Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bjarkö-ätten, den vanliga benämningen på två aristokratiska släkter i Norge - Bjarmaland (lat. Biarmia, Biarmonia) trakten vid Hvita hafvet, kring floden Vina (Dvina) - Bjarmer. Se Bjarmaland - Bjarnason, Thorkell, isländsk historiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de inest ansedda aristokratiska släkterna i Norge
under medeltiden. De hade detta namn af ön
Bjarkö (se d. o.), som under förra hälften af 11:e
årh. tillhörde lendermannen Tore Hund. Därigenom att
dennes dotter gifte sig med Jon Arnesson, kom Bjarkö
till Arnmödlingarna (se d. o.) och
stannade i deras ego till 1183. Jon Arnessons manliga
ättlingar förekomma i historien under namnet den
äldre Bjarkö-ätten, hvilken med Vidkun Erlingsson
utdog på manssidan, hvarefter Bjarkö gick öfver
till dennes syster Ragna Erlingsdotter. Från hennes
äktenskap med lagmannen Bjarne Mårdsson härstammade
den s. k. yngre Bjarkö-ätten. Bjarnes sonsons son
var baronen Bjarne Erlingsson, som genom sitt gifte
med Margareta Nikolaus-dotter blef egare äfven af
Giske, så att han sannolikt var Norges rikaste man
på den tiden. Äfven i andra afseenden intog han ett
framstående rum. Han var t. ex. medlem af konung
Erik Magnussons förmyndarregering, och i denna
ställning ådrog han sig, genom sitt uppträdande
mot hierarkien, en bannlysning. Sedermera var
han mycket använd som sändebud och diplomat: han
var tre gånger i allmänna värf i Skottland och
deltog flera gånger i förhandlingar med Danmark
och de vendiska städerna. Vid hans död, 1313,
splittrades hans stora egendomar, men genom arf
förenades de snart ånyo hos Erling Vidkunsson,
hvilken dessutom ärfde de betydliga jordagods,
som hörde under det gamla herresätet Stovrejm i
Nordfjord. På hirdmötet i Oslo 1323 utsågs han att
såsom "drottsete" (drots) vara riksföreståndare
under Magnus Erikssons minderårighet. Denna plats
beklädde han till 1332, hvarefter han slöt sig
till det missnöjda aristokratiska partiet; men 1334
förlikte han sig åter med konungen. Vid sin död,
1355, efterlämnade han flera gifta döttrar. Från en
af dessa tyckes släkten Reymar härstamma. En annan
dotter, Ingeborg, var gift med Sigurd Haftorsson,
Håkon V:s dotterson; Bjarkö och Giske öfvergingo i
hennes ego. Från henne härstammade åter en ny ätt,
som under 1400-talet var den förnämsta i Norge och
utbredde sig i flera grenar. (Se
Alf Knutsson.) Y. N.
Bjarmaland (lat. Biarmia, Biarmonia) och
Bjarmer äro i den äldre nordiska litteraturen ofta
förekommande namn på trakten och folket vid Hvita
hafvet, kring floden Vina (Dvina), där en köpstad var
belägen ett stycke ofvanför mynningen. Den första
underrättelsen om bjarmerna finnes i norrmannen
Ottars berättelse till den angelsaxiske konung
Alfred om en resa, som han omkr. 890 företagit
förbi Nordkap till Hvita hafvet. Ottar omtalar där,
att han efter åtskilliga dagars segling utefter
Finnmarkens kust kommit till en stor flod (Dvina?),
där det bodde bjarmer (beormas). Dessa voro i olikhet
med lapparna bofasta, och deras land var rikt och
väl bebyggdt. Deras språk förstod ej Ottar, men han
tyckte, att det liknade lapparnas. På något sätt måste
de emellertid hafva gjort sig förstådda af hvarandra,
ty det omtalas, att bjarmerna berättat mycket såväl
om sitt eget som om kringliggande länder. Det är af
reseberättelsen tydligt, att man i Norge redan före
Ottars färd hade kännedom om bjarmernas land. Ty
Ottar omtalar, att han företagit sin resa dels för
att lära känna landet, dels för att få hvalrosständer,
som där funnos i stor mängd. Ett par sådana medförde
Ottar till konung
Alfred. Sedermera skedde ofta handels- och krigståg
dit från Norge. Så gjorde Erik Blodyx år 920 en
färd till B., likasom senare Harald Gråfäll och
Håkon Magnusson (1090). Mest beryktadt är det tåg,
som Tore Hund med några kamrater företog år 1026
till bjarmernas hufvudort vid Dvina. De började där
först handel och uppköpte en mängd skinn, men
afseglade därpå. Sedan landstego de åter i hemlighet
och plundrade begrafningsplatsen, där bjarmerna
uppställt en bild af sin gud Jomali (Ibmel, Jumala)
med en silfverbägare fylld af silfvermynt i knät
och en dyrbar kedja om halsen. De lyckades också med
sitt rika byte undkomma de förföljande bjarmerna. –
Bjarmernas i sagorna omtalade rikedom härledde sig
till stor del från deras handel. Från deras land
gick en handelsväg söderut längs Dvina, Karna och
Volga till det gamla Bolgar och andra handelsplatser
i söder, och på denna väg kommo österländska mynt och
varor upp till Hvita hafvet i utbyte mot pälsverk och
dylikt, på hvilket bjarmerna hade god tillgång i sitt
eget land och som de också erhöllo af lapparna, hvilka
till en del torde hafva till dem erlagt skatt. Såväl
de i Ryssland gjorda fynden som också sagornas
berättelser göra tydligt, att äfven skandinaverna
begagnat sig af denna handelsväg. Så reste år 1217 ett
par norska skeppare till B. för att köpa pälsverk. Den
ene fortsatte därpå sin färd söderut öfver Ryssland
för att gå i korståg, och den andre stannade kvar,
men blef sedermera dräpt af bjarmerna. Ett par norska
sysselmän företogo då ett hämndetåg till B., där de
härjade och vunno rikt byte (1222). Vid denna tid är
bjarmernas betydelse redan i nedgående. Mongolernas
infall hade därtill i någon mån bidragit. Det hade
till och med i dessa aflägsna trakter väckt så stor
förskräckelse, att många bjarmer flydde från sitt
land till Norge, där de af konung Håkon Håkonsson
fingo sig boplatser upplåtna vid Malangen (1240). Men
viktigare var,, att handelsvägarna genom Ryssland
nu taga en västligare riktning, och den nordiska
handeln kommer alltmer uteslutande i händerna på
Novgorod. I Velikij Ustjug, som i början af 1200-talet
anlades vid Dvinas biflod Suchona, fingo bjarmerna
en direkt medtäflare i pälshandeln, och under 1300-
och 1400-talen vinna ryssarna (novgoroderna) alltmer
insteg i dessa nordliga trakter, tills slutligen
under 15:e årh. bjarmernas land fullständigt kom
under deras välde.
Namnet Bjarmaland och bjarmer (finska Perma,
permalaiset), som efter denna tid alldeles försvinner,
är sannolikt samma ord som återfinnes i namnet på en
liten finsk folkstam vid Kama, permerna, af hvilka
staden Perm har sitt namn. De bjarmer, som sagorna
omtala, voro emellertid efter all sannolikhet
karelare, och ännu i dag är befolkningen i dessa trakter
till största delen karelsk. Af sina gamle förfäder har
denna befolkning också ärft sin böjelse för handel,
och ryska karelare äro sedan långa tider tillbaka i
Finland bekanta som kringvandrande handelsmän. Litt.:
Porthan, "Samlade skrifter", Munch, "Det norske folks
historie", Storm, "Monumenta histor. norveg." och
"Om opdagelsen af Nordkap og veien til det Hvide hav"
("Norsk geogr. selsk. årbog" V), samt Schybergson,
"Finlands historia". S. L.
Bjarmer. Se Bjarmaland.
Bjarnason [bja’ddnasån], Thorkell, isländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
