- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
357-358

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi-labialer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

böckernas ståndpunkt. Litt.: Hefele,
"Concilien-geschichte", bd III, H. Alt,
"Die heiligenbilder" (1845), J. E. Wessely,
"Iconographie Gottes u. der heiligen" (1874),
Th. Trede, "Das heidentum in der römischen kirche",
4 bd (1889–91), och K. Schwarzlose, "Der bildstreit"
(1890). J. Hdr.

Bilde [b’ille], dansk adlig ätt. Se Bille.

Bilderbibel. Se Bildbibe1.

Bilderdijk [-dajk], Willem, nederländsk skald,
f. 1756 i Amsterdam, d. 1831 i Haarlem, verkade först
som advokat i Haag, men flydde 1795 vid fransmännens
infall till London. 1806 återvände han och blef då
konungens bibliotekarie. B. utvecklade en oerhörd
produktivitet och försökte sig på skaldekonstens
alla områden. Hans dikter ega formell korrekthet
och rikedom på tankar, men sakna innerlighet och
friskhet. Boileaus regler voro normgifvande
för honom, Pope hans vittra ideal. Svuren vän
till konungamakt och kyrka, hatade B. ursinnigt
revolutionens frihetsidéer. Hans bästa dikter
äro af didaktiskt innehåll, såsom De ziekte der
geleerden
. B., som genom själfstudier vunnit
omfattande kunskaper, författade en värdefull
historia, Geschiedenis des vaderlands (1832–53),
hvilken länder hans framställningskonst och
forskningssinne till heder. Hans grammatikaliska och
litteraturhistoriska arbeten äro icke af någon större
betydelse. B:s Dichtwerke utgåfvos 1856–59 af da
Costa. – B:s andra hustru, Katharina Wilhelmine B.,
född Schweickhardt, f. 1777, d. 1830, vann likaledes
anseende som författarinna. Hennes Dichtwerke
utkommo 1859.

Bildformat. Se Bild 2.

Bildfält. Se Bild 2.

Bildgjuteri. Se Bildhuggarkonst och
Gjutning.

Bildhuggarkonst (Plastik, Skulptur) är, betraktad ur
teknisk synpunkt, den af bildkonstens grenar, hvilken
i ett fast ämne (lera, gips, trä, sten, ben, metall)
efterbildar den organiska naturens former i deras
fulla kroppslighet (jfr Konst). Konstnären går därvid
vanligen till väga på följande sätt. Först modellerar
han i något lätt bildbart ämne, t. ex. våt lera eller
vax, en skiss (ett utkast) i liten skala. Med ledning
af detta utkast utför han sedan den s. k. lermodellen
i samma storlek, som det blifvande konstverket skall
få, och med dettas minsta detaljer omsorgsfullt
utarbetade. Som emellertid denna modell är af alltför
ringa varaktighet, tager bildhuggaren en afgjutning i
gips, gipsmodellen, som därefter blir det original,
efter hvilket verket skall utföras i ett annat
ämne. För detta utförande erbjuda sig tvenne olika
vägar: det egentliga bildhuggeriet, då konstverket
uthugges (skulpteras) i sten, och
bildgjuteriet, då det gjutes i metall.

Gäller det att hugga t. ex. en bildstod i sten
(marmor), skaffar man sig ett tillräckligt stort
block, börjar med att efter gipsmodellen punktera
detta, d. v. s. att på blocket, medelst ett därtill
inrättadt instrument, afsätta de mest framstående
punkterna af modellens yta, går sedan löst på stenen
med mejseln och hammaren och tvingar på detta sätt
gestalten att så småningom liksom krypa ut ur det råa
blocket. Det mesta af detta arbete är rent mekaniskt
och öfverlämnas vanligen af konstnären åt medhjälpare
af underordnad rang (stenhuggare).
Först när verket nalkas sin fulländning, lägger han
själf hand vid detsamma (retuscherar). Därvid är
den största varsamhet af nöden, ty om han på orätt
ställe bortslår den allra tunnaste flisa, kan det hela
lätt fördärfvas. (Bildhuggaren kan därför icke gärna
undvara en gipsmodell att punktera efter. Själfva
Michelangelo "förhögg" sig ofta, då han försmådde
att nyttja modellen.) Den skimrande hvita marmorn
skänker åt den framställda gestalten någonting rent
och nästan förklaradt, då däremot gipsens hvithet
verkar kyligt och liflöst. Också lär Thorvaldsen
ha yttrat, att en bildstod lefver i leran, dör i
gipsen och står upp i marmorn. – Till det egentliga
bildhuggeriet räknas äfven kryselefantin-tekniken,
som blomstrade i det gamla Grekland, och konsten
att snida bilder i trä, träskulpturen, hvars teknik
är vida lättare än marmortekniken, enär snidaren är
i tillfälle att genom infällning af nya trästycken
rätta de fel han råkat göra. Till skulpturen ansluta
sig vidare ornamentsbildhuggeriet, glyptiken,
eller konsten att skära i sten (gemmer, kaméer), och
stämpelsnidarkonsten. På öfvergång till bildgjuteriet
står konsten att drifva i metall, toreutiken, som
består däri, att metallplattor starkt upphettas och
sedan från baksidan behandlas med hammaren, tills
den önskade formen framträder. Det drifna arbetet
kan utföras betydligt tunnare än det gjutna, hvarför
drifning gärna nyttjas vid utförande af konstverk
i mycket stor skala. Gjutningen är emellertid
vanligare, emedan dennas teknik kräfver mindre arbete
och lämnar ett i alla afseenden säkrare resultat. Den
utföres vanligen i brons (en blandning af koppar
och tenn), som är ett ämne af stor varaktighet och
som, till följd af sin större kohesion, medgifver
större frihet i bearbetningen än marmorn. Den
möjliggör utförandet af de djärfvaste ställningar,
som icke skulle kunna utföras i marmor utan med
hjälp af stödjepelare. I början guldglänsande,
öfverdrages konstverket snart af en svartgrön ärg
(patina), som gifver det en karaktär af allvar
och höghet. Därför lämpar gjutningen sig väl till
sådana minnesmärken, som skola hafva sin plats i det
fria. Den omständigheten att bronsen medgifver en
trognare efterbildning af verkligheten och, till följd
af sin mörka färgton, fordrar en kraftigare utbildning
af detaljerna, än fallet är med marmorn, gör den
särdeles lämplig för realistisk framställning. Den
passar också bäst för framställningen af hårda,
manliga former, då däremot marmorn är oöfverträfflig
i återgifvandet af den vekare, kvinnliga skönheten.

Människogestalten är det förnämsta föremålet för
bildhuggarens framställning. Denne skapade och
skapar ännu (i synnerhet i idealskulptur) sina
gestalter helst nakna, emedan kroppens fulla skönhet
då framträder renast. Men ett väl anbragt draperi
fick förr bidraga att höja formens skönhet, och
konstnären framställde därför också gärna halft klädda
gestalter. Till och med den fullständiga beklädnaden
erkändes fordom såsom estetiskt berättigad, så snart
den blott icke för mycket dolde kroppens form och
rörelse. I den nutida, moderna skulpturen erkännas,
trots vår tids för skulpturen otacksamma dräkter,
ej längre några godtyckliga estetiska råmärken, utan
bildhuggaren skapar – alltefter sin eller beställarens
smak – nakna, half nakna eller fullt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free