Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger, konung i Sverige 1290-1318 - Birger, Hugo (egentl. Hugo Birger Pettersson), målare - Birger Gregersson (af den s. k. lämasläkten), ärkebiskop i Uppsala - Birger Gunnarsson (Gunnersen), ärkebiskop i Lund - Birger jarl. Se Birger (jarlar 2) - Birger Magnusson. Se Birgerus Magni - Birger Persson. Se Birger Petersson - Birger Petersson, lagman, den heliga Birgittas fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med B., hvars förstfödde son, Magnus, de erkände
som faderns efterträdare. Konungen, dårad af deras
låtsade vänskap, lät hösten 1305 fängsla och i början
af 1306 aflifva marsk Tyrgils, men skördade lönen
för sin trolöshet mot en hängifven tjänare, när han
i slutet af sept. s. å. på Håtuna gård i Uppland
öfverfölls af sina bröder, hvilka sedan intill början
af 1308 höllo honom i fängelse på Nyköpings slott.
För att återvinna friheten måste han med bröderna
ingå en förödmjukande förlikning, genom hvilken
dessa blefvo herrar i landet, men ovillig att hålla
de aftvungna löftena, flydde han kort därefter till
Danmark, med hvars konung, Erik Menved, gift
med hans syster Ingeborg, han 1309 företog ett krigståg
i Sverige ända upp till Nyköping, hvars slott han
förgäfves belägrade. 1310 ingicks åter förlikning
mellan bröderna; riket delades, och på Birgers lott
föllo Hälsingland, en mindre del af Uppland äfvensom
en liten del af Västmanland, hela Södermanland,
Närike och Östergötland, Småland (utom Kalmar län),
Gottland och en del af Finland. Öfver detta område
regerade han, under svåra ekonomiska förhållanden,
hvilka icke förbättrades genom härtåget till Gottland
1313. År 1317 fick han på Nyköpings slott besök af
bröderna, hvilka han – på inrådan af drotsen Johan
Brunkov – lät fängsla, natten mellan 10 och 11
dec. Sedan hertigarna aflidit eller bragts om lifvet,
reste sig nästan allt folket emot konungen, som nu
måste fly (1318) och sedan tillbragte sin återstående
tid i Danmark. Han dog 1321 och begrofs i Ringsteds
kyrka. B. var förmäld med Märta (Margareta), en
dotter af den danske konungen Erik Glipping, med
hvilken han hade tre söner och en dotter. Drottning
Märta afled 1341 och är begrafven vid mannens
sida. Konung Birger präglade såväl brakteater med
en bokstaf (E, M) som mynt, med å ena sidan en
bokstaf (B, E, I, L, M, S), å den andra en krona.
Konungens sigill visar honom sittande, med spira
och riksäpple i händerna, på en utsirad tron.
Kontrasigillet visar folkungarnas släktvapen.
Hs Hd.
Birger, Hugo (egentl. Hugo Birger
Pettersson), målare, f. 12 jan. 1854 i Stockholm,
studerade vid konstakademien 1870–77, vann
sistnämnda år kungl. medaljen för Syndafallet, som
väckte uppseende för färgens styrka och glans,
vistades från 1877 i Paris, målade där friluftsstudien
Rue Gabrielle (1879, Göteborgs museum) och
den flott genomförda parisinteriören Toaletten
(1880). 1881–82 besökte han Spanien och norra
Afrika, målade färgrikt utelif under brännande sol,
yppig växtlighet, negrer i solgass, vinförsäljare och
åsnor, kvinnor vid brunnen. Hans största målning
från Spanien var La feria (frukost i Granada, 1882),
i Göteborgs museum, som af B:s arbeten från denna
tid eger äfven Marokkanska harskyttar (1884) och
De landsflyktige (s. å.). Efter 1882 vistades B.
dels i Paris, dels i Göteborg eller annorstädes
på svenska västkusten, där han gjorde naturstudier
af klippor och fjordmotiv och studier af interiörer
i elektriskt ljus. I Paris målade han på nyåret 1886
den stora täflan Frukosten hos Ledoyen, en bild från
salongens fernissningsdag med flera porträtt af
skandinaviska konstnärer (Göteborgs museum). B. var
då bruten till hälsan och afled, på hemresan, i
Hälsingborg 17 juni 1887. Han hade en betydande
koloristisk begåfning. Lifvets glada utsida hade i
honom en lefnadsfrisk, oreflekterad iakttagare.
Personligen var han originell, sorglös och spirituell, i
mångt och mycket typisk för 1870-talets stockholmsska
konstnärsungdom. De flesta af hans arbeten
finnas i Göteborg, i stadens museum (tillsammans 11
nummer, af hvilka 8 tillhört den fürstenbergska
samlingen) och i enskild ego. Äfven i Nationalmuseums
teckningsafdelning är B. representerad.
G–g K.
Birger Gregersson (af den s. k. lämasläkten),
ärkebiskop i Uppsala, d. 1383, var en tid kyrkoherde
i Österhaninge och blef sedan domprost i Uppsala.
Han anslöt sig tidigt till konung Albrekt, som kallade
honom till sin kansler. I slutet af 1366 valdes han af
Uppsala domkapitel till ärkebiskop och var som sådan
mycket verksam. Birger var en ifrig vän af den
heliga Birgitta och skref på latin dels hennes
lefnadsteckning, dels kyrkliga sånger till hennes och den
helige Botvids ära. I den svenska medeltidslitteraturens
historia intager han ett framstående rum.
Hans språk är rikt, hans framställningssätt ädelt och
varmt, hans poetiska begåfning ganska stor.
Hs Hd.
Birger Gunnarsson (Gunnersen), ärkebiskop
i Lund, var son af en halländsk klockare, gick 5
år i skola i Skara, studerade sedermera i Greifswald,
där han vann filosofisk grad, och blef sedan föreståndare
vid domskolan i Lund. Han anställdes 1474 i
Kristian I:s kansli, blef 1477 kansler hos drottning
Dorotea och efter hennes död, 1495, hos drottning
Kristina. Under tiden hade han äfven blifvit kanik
i Lund och ärkedjäkne i Roskilde samt utnämndes
1497 till ärkebiskop i Lund, den siste, som fick
påflig bekräftelse. Han dog 10 dec. 1519. B. låg i
heta strider med den skånska aristokratien, som
förgrep sig på kyrkans egendom. Hans främste
motståndare voro riksrådet Niels Hack till Hilkkeberg,
gift med en brorsdotter till B:s företrädare Jens
Brostrup, samt rikshofmästaren Poul Laxmand. B.
understödde efter förmåga de danske konungarnas sträfvan
att blifva herrar i Sverige och häfdade för
sista gången i Nordens historia Lunda-ärkebiskopens
ställning såsom Sveriges primas genom att 1517 och
1519 slunga bannstrålen mot Sten Sture och
prelaternas öfrige fiender i Sverige. För öfrigt ifrade B.
för kyrkans och skolväsendets upphjälpande inom
sitt stift och visade sitt intresse för vetenskapen
bl. a. genom att understödja Chr. Pedersens upplaga
af Saxo.
(T. H–r.)
Birger jarl. Se Birger (jarlar 2).
Birger Magnusson. Se Birgerus Magni.
Birger Persson. Se Birger Petersson.
Birger Petersson (B. Persson till
Finstad), lagman, den heliga Birgittas fader, tillhörde
en släkt, som utmärkt sig lika mycket genom sina
medlemmars myndighet och anseende som genom deras
frikostighet mot kyrkan. Hans fader, Peter Israelsson,
var riksråd och lagman i Tiundaland, och själf nådde
han samma värdigheter. Som lagman i Tiundaland
samlade han, med biträde af tolf förfarna män,
och lämpade efter tidens behof de inom Folklanden
(Tiundaland, Attundaland, Fjärdhundraland)
gällande rättssedvänjorna, hvilka förut endast delvis
voro i skrift affattade. Kodifikationen tinglystes och
bekräftades 1296 i den omyndige konung Birgers
namn. I sammanhang med den gemensamma lagens
införande sammanslogos do tre folklanden till en
lagsaga – Upplands –, och Birger blef dennas
förste lagman. 1316–18 innehade han likväl icke
sysslan, ovisst af hvad skäl. I striden mellan konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
