Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birgittin-ritualen. För nunnornas dagliga gudstjänst i Vadstena och öfriga birgittinkloster - Birgittinsvenska, språkform gemensam för skrifvarna i birgittinklostren i Norden - Birgus, Pung-l. Röfvarkräfta, zool., ett till fam. eremitkräftor hörande kräftsläkte - Biribi, fr. (it. biribisso), ett hasardspel med kulor - Biriusser l. Birjusser, en till Abakan-tatarerna hörande folkstam - Birjusser. Se Biriusser - Birjutj, stad i ryska guvernementet Voronezj - Birk, jur., urspr, ett från häradsjurisdiktionen afsöndradt lagskipningsområde i allmänhet - Birka, en forntida stad i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birgittin-ritualen. Ritualen för nunnornas dagliga
gudstjänst i Vadstena och öfriga birgittinkloster,
d. v. s. officierna under dygnets sju olika "tider"
(se Horæ canonicæ) hela veckan igenom, är känd under
benämningen Cantus sororum ("systrarnas sång’’) eller
någon gång Viridarium beatæ virginis ("den heliga
jungfruns lustgård"). Den utgjordes hufvudsakligen
af Davids psalmer, i det hela psaltaren, bestående
af 150 psalmer, sjöngs igenom under loppet af hvarje
vecka. Därtill kommo dagligen fem hymner samt en
mängd antifoner, responsorier, versikler, collectæ
("böner") och absolutiones ("välsignelser"). Endast
i matutinans första del, den s. k. nokturnen, förekom
därjämte uppläsning af en längre prosatext (legenda)
af uppbyggligt innehåll. Denna text utgjordes
dagligen af tre stycken lectiones ("lektier") ur
Sermo angelicus (den svenska öfversättningen, kallad
"Ängelens diktamen", är utgifven af G. E. Klemming
i "Hel. Birgittas uppenbarelser", bd 4). Hela
"Sermo angelicus", fördelad i 21 "lectiones",
genomgicks under hvarje veckas lopp. I de öfriga
"tiderna" (horæ) utom nokturnen hölls endast en kort
uppläsning, ett s. k. capitulum, som hade sin bestämda
lydelse för hvarje "tid", men kom igen under samma
"tid" alla dagar i veckan.
De delar af officiet, som utfördes sångvis
(s. k. cantus), d. v. s. psalmer, hymner,
responsorier, antifoner o. s. v., hade sina en
gång för alla bestämda melodier, hvilka öfverallt
iakttogos med den strängaste pietet, äfven i de
utländska birgittinklostren. Lektierna och "capitula"
utfördes medelst s. k. accentus, ett slags recitativ
på 3–4 toner, äfven dessa i detalj bestämda ("nota
quod hoc modo et non alio modo cantentur lecciones
sororum ... de verbo ad verbum", såsom det heter i
en handskrift från Paradisusklostret).
Officianterna för gudstjänstens utförande utsågos för
hvarje vecka och utgjordes af en horista, som ledde
det hela och dessutom själf utförde vissa solopartier,
vidare af två försångerskor, rectrices chori,
kallade cantrix och succentrix, hvardera i spetsen
för en halfkör (till utförande af antifoner och –
samfälldt – responsorier) samt tvenne versiculariæ
(till utförande af versikler m. m.). Därtill kom
slutligen en lectrix, som hade att uppläsa (recitera)
de nämnda "lektierna" och "capitula".
Ritualen i sin helhet är ett verk af Birgittas
skriftefader, magister Petrus (d. 1378), hvilken
delvis själf författat den, delvis sammansatt den med
anlitande af på hans tid i bruk varande ritualböcker
(breviarier, gradualer, hymnarier m. fl.). Verket
fullbordades dock af några äldre Vadstena-bröder,
bland dem prior Petrus (d. 1390), hans mångårige vän
och medarbetare. Till enskild tjänst och uppbyggelse
för nunnorna, hvilka i allmänhet ej förstodo latin,
öfversattes ritualen år 1510 till svenska under titeln
"Jomfru Marie yrtegardher" af konfes-sorn i Vadstena
Nicolaus Ragvaldi (d. 1514). Denna öfversättning
jämte dess latinska original, "Cantus sororum",
med inledning utgafs 1895 af R. Geete under titeln
"Jungfru Marie örtagård", i Sv. fornskriftsällskapets
samlingar. R. G.
Birgittinsvenska, den språkform, som var gemensam
för skrifvarna i de många birgittinklostren i Norden
under medeltiden och som tenderade till
sammansmältning af de nordiska språken med öfvervikt
för svenskan.
Birgus, Pung-l. Röfvarkräfta, zool., ett till
fam. eremitkräftor, Paguridæ, hörande kräftsläkte,
som skiljer sig från de egentliga eremitkräftorna
därigenom att bak-kroppen är liksom hos flertalet
öfriga kräftor försedd med förkalkad hud på ryggsidan
och symmetrisk, hvilka afvikelser bero därpå, att
Birgus ej, liksom öfriga eremitkräftor, sticker in
bak-kroppen i snäckskal. Hithörande arter, hvilka
kunna uppnå en ganska ansenlig storlek (till 24 cm.},
lefva å korallöarna i Indiska och Stilla oceanen. De
tillbringa större delen af året på land, där de
gräfva åt sig djupa hålor och gångar, hvilka beklädas
med trådar af kokosnötter. De klättra förträffligt;
enligt infödingars utsago lära de kunna klättra upp
i palmträden. Födan utgöres af kokosnötter, hvilka
de uppsöka på marken och öppna på mycket skickligt
sätt med fötterna. Som de tillbringa större delen
af sitt lif på det torra, tjänstgör den med rikt
förgrenade blodkärl utrustade väggen af gälhåligheten
som andedräktsorgan. Endast under lektiden lefva
de i vattnet; de andas då med de små gälarna.
L–e.
Biribi, fr. (it. biribisso), ett hasardspel med kulor.
Biriusser l. Birjusser, en till
Abakan-tatarerna hörande folkstam i södra
Sibirien. Biriusserna föra ett nomadiserande
lif. Sjamanismen är deras religion. De bo i
kojor, uppförda af stänger och öfverklädda
med mattor. Hästskötsel och jakt utgöra deras
älsklingssysselsättningar; några bland dem idka
obetydligt åkerbruk. Den skatt, som de erlägga till
Ryssland, består i pälsverk.
Birjusser. Se Biriusser.
Birjutj, stad i ryska guvernementet Voronezj,
vid Tichaja Sosna, en biflod till Don. 13,194
inv. (1897). Boskapshandel.
Birk, jur., urspr, ett från häradsjurisdiktionen
afsöndradt lagskipningsområde i allmänhet. I Sverige
och Norge hade under medeltiden ordet "birk" afseende
närmast på städerna. I Danmark var förhållandet
ursprungligen detsamma, men senare uppkommo dels
andliga birk (till reformationen), dels adliga och
kungliga birk som särskilda gods-jurisdiktioner. Inom
det adliga birket utnämndes domaren, birkedommeren,
och skrifvaren, birkeskriveren, af godsegaren,
birkepatronen, inom det kungliga birket af
konungen. Den adliga patronatsrätten inskränktes 1809
till förslagsrätt och upphäfdes helt och hållet genom
grundlagen af 5 juni 1849, hvarför det numera ej är
skillnad mellan "birkedommer" och "hefredsfoged"
(såsom domare på landet allmänt kallas). C. R.*
Birka, en forntida stad i Sverige, i hvilken Ansgarius
predikade kristendomen och i hvilken den bremenske
ärkebiskopen Unne dog. Om denna stads läge hafva många
olika meningar blifvit uttalade. Under medeltiden och
ganska länge därefter antog man som gifvet, att med
B. menades Björkö i Mälaren. Namnolikheten är allenast
skenbar. Under 1700- och 1800-talen har man velat
förlägga B. till andra ställen, t. ex. Stockholm,
Sigtuna, Björksta socken i Västmanland, Birkenäs
(Björkenäs) strax norr om Kalmar, Visby och,
nu senast, till Söderköping. – Det är allenast i
ärkebiskop Rimberts (Ansgarius’ efterträdares) och
mäster Adams af Bremen skrifter, särskildt i Adams,
som vi kunna få några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
