryska härfärd, utnämndes B. åter till drots
och förde i denna egenskap styrelsen i Sverige under
konungens andra härtåg mot ryssarna, 1350–51. År
1353, när Bengt Algotsson blifvit konungens förnämste
förtroendeman, måste B. afstå från drotsvärdigheten
och var därefter endast lagman i Tiohärad (i Småland),
hvilken lagsaga var så godt som ärftlig i hans släkt.
I striden mellan Magnus och dennes son Erik ställde
sig B. på den senares sida. Han var ock ett bland de
svenska sändebud, som
1361 i Lybeck afslöto fred med hansestäderna och
kort därpå i Greifswald å Sveriges vägnar med
dem ingingo ett mot den danske konungen Valdemar III
riktadt förbund, hvarvid de lofvade vissa slott och
län i Skåne och Halland såsom ersättning för hjälpen.
Sedermera var B. en af de främste i den liga af
stormän, som stämplade mot konungen. Ännu
1362 var han emellertid lagman i Finland, men
1363 landsförvisades han med de andre förrädiske
herrarna. Han återkom med Albrekt af Mecklenburg,
hvilken dessa utsett till konung, och öfvertog då
för tredje gången drotsämbetet samt fick, för sina
tjänster åt tyskarna, bl. a. Viborgs slott
och län. När Albrekt hösten 1364 öfvergick till
Finland för att sätta sig i besittning af detta land,
åtföljdes han af B., som under belägringen af Åbo
slott s. å. slöt sin oroliga bana.

3. Sten Bengtsson B. till Ridö, de föregåendes
brorson, riksmarsk, var riddare 1365, lagman
i Västmanland och Dalarna 1368, riksråd 1371 och
marsk 1376–88. Han blef 1386 en af Bo Jonssons
testamentsexekutörer och tog en mycket verksam del
i drottning Margaretas inkallande 1388 samt ledde
efter Falköpingsslaget krigsrörelserna, från 1390
såsom höfvitsman på Stockholms slott. Han var
med om att besegla unionsdokumentet i Kalmar 1397.
1406 nämnes han som lagman på Öland. Död på
Marieborg vid Enköping 1408. Herr Sten var en
stor gynnare och vän af Vadstena kloster, där han
äfven blef begrafven.

4. Ture Turesson B., marsk, den föregåendes
sonson och son af Ölands-lagmannen Ture Stensson, var
född 1425 och hörde till de svenske stormän, som
voro tillgifna unionen. Ehuru B. var nära besläktad
med konung Karl Knutsson (dennes första hustru,
Birgitta, var B:s halfsyster), förefunnos dock flera
anledningar till missämja dem emellan. Han tyckes
hafva blifvit riddare vid Karl Knutssons kröning,
och 1451 fick han befälet på Axevalls slott. Under
konung Karls härjningståg i Skåne 1452 sändes
han att sköfla i Halland, men han förbjöd i stället
sitt folk att göra fienden någon skada. På
Axevall stod han i hemlig brefväxling med danskarna,
hvilka han meddelade konung Karls planer och annat,
som kunde lända dem till nytta. När Tord Bonde
1452 öfverrumplade danskarna på
Lödöse, föll denna brefväxling i hans
händer. Förrädaren togs genast af Tord till fånga,
men fick tillåtelse att uppehålla sig i Värnhems
kloster, med villkor att han ej skulle aflägsna sig
därifrån utan Tords eller konungens tillstånd. Men
vid underrättelsen om Karl Knutssons annalkande flydde
B. till Danmark och vistades där till 1457. I Sverige
dömdes han, äfvensom de andre förrädiske herrarna,
1453 att mista lif, ära och gods. När Kristian I
1457 uppsteg på Sveriges tron, erhöll B. Kalmar län
i förläning, hvarjämte han utnämndes till marsk och
befälhafvare på Stockholms slott, hvilken senare
beställning han innehade under största delen af
Kristians regering. Sedan ärkebiskop Jöns Bengtsson
1463 blifvit af konungen fängslad, och när Upplands
bönder, som rest sig till hans försvar, tågade
mot Stockholm, blefvo de af B. på Helgeandsholmen
öfverfallna och skoningslöst nedgjorda. Också fick
han därför öknamnet "slaktaren". Under de följande
omhvälfningarna stod han fortfarande på Kristians sida
och försvarade 1464 med tapperhet Stockholms slott
mot Karl Knutsson, men 1465 måste han uppgifva det
åt ärkebiskopen. Därefter uppehöll han sig mest på
Kalmar slott, uppträdde emellanåt såsom fredsmäklare
i öfre Sverige samt deltog både i landtkriget och i
kaperierna till sjöss, hvilka han fortsatte, äfven
sedan Kristian utlofvat stillestånd. I slaget på
Brunkeberg (10 okt. 1471) stred han på danska sidan. I
slutet af mars 1472 uppgaf han Kalmar slott åt Sten
Sture, med förbehåll att han skulle återfå sina gods
och värdigheter, samt lefde sedan på sitt stamgods,
Kråkerum (nära Kalmar). Som svensk fullmäktig
bevistade han åskilliga möten, där unionella frågor
behandlades. Död 1489.

5. Erik Turesson B. d. y., till Benhammar,
Häradsäter och Räfvelsta, den föregåendes son,
riksråd, var fogde 1489 på Stockholms och 1495
på Stegeborgs slott, slogs af konung Hans till
riddare och erhöll 1499 såsom förläning Viborgs
slott och län. Han öfvergaf likväl konungens sak,
då Sten Sture 1502 kom öfver till Finland, och han
förordnades af Svante Sture 1504 till "fullmyndig
och mäktig höfding öfver Finland och Åland", men
råkade mot slutet af sin lefnad i spändt förhållande
till riksföreståndaren. Herr Erik Turesson skaffade
stillestånd 1504 och 1510 med Ryssland, knöt vänskaps-
och handelsförbindelser med Estland, gjorde det
första försöket att medelst en kanal förbinda
Saima med hafvet och förde i det hela styrelsen "med
kraftig hand och klok omsorg". Död i april 1511.
"Honom sörjer hela landet", heter det i ett bref,
skrifvet kort därefter. – I sitt äktenskap med Gunilla
Bese hade B. sönerna Ture Eriksson (riksråd, djupt
invecklad i Västgötaherrarnas uppror 1529, dödsdömd,
men mot dryga böter benådad) och Axel Eriksson
(sedan 1540 riksråd, lagman i Östergötland, sedan
1554 lagman i Småland, död 1559), en af Gustaf Vasas
förtrognaste män och befryndad med konungen, hvilkens
gemål Margareta var syster till B:s första hustru,
Anna Leijonhufvud. Af herr Erik Turessons döttrar var
Karin gift med den bekante Arvid Västgöte och Anna
(se nedan), den modiga försvararinnan af Kalmar
1520, med riksrådet Johan Månsson (Natt och Dag).

6. Anna B., den föregåendes dotter, bibehöll, sedan
hennes make, riksrådet Johan Månsson (Natt och Dag)
till Göksholm 1520 dött, någon tid hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free