Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bjelinskij, Vissarion Grigorjevitj rysk skriftställare - Bjeljaev, Ivan Dimitrievitj, rysk rättshistoriker och arkeolog - Bjelke, svensk ätt. Se Bielke - Bjelke, en gammal dansk-norsk, ursprungligen skånsk adelssläkt - Bjelke. 1. Jens Tillufsen B. - Bjelke. 2. Jens B., rikskansler - Bjelke. 3. Ove B., kansler - Bjelke. 4. Henrik B., riksamiral - Bjelke. 5. Jörgen B., generalkrigskommissarie - Bjelke. 6. Holger Rudolf B., sändebud i Berlin - Bjelkenstjerna. 1. Hans Klasson B., amiral - Bjelkenstjerna. 2. Klas Hansson B., friherre, amiral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligt stor och saknade skolning, blef han den vittre
handledaren för det "unga Ryssland" på 1840-talet
(Dostojevskij, Turgenjev, Tolstoj m. fl.), och
hans årsöfversikter af den ryska skönlitteraturen
räknas allt fortfarande till den ryska prosans
mästerverk. Hans samlade skrifter utkommo i 12
bd 1859. Den senaste upplagan, red. af Vengerov,
utkom 1900–03. Se A. Jensen, "Bjelinski. En
literaturhistorisk studie" (i Finsk tidskr. 1893).
A–d J.
Bjeljaev, Ivan Dimitrievitj, rysk rättshistoriker
och arkeolog, f. 1810, d. 1883. Hans lärda
skrifter – mer än 100 till antalet – behandla
nästan uteslutande Rysslands äldsta historia. Hans
i>Krestiane na Rusi<i> (Bönderna i Ryssland, 1860)
betraktas såsom ett i sitt slag klassiskt arbete,
som sprider åtskilligt ljus öfver Rysslands äldsta
samhällsskick. Bekanta äro äfven hans "Berättelser ur
ryska historien" (1:a delen 1861), hållna i strängt
slavofil anda och behandlande småfurstendömenas
historia under medeltiden (Novgorod, Pskov och
Polotsk). Arbetet afbröts dock genom författarens död.
A–d J.
Bjelke, svensk ätt. Se Bielke.
Bjelke, en gammal dansk-norsk, ursprungligen skånsk
adelssläkt, kanske densamma som Litle. Den förste
med säkerhet kände stamfadern var en Josef Andersen i
Gyllarp, lefvande på 1450-talet. Ätten, hvars norska
förbindelser upphörde efter 1686, då stamgodset
Östråt såldes, utslocknade 1868 på manssidan och 1900
på spinnsidan.
1. Jens Tillufsen B., d. 1559, for vid
midten af 1500-talet till Norge och äktade där Lucie
Gyldenlöve, dotter till den namnkunniga fru Ingerd
till Östråt; Lucie och hennes moder drunknade 1555
på en segeltur, och B. ärfde därefter nämnda gods.
2. Jens B., den föregåendes sonson, f.
1580, d. 1659. Denne var ända till mot slutet
af sin lefnad Norges störste godsegare.
Hans största gårdar voro, utom Östråt och de
icke långt därifrån liggande Storfosen och Töndel,
Hovinsholm och Skridshol i Hedemarken, Töjen
vid Kristiania, Veden, Herrebröden, Evje, Sande,
Kjölberg och Ellingaard i Smaalenene, Hatteberg
och Mel i Söndhordland samt Holden och Kaneström på
Nordmöre, af hvilka de flesta ännu äro bland Norges
betydligaste egendomar. Från 1614 till sin död stod
B. som rikskansler i spetsen för lagskipningen.
1633–41 var han befallningsman öfver Bergenhus län
och 1641–46 öfver Stavangers. Han hade omfattande
juridiska kunskaper och gjorde stora förarbeten till
en revision af det norska lagverket, hvilka dock ej
äro af någon nämnvärd betydelse. Detsamma gäller om
hans verksamhet som författare. Se Yngvar Nielsen,
"Jens Bjelke til Østråt" (1872).
3. Ove B., den föregåendes son, f. 1604, d. 1674,
blef faderns efterträdare som kansler. Han var
1648–63 befallningsman på Bergenhus, hvarifrån han
som stiftamtman flyttades till Trondhjem.
Y. N.
4. Henrik B., den föregåendes broder, f. 1615,
d. 1683, gjorde 1644–45 tjänst som öfverste i Norge
under Hannibal Sehested och var icke, såsom ofta
påstås, chef på "Trefoldigheden", när Kristian
IV sårades på detta skepp i slaget vid Femern
(Kolbergheide). Han blef 1648 lensmand på Island,
men stannade där endast kort tid. 1653 blef han
sjöofficer och förde då liksom 1658–59 i kriget mot
Sverige "Trefoldigheden", utmärkte sig vid Falsterbo
och vid Rödsand samt öfverförde de danska trupperna
till Fyn. 1657 hade han blifvit viceamiral, och
1660 fick han säte i danska riksrådet (den ende
norrman, som har haft detta ämbete). Han understödde
hofpartiet vid statshvälfningen 1660, blef därefter
preses i amiralitetet och 1662 riksamiral. B. var en
trofast vän till Korfitz Ulfeld och Leonora Kristina
äfven i motgångens dagar (han var själf ingift i den
ulfeldska släkten), likväl utan att svika troheten
till sin konung. Två af hans söner stupade i spanska
successionskriget, den ene vid Höchstädt 1704, den
andre vid Malplaquet 1709. Hans öfriga barn bosatte
sig i Danmark.
5. Jörgen B., den föregåendes broder,
f. 1621. d. 1697, deltog som kapten i kriget i Norge
1644–45 och blef 1657 generalkrigskommissarie.
Han gjorde utmärkt tjänst under de följande åren,
bl. a. genom sitt infall i Bohus län och sitt försvar
af Fredrikshald, samt ansåg sig genom sina åtgärder
ha räddat Norge åt konungahuset. 1660 blef han
riksråd och 1661 vicepresident i krigskollegiet
samt geheimeråd. 1664 lämnades Kalundborg amt
åt honom, 1675 blef han ståthållare på Själland och
öfverkommendant i Köpenhamn. B. var nära förbunden
med K. Ulfeld och sedermera med Griffenfeld, som
hans hustru, Magdalena Sybilla Gersdorf (f. 1643,
d. 1685), omfattade med svärmisk beundran och kärlek.
Efter Griffenfelds fall (mars 1676) förvisades den
sistnämnda genast från Köpenhamn, och B. själf miste
efter hand sitt inflytande samt fick 1679 befallning
att bosätta sig i Kalundborg. B:s Selvbiografi
(utg. 1890 af J. A. Fridericia) omfattar
tiden t. o. m. 1670 och är af stort intresse för
de nordiska rikenas historia, i synnerhet för
krigen 1644–60.
6. Holger Rudolf B., f. 1810, d. 1855, blef
1841 legationssekreterare i London, 1850 chargé
d’affaires och senare sändebud i Berlin. Han tog
viktig del i underhandlingarna 1850–52 och ansågs
som en mycket duktig och nitisk diplomat.
E. Ebg.
Bjeikenstjerna. 1. Hans Klasson B., amiral, tog sig
namnet B. efter sitt adliga vapen. Han tillhörde
en släkt (den s. k. Årstadsläkten), af hvilken
flera medlemmar påstås hafva beklädt höga befäl inom
flottan, och äfven han egnade sig åt sjötjänst. Efter
att 1598 hafva varit skeppschef, blef B. 1600
amiral öfver stora flottan i Östersjön. 1603–11
var han fast underamiral. 1612 blef han riksråd
och riksviceamiral. B. dog 1620. B. utmärkte sig
företrädesvis 1599, då han låg i fejd med de kapare,
som vid den tiden oroade seglatsen i Östersjön, och
1611, under det s. k. Kalmarkriget, då han fördref
danskarna från deras befästa läger vid Grimskär.
2. Klas Hansson B., den föregåendes son, friherre,
amiral, f. 1615, upptog sina fäders yrke och blef
sjöman samt lär därjämte hafva varit öfverhofmästare
hos Karl X Gustaf, medan denne var arffurste. Kapten
1638, major 1641 och amirallöjtnant 1644, förde
B. s. å. befäl öfver 3:e eskadern af Klas Flemings
flotta och deltog med heder såväl i slaget vid
Kolbergheide som i den lyckliga utbrytningen från
Kielfjorden, där danska flottan blockerat den
svenska. 1644–54 var B. bisittare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
