Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 513-514 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bisolar l. Vädersolar, meteor., prismatiskt färgade fläckar på ömse sidor om solen - Bison, Bos bison, zool., en art nötdjur - Bisori, en Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsstation - Bispberg, Stora B. och Västra B., järn-grufvor i Säters socken, Kopparbergs län - Bispbergsklacken. Se Bispberg - Bissagos-öarna (Bissao-öarna), 30 vulkaniska småöar utanför portugisiska Guinea

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

solljusets brytning i de sina iskristaller, af
hvilka dessa moln utgöras. Bisolarna uppträda
oftast i sällskap med andra till samma grupp
hörande optiska företeelser, t. ex. solgårdar.

Bison, Bos bison, zool., en art nötdjur, som i den
förhistoriska tiden var utbredd öfver nästan hela
Europa, mellersta och norra delarna af Asien samt
norra Amerika, men som blifvit utrotad i den gamla
världen, utom i Białowież-skogen i Litauen och
på norra sidan af Kaukasus. I Sverige lefde detta
djur i Skåne, där man stundom i torfmossarna träffar
kvarlefvor af detsamma. I Pommern sköts den sista
bison i midten af 1700-talet. Genom anläggningen
af den första pacifik-järnvägen 1869 blef den
oerhörda bisonhjord, som utbredde sig öfver hela
den centrala delen af Nord-Amerika, delad i två,
en nordlig, som anslogs till 4 mill. st., och en
sydlig på omkr. 1,5 mill. st., och därmed inträdde
den afgörande vändpunkten i den amerikanska bisons
historia. 1880 hade den stora södra hjorden faktiskt
upphört att existera, och 1883 var det slut med den
norra. 1889 funnos omkr. 20 kringströfvande bisondjur
i Texas, några få andra i Colorado, Wyoming, Montana
och Dakota. En hjord på några hundra
fredas af myndigheterna i Yellowstone-parken, och
på brittiskt område torde finnas ett eller annat
hundratal. (Se Hornaday, "The extirpation of the
american bison", 1889.)



Bison är ett kraftigt djur, ett bland de största af
nu lefvande landtdjur, med en längd af ända till 3
m. och en höjd af 1,8 m. öfver bogarna. Från våra
tama nötkreatur och deras egentliga stamart (Bos
primigenius, den egentlige uroxen) skiljer den sig
genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram
sittande horn, sin större frampart (dess bakpart
däremot är jämförelsevis lägre) och sin yfvigare,
bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen
bildar man och på hufvudet lugg och skägg. Nutidens
bison har jämförelsevis små horn, vid basen riktade
utåt, men svängda i båge uppåt och inåt, med
spetsen bakåtriktad. Skeletten af forntidens bison
visa emellertid, att den äfven i detta hänseende
varit starkare utvecklad.

Europas ännu lefvande bison skiljer sig visserligen
från den amerikanska genom en något längre svans och
mindre yfvig päls samt därigenom att den är mindre –
det uppgifves nämligen, att den
sistnämnde kan nå en vikt af ända till 850 kg., då
den förstnämndes däremot aldrig torde öfverstiga
510 kg. –, men dessa olikheter, som troligen äro
utvecklade under de olika förhållanden, i hvilka bison
sedan länge lefvat i gamla och nya världen, kunna ej
grunda någon artskillnad. Bisons lefnadssätt och lynne
äro sig också lika öfverallt. Yster i sin ungdom,
blir han trög, när han vuxit upp (ehuru snabb i sitt
lopp, då han är skrämd), fredlig och feg, utom i sin
brunsttid eller när han blifvit sårad. Om sommaren
söker han den öppna slätten, om vintern tager han sitt
tillhåll i skogen. Som bevis på bisonhjordars forna
storlek kan nämnas, att, när en gång en bisonhjord
simmade öfver Missouri, där denna flod är en engelsk
mil (1,6 km.) bred, de siste i flocken ännu ej hade
kommit i vattnet, när de främste redan stigit i land
på den motsatta stranden. och detta ehuru djuren
simmade tätt intill hvarandra.

Så länge bison i Amerika hade endast indianer och
vargar till sina egentliga fiender, var han utbredd
ända till Atlantiska hafvets kust. Efter européernas
ankomst har hans utbredningsgräns blifvit trängd allt
längre mot väster. Millioner af dessa djur fingo
släppa till lifvet endast för sin tunga och sin
puckel, hvilka ansågos för läckerheter. I Ryssland
får ingen bison fällas utan kejsarens särskilda
tillstånd. De förföljelser, för hvilka dessa djur
varit utsatta, hafva dess lättare kunnat undantränga
dem från deras gamla tillhåll, som de ingalunda äro
starka i att föröka sig. I Europa, där bison dock
snart sagdt intager en undantagsställning, föder kon
en kalf endast hvart tredje år; i Amerika lär hon
dock föda årligen. Brunsttiden inträffar i augusti.

Fångad i sin späda ungdom, blir den europeiska
bison tämligen foglig, utom i brunsttiden, och har
till och med fortplantat sig i fångenskapen; den
amerikanska låter tämja sig, men ännu har man icke
någonstädes lyckats göra honom till egentligt husdjur.
F. A. S. (L-e.)

Bisori, en Evangeliska fosterlandsstiftelsens
missionsstation i brittisk-indiska
Centralprovinserna. Upprättad 1901.

Bispberg, Stora B. och Västra B., järn-grufvor i
Säters socken, Kopparbergs län. De bearbetades
redan i drottning Margaretas tid, öfvergafvos
sedermera, men blefvo längre fram med stor
framgång åter upptagna. Malmen, s. k. svartmalm,
är synnerligen rik och godartad samt särdeles
fosforfri. Brytningen utgjorde i slutet af
1830-talet omkr. 170,000 ctr, i slutet af 1850-talet
omkr. 230,000, åren 1861–65 i medeltal 305,766,
1866–70 i medeltal 321,856 och 1871–74 i medeltal
361,000 ctr (1 ctr = 42,5 kg.). År 1902 uppgick
brytningen till 13,094 ton. Från bergets spets, den
s. k. Bispbergsklacken, har man en härlig utsikt
öfver den vackra Sätersdalen och omgifvande nejd.

Bispbergsklacken. Se Bispberg.

Bissagos-öarna (Bissao-öarna), en samling af 30,
Portugal tillhöriga, vulkaniska småöar utanför
portugisiska Guinea, på Afrikas västkust, mellan 11°
och 12° n. br. Areal 69 kvkm. Omkr. 6,000 inv. – 16
äro delvis tätt befolkade, mest af negrer (bissago
eller bijuga). För européer är klimatet osundt. Öarna
äro fruktbara och producera bomull, indigo, ris,
vax och hudar. Den största ön är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>