Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen. 1. Otto Eduard Leopold, furst von B., tysk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
positiva reformer till kroppsarbetarnas förmån vrida
de bästa agitationsmedlen ur de socialistiske
ledarnas händer: år 1883 började ock hans
statssocialistiska lagstiftning, då han genomförde
lagen om sjukförsäkring, senare följd af lagar om
olycksfalls- och invaliditetsförsäkring (1884 och
1889). Men hvarken reformer eller förtryck verkade
enligt beräkning: partiorganisationen bevarades och
stärktes, ehuru den ej
fick öppet framträda inom riket; allt häftigare ljöd
de socialistiske ledarnas predikan om klasskamp
och social omstörtning, allt vildare flammade
proletärernas hat mot de maktegande, allt starkare
väljarskaror följde vid hvarje ny valkampanj till
riksdagen de socialdemokratiska fanorna.
Friedrichsruh.
Sedan början af 1880-talet hade B. mer än någonsin
varit ensambestämmande öfver den tyska politikens
riktning: dess framgångar och dess nederlag kommo
därför i än högre grad än förr på hans ansvar. Kejsar
Vilhelms död, 9 mars 1888, gjorde härvid ingen
förändring, ty om också kejsar Fredrik III som
kronprins – och kanske än mer hans gemål, Viktoria
af England –, ofta nog hört till B:s motståndare, var
den nye kejsaren nu alltför bruten af sjukdom för att
under sin 3 månaders regering kunna ingripa. Efter
kejsar Vilhelm II:s tronbestigning, 18 juni 1888,
syntes till en tid B:s välde mer befästadt än
någonsin. Men den unge, äregirige och själfmedvetne
härskaren fann sig snart illa till freds med B:s allt
dominerande inflytande. Tvistigheter om kejsarens
och rikskanslerns respektive maktsfärer uppstodo;
skarpare blef meningsskiljaktigheten under vintern
1890, då kejsar Vilhelm bebådade en försonligare
socialpolitisk era genom att inkalla en internationell
konferens rörande arbetarskydd samt genom benägenhet
för lindringar i socialistlagen. B., nu ömtåligare
än någonsin om sin ställning, ville däremot
upprätthålla denna lag i dess fulla stränghet. Då
riksdagsvalen i febr. 1890 visade en fördubbling
af socialiströsterna från valen 1887, medan B:s
gamla majoritet, kartellpartierna (konservativa och
nationalliberala, mellan hvilka en s. k. valkartell
bragts till stånd 1887) lidit svårt afbräck,
sköt B. skulden på kejsarens vänliga hållning mot
socialdemokratien och begynte underhandlingar med
Windthorst om en kartell mellan de konservative och
centern. Kejsarens och rikskanslerens syften gingo
tydligtvis alltför skarpt isär, 15 mars kom det till
ett häftigt samtal dem emellan, och kort efteråt
infordrades B:s afskedsansökan, hvilken han 18 mars
ingaf. 20 mars erhöll B. formligen afsked från sina
ämbeten, under yttre
hedersbetygelser – han upphöjdes sålunda till hertig
af Lauenburg och utnämndes till "generalöfverste"
–, några dagar senare lämnade han Berlin och begaf
sig till sitt gods Friedrichsruh (nära Hamburg),
stormande hyllad af allmänheten.
Sina sista år tillbragte B. vanligen på
Friedrichsruh. Därifrån följde han med skarpt markerad
ovilja den tyska politikens nya ledning. Han ansåg
sig själf ha blifvit med upprörande otacksamhet
drifven från styrelsen, och han misstrodde
de nye maktegarnas förmåga och omdöme. Genom
tidningspressen gaf han ofta nog luft åt sin bittra
opposition mot "den nya kursen" samt dikterade för
förtrogna (särskildt sin mångårige medhjälpare Lothar
Bucher) sina memoarer, hvilka han ville efterlämna åt
tyskarna som sitt själfförsvar och tillika som ett
politiskt testamente. Den senare karaktären blef så
förhärskande, att dessa memoarer fingo mindre värde
som historisk källskrift; deras innehåll, flitigt
revideradt af medhjälparna, blef, t. o. m. Fredrik
III:s död, publiceradt år 1898 under titeln Gedanken
und erinnerungen von Otto Furst von Bismarck ("Tankar
och minnen", 1899). Spänningen mellan B. och Vilhelm
II var t. o. m. så stark, att den förre ej blef
mottagen på tyska legationen, när han 1892 besökte
Wien i anledning af sonen Herberts bröllop. 1891
invaldes B. i riksdagen, men deltog aldrig i dess
förhandlingar och afsade sig återval 1893. En yttre
försoning mellan B. och kejsar Vilhelm kom till
stånd år 1894, men trots denna bevarade
B. sin ingrodda harm till slutet. 30 juli 1898 afled
B. å Friedrichsruh; hans stoft hvilar i en mausolé
i Sachsenwald, nära hans sista uppehållsort.
Bismarck på Friedrichsruh.
Bismarcks bana vittnar fyllest om hans sällsynta
statsmannatalanger, men ock om hans begränsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
