- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
333-334

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mösspartiet, som vid riksdagen 1740–41 med kraft
bestred hattpartiet makten. Också blef han efter
Gyllenstiernas arresterande af de segrande
hattarna 1741 instämd för förräderikommissionen
och, ehuru intet bevis mot honom kunde förebringas,
dömd förlustig sin pension samt förvisad till sina
gods. Följande riksdag med sin starka reaktion mot
hattpolitiken upphäfde domen. Under den följande
ytterst häftiga partikampen mellan hattar och mössor
var B. en af mössornas främste ledare med plats i
deras hemliga partikonselj, ehuru han såsom riksråd
icke kunde själf uppträda på riddarhuset. Fordran på
B:s och hans medbroder Bondes återinsättande i rådet
var ett af mösspartiets populäraste yrkanden, som vid
riksdagarna 1742–43 och 1746–47 föranledde häftiga
strider. Efter mössornas afgörande nederlag 1747 drog
sig B. tillbaka från politiken. 1751 års ständer
hugnade honom med en förtroendeförklaring, dock
utan att anmoda honom att återinträda i rådet. Först
1761, då hattpartiets välde var i nedgående för det
uppåtsträfvande yngre mösspartiet, återinsattes
Bielke och Bonde, de ende öfverlefvande af 1739 års
licentierade riksråd, ånyo i rådet. B. var då en
gammal, bruten man, hvars upprättelse egentligen
blott var ett yttre, för alla synligt tecken till
att de grundsatser, som förfäktats af Arvid Horn,
ånyo kommit till heder. B. dog i Stockholm 11
maj 1763. – B. skildras af sina samtida såsom en
ovanligt ståtlig man med ett vackert och förnämt
utseende. Såsom krigare berömmes han för mandom
och duglighet. Såsom statsman saknade han ingalunda
ett sundt och klart omdöme, äfven om han ej framstod
såsom någon betydande förmåga, men förbittringen öfver
hattpartiets lättsinne och tyranni dref honom i likhet
med mössornas öfrige chefer till att för nära liera
sig med Ryssland och bruka dess stöd och dess guld
i den svenska partikampen. Hans egen omutlighet och
fosterlandskärlek har ingen satt i fråga. På Lovisa
Ulrikas begäran nedskref B. "Mémoires pour servir à
1’histoire de Charles XII", utgifna af C. Hallendorff
under titeln T. G. B:s hågkomster af Karl XII (1901).
L. S.

17. Nils B., sonson till B. 15, grefve,
romersk senator, f. 1706, följde 1719 sin fader,
dåvarande envoyén Karl Gustaf B., till Frankrike
och uppfostrades där i en skola i Faubourg S:t
Germain, hvarunder han blef utsatt för katolskt
proselytmakeri. Vid 16 års ålder blef han kammarherre
och kapten vid regementet Royal suédois. B. återvände
hem 1722, tillbragte några år i Ryssland för
en godsprocess, gifte sig 1727 med Hedvig Sack
och utreste följande år till Paris, kvarlämnande
hustrun i hemlandet för att ordna affärerna och
sedan komma efter. Sedan B. 1731 i Rom öfvergått
till katolska läran, bröt hans familj med honom,
och rådet hindrade hustruns utresa. B. hade 1733
blifvit fransk medborgare och utnämndes, sedan han
blifvit bofast i Rom, 1735 af påfven till
kammarherre och 1737 till romersk senator (en hög
rangplats med några domaråligganden och stor
representationsskyldighet). B. innehade denna
befattning i 28 år och vann därunder allmän
aktning. Resande svenskar, framför allt artister,
bemötte han med stor välvilja. Ekonomiska svårigheter
nödgade honom att länge lefva indraget, till dess
en fransk pension 1754 satte honom i stånd att
åter börja representera. Med hustrun, som afled
1760, och svågern K. G. Tessin underhöll B. en
intressant brefväxling, i hvilken hans impulsiva,
nervöst känsliga lynnesart klart framträder. Med åren
blef han alltmer mjältsjuk och nyckfull. Han afled
i Rom 1765 och ligger begrafven i S:ta Birgittas
kyrka. Jfr lefnadsteckning öfver Nils B. af Sigrid
Leijonhufvud i "Ur svenska herrgårdsarkiv" (1902).
V. S-g.

18. Sten Karl B., son till landshöfdingen Ture
B. och sonson till B. 14, friherre, vetenskapsidkare,
f. 1709, d. 1753, fick genom en släktings försorg
(han förlorade nämligen tidigt sin fader) en
omsorgsfull uppfostran, som gjorde honom hemmastadd
ej allenast med de klassiska, utan äfven med de
flesta nyare europeiska språken. Sedan han
genom en utländsk resa fulländat sin utbildning,
inträdde han på tjänstemannabanan, där han 1740
avancerade till hofrättsråd och 1746
till vicepresident i Åbo hofrätt. En viss
namnkunnighet förvärfvade han sig genom sina studier
i naturvetenskaperna, i synnerhet botaniken,
för hvilken han visade sitt intresse äfven
genom att understödja andras (t. ex. Kalms)
arbeten i denna vetenskap. Likaledes var han en
ovanligt insiktsfull jordbrukare och förvandlade
sina gods till verkliga mönsteregendomar.
På en af dessa (Löfstad i Funbo socken) anlade han
en botanisk trädgård, hvilken ansågs såsom den
rikaste någon enskild person i Sverige dittills egt.

19. Nils Adam B., son af B. 16, grefve,
hofman och ämbetsman, f. 31 jan. 1724 i Göteborg,
tjänstgjorde först i kansliet, anställdes sedan
vid hofvet såsom kavaljer och slutligen underguvernör
för kronprins Gustaf. Denna befattning skötte han
till konungaparets fulla nöje, desto mer som han äfven
i politiken slöt sig till hofvets parti, till hvars
mest ansedde medlemmar han från början räknades. Från
ständernas sida åter ansågs B. hos tronföljaren
inplanta hat mot landets grundlagar, hvarjämte han
misstänktes för att egga konungen i dennes motstånd
mot ständerna. Sekreta utskottet beslöt därföre i
början af år 1756 att indraga underguvernörssysslan
såsom obehöflig, men lät dock B. behålla lönen
såsom pension. 1761 utnämndes han till
landshöfding i Nyköpings län och utvecklade på
denna plats en kraftfull och gagnande verksamhet
särskildt till jordbrukets främjande. När 1769
mössregeringen störtats af de förenade hof- och
hattpartierna, kallades B. till medlem af rådet.
Redan i maj 1772 blef han afsatt från sitt rådsämbete
af de segrande mössorna. Efter revolutionen
inkallades B. ånyo i rådet och förordnades 1782
att till-lika vara president i bergskollegiet.
På denna sistnämnda post utvecklade B. en icke
obetydlig verksamhet. Sedan 1774 var han ledamot
af Vetenskapsakademien, hvars mineralsamling
af honom ordnades och kompletterades. Det var
också genom hans föranstaltande och frikostighet,
som Älfdalens porfyrverk anlades och upparbetades.
Han nedlade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:09:07 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free